Fången i glasskåpet

Under det sista året av gymnasiet var klassen på studiebesök i en katolsk kyrka. Den unge prästen redogjorde kort för den tro man i hans kyrka bekände och vi fick sen tillfälle att ställa frågor. Prästen visade sig vara både kunnig och hängiven och det blev en angelägen diskussion.

Under det sista året av gymnasiet var klassen på studiebesök i en katolsk kyrka. Den unge prästen redogjorde kort för den tro man i hans kyrka bekände och vi fick sen tillfälle att ställa frågor. Prästen visade sig vara både kunnig och hängiven och det blev en angelägen diskussion. På vägen ut kände vi oss upprymda, jag och min vän från credogruppen. Vi hade fått tala om det som betydde mest för oss, blivit respektfullt bemötta och fått ett och annat att tänka på.

Efteråt, ute i bussen, fick vi våra fiskar varma. Vi hade varit fräcka och visat prov på självtillräcklighet när vi ställde frågor. Vi hade inte visat respekt som man borde, tyckte några ur klassen. Vi hade kränkt en from och ömtålig medmänniska, fick vi veta.

Händelsen illustrerar min generations (född på sjuttiotalet) förhållande till religiositet. Man är inte längre fientlig mot religionerna, som våra föräldrar var. De betraktas med varierande mått av respekt, inte utan visst intresse och med förståelse för den betydelse en människas tro kan ha. Gud har återbördats från soptippen och hamnat i glasskåpet, där han nu kan betraktas och kanske till och med beundras.

Gud har återbördats från soptippen och hamnat i glasskåpet, där han nu kan betraktas och kanske till och med beundras.

Som kristna frestas vi vara nöjda med detta och gå in på de villkor som nu ges. Vi får bidra med något litet och bli tagna på allvar, bara vi håller oss inom det lilla område som tilldelats oss, på hyllan i glasskåpet.

Detta är en tanke som måste avvisas som en frestelse. Jesus på en hylla i glasskåpet är inte längre den Jesus vi bekänner som Herre. Hans format är större än platsen på en hylla i folkhemmet – hela universums Herre. Han är en levande Herre, ett subjekt att förhålla sig till och inget dött ting att betrakta i en glasmonter.

Att utmana och ifrågasätta synen på människan som en utomstående, neutral betraktare och synen på Jesus som ett studieobjekt ur historien är en uppgift för vår tid. Att våga öppna glasskåpet, ta ut det som finns på hyllan och möta honom som finns där, ute i vardagsrummet.

Det kommer inte att bli lätt. Man fingrar inte på prydnadssakerna ostraffat ens i vår toleranta tid. Det har till exempel Förenta Staternas president George W Bush fått erfara. Man kan tycka vad man vill om honom, men något han ofta kritiseras för är att han öppet bekänt att Jesus håller honom från spriten, att han finner styrka i daglig bön och att han är öppen för Guds ledning i sitt värv. Jesus på rymmen från vitrinskåpet, skandal!

Vi möter ett inre motstånd mot att glänta på glasdörren; det kan vara bekvämt att ha Jesus bakom en glasruta, inte så obehagligt nära alltid som han själv vill. Kanske är vi omedvetet rädda att Jesus inte klarar sig i vår tid, att han behöver drivhusmiljön för att överleva.

Lika lite som graven i berget kunde stänga inne den uppståndne, kan han hållas inspärrad i ett glasskåp. Ut kommer han alltid, men kommer han in? In i vårt vardagsrum, där vårt liv levs? Till oss i vår tid?

Petter Kollberg, predikant, Halmstad

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan