Varför sysslar ni i kyrkan så mycket med Jesu lidande? Så frågade en man i ett dopfölje mig efter en gudstjänst på Gotland i fastetid. Jag blev lite överrumplad och minns inte vad jag svarade. Troligen var svaret inte mycket att minnas heller. Men frågan har kommit tillbaka då och då i mina tankar. Varför handlar så stor del av evangelierna om Jesu lidandeshistoria, om den sista veckan före hans död? Och vad är anledningen till att uppmärksamma detta i förkunnelsen? Varför alla dessa passionspredikningar och passionsgudstjänster (i den mån gamla goda traditioner ännu hålls vid liv)?
Jo, det finns skäl. Goda skäl. Genom meditationen över Jesu lidande förs vi till honom. Betraktelserna över Jesu lidande vill föra oss till omvändelse – till ånger och tro! Ånger – av Jesu lidande förstår vi syndens allvar. De synder vi tar så lätt på eller bekämpar lite halvhjärtat, de drev Jesus till döden! Tro – av Jesu lidande anar vi vidden av Guds kärlek till oss. Han lider för min skull, för din skull, medan vi ännu var syndare! I mitt ställe, för att jag ska gå fri!
Passionshistorien vill visa hur starkt Guds hjärta slår för dig! Ökenfadern Antonius lär träffande ha sagt: ”Om det så bara fanns en enda syndare, och det vore jag, så skulle Jesus ha gått igenom allt detta lidande för denna enda syndares skull!”
Så låt passionstiden, och särskilt Stilla veckan, i år fyllas av stilla stunder inför Guds Ord om Jesu lidande och död. Det var för dig!
Fredrik Carlsson, redaktör