Människors attityd I vår västerländska kultur är livets främsta mål för många människor att göra livet så rikt som möjligt, att få ut maximal lustupplevelse. ”Jaget” är livsprojektet – livet skall tjäna mig själv, min egen tillfredsställelse, min egen personliga utveckling.
Människors attityd I vår västerländska kultur är livets främsta mål för många människor att göra livet så rikt som möjligt, att få ut maximal lustupplevelse. ”Jaget” är livsprojektet – livet skall tjäna mig själv, min egen tillfredsställelse, min egen personliga utveckling.
Ett led i lustmaximeringen har blivit arbetet. Det blir avgörande att arbetet antingen i sig självt ger tillfredsställelse och personlig utveckling, eller att det ger förutsättningar för en rik fritid (att det ger mig god inkomst samtidigt som det kräver minsta möjliga kraft och tid av mig). Arbetet i sig har ingen mening – det är inte ett mål, bara ett medel.
Ur kristen synvinkel har detta resonemang brister. Både arbete och vila är något som alltsedan skapelsen hör till sant mänskligt liv. Yrkesarbete är alltså något gott och inget vi bör ringakta. Genom att arbeta utför vi det förvaltaruppdrag Gud givit oss (1 Mos. 1:28). Att arbeta hör dessutom samman med att vi är skapade till att vara Guds avbilder (1 Mos. 1:27). Gud är en arbetande – skapande och uppehållande – Gud. Och då vi utför ett ärligt och gott arbete, avspeglar vi något av hans väsen och är hans medarbetare.
Bibeln lägger också en annan avgörande aspekt på arbetet, och det är den jag särskilt vill lyfta fram här: vi arbetar för att tjäna andra! (Se exempelvis Apg. 20:34f, Ef. 4:28.) För Luther och lutherdomen är detta arbetets viktigaste mening: Man arbetar, eftersom det är ett sätt att tjäna sin medmänniska, inte för att berika sig själv. Vi människor har alltid ett ansvar för vår nästa. Vi ska tjäna varandra med allt vi är och har. Detta är ett huvudsyfte med våra yrkesarbeten – vi bör se dem som en tjänst för andra.
Gud vill två saker med människan, säger Luther: 1) frälsa henne till himmelen, 2) ha hennes nästa betjänad genom henne.
Vi faller lätt in i tankegångar som att vanliga yrken och yrkesroller inte är speciellt viktiga. Kanske tänker vi att vissa yrken är mer meningsfulla, i synnerhet ur Guds perspektiv, än andra. Vi tror att vi tjänar Gud mer och bättre som församlingsarbetare än som hantverkare, städerskor eller dyl. Men båda delarna behövs och är tjänster för nästan.
Många arbeten är i dag så specialiserade att det kan vara svårt att genast se hur man genom dem tjänar sin nästa. Men om man betraktar sin insats som en del i en helhet, brukar nyttan framträda tydligare. Jämför med de två hantlangarna, som arbetade vid ett kyrkbygge. Båda fick frågan vad de gjorde. Den första svarade: ”Jag blandar murbruk.” Den andre, som också var sysselsatt med att blanda bruk, svarade: ”Jag bygger en katedral för tusentals människor.”
Sensmoralen är förstås den att om vi lyfter blicken något och tänker så som den andre muraren, blir det lättare att se det meningsfulla med sitt arbete, och då infinner sig också arbetsglädjen.
Det är i dag vanligt att människor inte trivs i sitt arbete. Man söker sig andra jobb eller satsar all kraft på sin fritid. Skälen till det kan vara många. Ibland kan det bero på att man inte har rätt perspektiv på arbetet. Som kristen får jag se arbetet mindre som ett medel för min egen tillfredsställelse och utveckling, och mer som en möjlighet att tjäna andra och göra livet på jorden lättare för medmänniskor.
Erfarenheten visar att i längden är detta också något som ger mer av arbetsglädje och tillfredsställelse än att fokusera på sig själv och egen vinning.
Nu arbetar inte alla. Att vara arbetslös, långtidssjukskriven eller pensionär innebär särskilda prövningar. Men möjligheten att tjäna Gud och medmänniskor är inte begränsad till yrkesarbetet. Att leva ett medvetet kristet liv med nästan i fokus är alla alltid kallade till, oavsett livssituation.
Fredrik Carlsson, redaktör