En kristens vardagsgudstjänst…

Gudstjänstdagen framför andra är söndagen. Men också vardagarna är gudstjänstdagar. Om en kristens vardagsgudstjänst handlar denna artikel. Läs först Rom. 12:1–5.

Gudstjänstdagen framför andra är söndagen. Men också vardagarna är gudstjänstdagar. Om en kristens vardagsgudstjänst handlar denna artikel. Läs först Rom. 12:1–5.

En kristens vardagsgudstjänst…

… grundar sig på Guds barmhärtighet Det är en kristens vardagsgudstjänst det handlar om, när Paulus uppmanar oss att frambära våra kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Därvid hänvisar Paulus inte till Guds bud. Han visste av egen erfarenhet att buden visserligen kan inge fruktan och skapa en yttre underkastelse, men aldrig uppväcka hjärtats kärlek till Gud och villiga lydnad för honom. Nej, det är till Guds barmhärtighet han hänvisar. Han visste – också det av egen erfarenhet – att det endast är genom den man blir frälst och fri och kan tjäna Gud.

Guds barmhärtighet – det är att Gud så älskade världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv (Joh. 3:16). Behöver jag inte den barmhärtigheten, tigger jag inte om den, lever jag inte av och på den, då är det inte konstigt om jag tjänar andra herrar än Gud. Men är jag en syndare som, nollställd av Guds heliga lag, funnit min tillflykt i Guds barmhärtighet, ja, då är den grund lagd som gör att jag både vill och kan tjäna Gud också i vardagen.

 

… omfattar en kristens både inre och yttre liv

Gud vill ha en kristens inre i sin tjänst: hans sinne, vilja och tankar. Därför säger Paulus: ”Låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” Men också detta att jag blir en ny människa är ett resultat endast av Guds barmhärtighet. När den får frälsa mig från fångenskapen under synden och Satan och tända tro på Frälsaren, då sker den sinnets förnyelse Paulus uppmanar till.

Men hela livet bär jag på mitt syndafördärv. Det bestämmer inte över mig. Men det attackerar mig ständigt. Därför måste jag varje dag vända tillbaka till Guds barmhärtighet, så att den nödvändiga inre förvandlingen inte avstannar utan pågår ända tills allt blir helt nytt i himlen. Men tjänar jag Gud med mitt inre, vill jag också tjäna honom med mitt yttre liv. Även kroppen och dess lemmar vill jag ställa i Guds tjänst. Med allt vad jag är och har söker jag tjäna Gud i vardagen. Det är mitt tackoffer till Gud för hans barmhärtighet mot mig.

Detta tackoffer kallar Paulus levande – det sker genom en andligt levande människas dagliga tjänst – och heligt – det frambärs av en människa som Gud själv fått helga eller avskilja för sin tjänst. Han säger också att det är ett offer som behagar Gud – inte därför att det är fullkomligt, men därför att det sker i tron på Jesus och hans fullkomliga offer för oss.

 

… ska pågå oavbrutet

När jag genom Guds barmhärtighet blivit en ny människa, har mitt liv fått en ny inriktning. Det är inte vad gemene man tycker och tänker som är mitt rättesnöre utan Guds Ord. Jag vill följa Paulus uppmaning att inte anpassa mig efter den här världen. Men världen följer mig alltid och överallt.

I sådant som rör frälsningen är det ganska självklart att trons väg måste bli en helt annan än otrons. Men detta är inte alltid lika självklart i sådant som möter mig i vardagen, i t.ex. mitt arbete eller familjeliv. Här kan jag frestas till att börja hålla med världen än här och än där för att undvika obehag. Men det är farliga frestelser. Det kan då sluta så illa att världen helt och hållet lägger beslag på mig.

Därför måste jag alltid pröva vad som är Guds vilja – pröva det inför Guds Ord med bön om att kunna både se Guds viljas väg och gå den utan att snegla åt sidorna. Då lovar Gud: ”Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra, jag vill ge dig råd och låta mitt öga vaka över dig” (Ps. 32:8). Med sin Ande och sitt Ord hjälper Gud mig att också i mitt vardagsliv oavbrutet tjäna honom.

 

… ska ske på den plats där Gud ställt mig

Paulus talar om Kristus som huvudet och de troende som lemmarna i en kropp. Lemmarna kan vara mycket olika. Alla har inte samma uppgift. Den ene har Gud ställt på en plats, den andre på en annan. Ingen lem är oumbärlig. Det är endast huvudet. Därför ska lemmarna inte ha högre tankar om sig själva än de bör ha utan tänka förståndigt, efter det mått av tro som Gud har tilldelat var och en. Just där Gud ställt mig ska jag vara en tjänande lem. Där ska jag tjäna Gud – som jag inte ser – i mina medmänniskor – som jag ser.

På en mera undanskymd plats kanske jag tänker: Här kan jag inget uträtta, men får jag bara komma dit eller dit ska jag bli till stor nytta. Men detta är ju att kritisera Gud. Det är ju han som gett mig min plats. Nej, jag får lita på att just där Gud ställt mig gör jag mest nytta. Ja, även på den mest undanskymda plats kan jag tjäna genom förbön och kristet föredöme, med kärlekens ord och kärlekens gärningar, och det är verkligen inte det minsta.

På en mera framskjuten plats kan jag frestas till högmod. Då får jag minnas att det är Gud som i sin barmhärtighet gett mig min framskjutna plats, att mitt ansvar därför är större än andras, att jag som är starkare ska tjäna de svagare, att också de starkare behöver de svagare och deras tjänst och att störst är den som tjänar. Det säger han som trots att han är den allra störste kom inte för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många (Mark. 10:45).

 

… både börjar och slutar med Guds barmhärtighet På Guds barmhärtighet grundar jag min vardagsgudstjänst. Men när jag ska tjäna Gud och mina medmänniskor, upptäcker jag mer och mer hur mycket barmhärtighet jag behöver. Så blir Guds barmhärtighet både det som driver mig ut i den dagliga tjänsten och det som jag får vända tillbaka till när dagens tjänst är slut.

På Guds barmhärtighet får jag också dö en gång. Då duger varken mitt sinnes förnyelse eller de offer jag i min vardagsgudstjänst burit fram åt Gud eller de tjänster jag gjort andra. Då duger bara Guds barmhärtighet i Jesus Kristus, min Frälsare, den barmhärtighet som är varje morgon ny.

Jan-Erik Appell, präst, Brastad

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan