Vi människor längtar bort, till något annat. Så länge vinterblasket härskar längtar vi till varma sommardagar. När sommaren är som hetast längtar vi efter höstens friska och svala vindar. När barnen är små längtar vi till den dag då de blivit lite större och mera självständiga. Men när de blivit det längtar vi tillbaka…
Det tycks alltid vara grönare på andra sidan staketet. Vi har svårt för att vila i det som nu är och nöja oss med det.
Människan tycks alltid vilja ha mer och få det bättre. Medelsvensken har villa, två bilar på garageuppfarten, båt eller sommarstuga, reser på semester både sommar och vinter osv. Ändå är han inte nöjd, utan vill ha mer. Vi är ständigt på jakt.
Och kanske ligger det ett vittnesbörd i detta – denna tillvaro kan inte tillfredsställa människan. Hon blir aldrig nöjd eftersom hon är skapad till något mer än vad en av synd förstörd värld kan erbjuda. Vi skapades för paradistillvaron.
Den tillvaron ligger i tiden bakom mänskligheten – men också framför oss, som en möjlighet. Jesus har vunnit tillbaka paradiset åt oss. Han ger ett hopp om himlen. Först där mättas alla våra behov, all vår längtan. Först där blir verkligheten hel. Utan brist, utan synd, utan tårar.
I väntan på den dagen får vi leva i tacksamhet över allt det goda Gud redan här ger oss. Jesu vänner behöver inte jaga sig sönder och samman för att livet här ska ge allt de längtar efter. De är befriade att leva i nuet, i vetskap om att den dagen kommer då allt blir fullkomnat och fullkomligt, dagen då allt blir vad det skulle vara.
Fredrik Carlsson, redaktör