Gatubarnens liv kan förändras! – en intervju med två fältarbetare

MBV:s missionär Rakel Smetana arbetar med gatubarn i Nakuru i den Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Kenya. I teamet ingår utöver evangelist och diakonissa också medlemmar i församlingen. Vi har bett Rakel presentera ett par av dem som är engagerade.

Vilka är ni?

Florence: Jag heter Florence Otuoma, är 36 år och kommer från Oyugis, en by ca en timme från Kisumu. Jag gifte mig 1984 med Alex och flyttade därefter till Nakuru. Under många års tid har vi nu tillhört ELCK:s församling på Pangani. Just nu jobbar min man som bilmekaniker och själv tar jag hand om hemmet och våra barn. Vi har sex egna barn men vi tar också hand om min svågers fyra barn, som blev föräldralösa för några år sedan.

Daniel: Mitt namn är Daniel Odoyo. Jag är 28 år och kommer från västra Kenya. Min hemkyrka är lutherska kyrkan på Atemo (en missionsstation med missionärer från Svenska Evangeliföreningen i Finland) Jag har bott i Nakuru i snart 15 år och tillhör ELCK:s församling i Kaptembwa, som ligger i utkanten av Nakuru. Just nu arbetar jag som skräddare och jag har en egen liten syateljé med fyra anställda.

Vad fick er att engagera er i gatubarnsarbetet?

Florence: För några år sedan hade vi besök på Pangani av några före detta gatubarn, som sjöng och vittnade för oss. Förut var jag mest bara rädd för gatubarnen men från den söndagen började jag känna starkt för dem. När jag såg dem sjunga och vittna under gudstjänsten tänkte jag: ”Gatubarnen kan verkligen förändras! Tänk om Gud kunde öppna en väg så att också vi kan göra något för dem.” Eftersom jag hade söndagsskolan på Pangani, inbjöd jag några före detta gatubarn från olika barnhem att delta. Detta gjorde att nöden för gatubarnen växte sig ännu starkare inne i mig. När jag hörde att MBV skulle skicka missionärer till Nakuru för att hjälpa oss att nå gatubarnen, konstaterade jag att Gud hade hört min bön!

Daniel: Jag blev informerad av kyrkoledarna i Kaptembwa församling att ELCK skulle starta ett nytt arbete bland gatubarnen i Nakuru. Eftersom Gud kallar oss att dela med oss av vad vi har, både andligt och materiellt, så beslöt jag mig för att hjälpa till i detta arbete. Jag hade då alls ingen kunskap eller erfarenhet när det gäller gatubarn, men nu har jag fått lite mer kunskap genom böcker jag läst och viss erfarenhet genom att jag arbetat med barnen.

Det krävs att vi möter gatubarnen på deras nivå och tar del av deras liv, dvs. vistas på de riskfyllda gatorna med dem, sitter på marken bredvid dem, äter den mat de bjuder på och kramar om dem, även om de är fulla av loppor.
DANIEL

Vilka är era specifika uppgifter i gatubarnsarbetet?

Daniel: Jag brukar följa med det team som går ut på gatan och möter barnen varje torsdagsmorgon. Målet är att hålla kontakten med de barn vi känner och skapa nya kontakter med andra barn. Jag är också med på Pangani varje lördag och ibland har jag hand om programmet. Barnen behöver stöd och vägledning både praktiskt och andligt och därför är det angeläget att samtala med dem. Vi är viktiga förebilder för dem men för att de ska lyssna på oss och lyda oss, behöver vi möta dem på deras nivå och bygga upp ett förtroende. Många av dem sniffar lim och det är vårt ansvar att upplysa dem om vilka skadeverkningar detta får. Jag är också en av dem som ”screenar” dem, dvs. pratar med dem en och en för att ta reda på deras bakgrund och familjesituation.

Florence: Jag är med i teamet som tar emot gatubarn i kyrkan på lördagarna. Ibland brukar jag laga maten till dem, andra gånger håller jag bibelstudiet. Vid några tillfällen har jag också följt med de team som går ut på gatan för att träffa barnen där. Vi har också börjat besöka barnens hem och jag ska vara med i den grupp som en gång i veckan kommer att göra hembesök hos gatubarnens anhöriga.

Vad ger er mest glädje i detta arbete?

Florence: Det är väldigt glädjande att vara med och hjälpa ett barn att återförenas med familjen och gå tillbaka till skolan igen. Vi har en pojke som nyligen flyttat hem och börjat ny skola, och det är verkligen uppmuntrande. Men det är inte bara resultaten som glädjer mig! Att bara vistas bland barnen ger också glädje och mening. Det finns redan en fast grupp, som kommer till kyrkan nästan varje lördag, och nu börjar vi känna dem. Jag känner familjeband med barnen och jag brukar faktiskt sakna dem under veckorna.

Daniel: Det är glädjande att möta barn i olika åldrar och med olika behov och att kunna hjälpa dem. Trots att våra liv ser så olika ut, är vi ändå Guds barn och det är gott att få dela med sig av varandras liv och hjälpa och stödja varandra.

Vad tycker ni är svårast i detta arbete?

Daniel: Eftersom olikheten mellan oss och dem är så stor, kan det ibland vara svårt att kommunicera och få dem att förstå. Att bygga förtroende hos dem är inte lätt. Vi behöver vara flexibla i vårt bemötande för att kunna nå dem. Det krävs att vi möter dem på deras nivå och tar del av deras liv, dvs. vistas på de riskfyllda gatorna med dem, sitter på marken bredvid dem, äter den mat de bjuder på och kramar om dem, även om de är fulla av loppor. Genom detta visar vi dem kärlek och respekt, vilket är nödvändigt eftersom de oftast ser på sig själva med förakt.

Florence: Det är nog svårast att se dem lida och veta att man inte kan hjälpa dem alla. Men det är också svårt att se hur gatan förstör dem. När barnen kommer på lördagarna brukar vi prata med dem och försöka motivera dem att lämna gatan. En del av dem är fina och ganska oförstörda barn. Men så kan de komma tillbaka veckan därpå och vara både limpåverkade och otrevliga. Då lider jag, när jag ser hur de förstörs av gatulivet.

Har ni något annat ni skulle vilja tillägga?

Daniel: Detta är ett nytt arbete och grunden håller på att läggas. Det skulle vara skada om det skulle falla ihop nu när vi har en plattform. Be för oss och ge oss ert fulla stöd, så att denna verksamhet kan bestå! Trots att det är många mil mellan Kenya och Sverige står vi tillsammans i detta arbete, hand i hand, för dessa barn! Glädjen kommer att vara stor den dag vi får del av barnens vittnesbörd om vad Gud gjort i deras liv, genom oss.

Florence: Eftersom detta är ett mycket svårt arbete behöver vi mycket förbön. För att orka med arbetet måste Gud fylla oss med sin kärlek till dessa barn. Be för oss, både för barnen och för oss som arbetar med dem! Vi önskar att denna verksamhet kommer att fortsätta även den dag vi inte har några missionärer här, och det får ni också vara med och be om.

Rakel Smetana, missionär i Kenya