Med uppgiften att söka kunskap om Stilla veckan och hur den har firats under kyrkans historia gav sig Till Livs reporter till Stadsbiblioteket i Stockholm där han fann sitt intervjuoffer – den respektlöse teologen.
Med uppgiften att söka kunskap om Stilla veckan och hur den har firats
under kyrkans historia gav sig Till Livs reporter till Stadsbiblioteket i Stockholm
där han fann sitt intervjuoffer – den respektlöse teologen.
Han satt på stadsbiblioteket, min vän den respektlöse teologen. Jag fann honom bakom en trave böcker.
– Är det du, suckade han när han fick syn på mig.
– I egen hög person. Har du tid med en liten intervju? Det gäller Stilla veckan…
– Ett ämne som du är tämligen okunnig i, förstår jag.
– Man blir ju aldrig fullärd, parerade jag och lät blicken vila på hans boktrave.
– ”De stilla i landet”, har de något med Stilla veckan att göra?
Han stirrade klentroget på mig.
– Inte direkt, svarade han och började bläddra i Illustrerat Bibellexikon.
– Här är en kortfattad text, som borde kunna vara tillgänglig också för dig. Hör här: ”De stilla i landet (beteckningen är hämtad från Ps. 35:20) var fromma judar, som inte var anslutna till någon speciell riktning. De deltog i synagogans och templets gudstjänster och böner och lade stor vikt vid andakt, bön och bibelläsning i hemmet. De höll troget fast vid Herrens bud utan att eftersträva någon ledande ställning i samtidens religiösa liv. Till dessa fromma hörde Jesu och Johannes döparens föräldrar samt den gamle Simeon och profetissan Hanna.”
– Det är inte de som har gett upphov till beteckningen ”Stilla veckan”. Däremot kan deras fromhetsliv tjäna som förebild för den som vill rätt fira Stilla veckan. Överge inte de egna sammankomsterna och håll fast vid Guds ord i andakt och bön!
Jag hade under tiden slagit upp Ps. 35 och läste där om de gudlösa: ”Svekets ord tänker de ut mot de stilla i landet.”
– Om Stilla veckan, fortsatte teologen men avbröt sig när andra besökare började visa irritation över att vi störde tystnaden. Jag inviterade honom till Burger King på Odenplan. Han tog med sig en bok, registrerade lånet och följde med ut i vårsolen.
– Om Stilla veckan kan du inhämta mycket t.ex. i den här boken av Carl Henrik Martling, sade han när vi slagit oss ner vid vår lunch.
– Överhovpredikanten och docenten, inflikade jag men han lät sig inte imponeras av min personkännedom.
– Bland mycket annat läsvärt har Martling också skrivit Kyrkans år och dagar. Här kan du lära dig att Stilla veckan, som avslutar passionstiden, inleds med Palmsöndagen och avslutas med Skärtorsdagen, Långfredagen och påskafton. Dessa tre dagar kallas ”triduum sacrum” – om du nu har nå gon glädje av lite latin. Onsdagen har i den svenska traditionen fått benämningen Dymmelonsdag. Vet du vad en dymmel är?
– Nja, kanske inte precis…
– Kunde just tro det! En dymmel eller dymling är en träkläpp, som man använde för att dämpa klockklangen och markera sorg. Det var ju på onsdagen – 2 Nisan – Judas Iskariot sålde sin Mästare och stora rådet beslöt att döda Jesus.
– Så de olika dagarna har skilda ämnen och texter?
– Ja, Martling skriver: ”Under denna vecka följer kyrkan sin Herre steg för steg på hans lidandesväg” och så redogör han för de olika händelser som brukat betraktas, såsom intåget i Jerusalem, översteprästernas rådslag, instiftandet av nattvarden etc. Måndagen ägnades åt berättelsen i Joh. 12 om smörjelsen i Betania ”sex dagar före påsken”.
– När det gäller texter och firningsämnen under Stilla veckan fram till våra dagar finns det så många detaljer att du ändå inte kan hålla reda på allt, men huvudtanken har alltså från början varit att följa Frälsaren på hans lidandesväg, och det väsentliga är då att komma ihåg att han gjorde allt detta för oss. Han behöver inte vårt medlidande – en sak som Martin Luther påminner sin samtid om – men han är värd att vi visar vår tacksamhet genom att ta vår tillflykt till honom.
– Skärtorsdagen fick på 300-talet namnet ”Coena Dominis” (Herrens måltid) och nattvardsfirandet har sedan dess dominerat denna dag. I gamla tider skulle prästen vid avslutningen av dagen två de fattigas fötter. Martling berättar: ”Att detta stundom skedde under motstånd från prelaterna framgår av beslutet vid synoden i Toledo år 694 att de präster och biskopar som vägrade förrätta denna ceremoni skulle excommuniceras.”
– Präster tycks alltid ha haft svårt att ”hålla sig hårt vid ödmjukheten”.
– Det är de kanske inte ensamma om.
– Är det inte efter skärtorsdagsmässan som man brukar avkläda altaret?
– Det är en sed från 700-talet, symboliserande hur Jesu kropp bereddes för begravningen. Luther fann det inte särskilt angeläget att behålla den.
– Varför heter dagen ”Skärtorsdag”?
– ”Skära” betyder, som de flesta vet, ”rena”. Fornkyrkans botgörare brukade denna dag återupptas i kyrkans fulla gemenskap. Därför har den också kallats ”syndaförlåtelsens”, ”återföreningens” eller ”de friskas dag”.
– Först på 300-talet blev Långfredagen en särskild firningsdag. Dessförinnan firades ”korsets påsk”. Den strängaste fasta kom att iakttagas. I Jerusalem samlades de kristna på Golgata, där gudstjänster ”firades hela dagen i anslutning till de olika händelserna i Jesu dödskamp. Vid nionde timmen lästes Johannesevangeliets skildring av Jesu död varefter man åtskildes. Gudstjänsterna bestod av läsning, bön och sång. Någon mässa firades inte.”
”De stilla i landet … var fromma judar, som inte var anslutna till någon speciell riktning. De deltog i synagogans och templets gudstjänster och böner och lade stor vikt vid andakt, bön och bibelläsning i hemmet.
– Ändrade Luther mycket i firandet av Stilla veckan?
– ”Stilla veckan skulle enligt Luther firas som alla andra veckor med den skillnaden att man varje dag skulle predika minst en timme om Jesu lidande. All liturgisk-dramatisk framställning av lidandet och uppståndelsen utmönstrades. Dessa skeenden skulle åskådliggöras endast genom förkunnelsen.”
– Blev det så i Sverige?
– Ja, genom Laurentius Petri kyrkoordning 1571 kom Stilla veckan att betraktas främst som en predikovecka.
– Påskafton då?
– Gravvilans dag präglades fordom av stor stillhet och sträng fasta fram till kvällen. Det är f.ö. från påskaftonens stillhet som hela Stilla veckan så småningom utbildats.
– Är det lämpligt att man fastar? Min vän tog en försiktig tugga av sin hamburgare, synade mig över bordet med en antydan av ogillande och svarade:
– Tja, du har ju, som Odhner skriver om Gustav II Adolf, med tiden blivit tämligen fet, så det skulle nog inte skada. Du behöver ju inte sitta här och äta pommes frites varenda dag eller gå omkring med lösgodis i fickorna. Han höjde tonen: Men tro inte att du skaffar dig några förtjänster inför Gud genom att fasta!
– ”Intet kött varder av lagens gärningar rättfärdigat inför Gud”, citerade jag utantill.
– Nej, och kom ihåg det! Det är så mycket som religiöst folk ”måste” nu för tiden. Fara fram och tillbaka mellan retreater och lovsångsmässor. Tvångsmässigt och hysteriskt. Fasta ena dan och träffa bekanta och festa den andra. Liturgiska överdrifter, karismatisk utbrändhet… Vi började dra till oss de andra bordsgästernas uppmärksamhet, så jag lade handen på min väns arm och manade honom: ”Stilla, stilla, låt din stridssång tystna!”
– Ja, förlåt, sade han och log för första gången under intervjun. Jag är bara så trött på all ytlig religiositet. Stilla veckan bör inte handla om vad vi ska hitta på. Den firas bäst om vi följer ett råd från Hebréerbrevet som gäller året om: ”Se på Jesus, trons begynnare och fullkomnare!”
Jag nickade instämmande och försökte formulera min tacksamhet med några ord om vilken ovärderlig tillgång hans beläsenhet visat sig vara.
– Lekmannens självpåtagna ödmjukhet, fnyste han, önskade glad påsk och försvann ner mot Stadsbiblioteket.
Intervju: Sam-Arne Nilsson, predikant, Stockholm