När någon säger ”Pisa” tänker vi på det lutande tornet. Säger någon ”Sinai” tänker vi på den stora öknen. När någon nämner ”Ullared” ser vi det stora varuhuset framför oss. Vi kanske inte har besökt platserna, men de känns ändå bekanta.
När någon säger ”Pisa” tänker vi på det lutande tornet. Säger någon ”Sinai” tänker vi på den stora öknen. När någon nämner ”Ullared” ser vi det stora varuhuset framför oss. Vi kanske inte har besökt platserna, men de känns ändå bekanta.
Chiclayo var en sådan plats för oss. När någon sa ”Chiclayo”, tänkte vi: ”Det är där vi har våra Perumissionärer.” En torsdagskväll för några veckor sedan förändrades det. Vi gick av flygplanet på Chiclayos flygplats, och möttes av familjerna Ekström och Koefoed-Jespersen. I missionens minibuss bar det av till Las Brisas. I huset på gatan Alva Diaz stod tomatsoppan på spisen och våra sängar var redan bäddade. Vi kände oss välkomna!
Sedan vi kommit hit har vi träffat ganska många människor som bor här i området och är med i församlingen i Las Brisas. Vi bor i ett hus där det bott missionärer i många år så våra grannar vet att det (nästan) alltid finns missionärer på vår adress. Det har sina fördelar. Barn kommer för att hälsa på Lovisa. Församlingsmedlemmar för att lämna eller hämta något. Och de andra missionärerna tittar förbi, pratar en stund och fikar. Men det är också svårt när det kommer personer – kända och okända – för att fråga om arbete, pengar eller mat. Att hjälpa på ett gott sätt och med Kristi sinnelag är en utmaning.
Vår huvuduppgift här är ju att Maggan är lärare för barnen Ekström. Det känns bra att vi har en del av vårt arbete som är välkänt – Maggan började ju redan i Arequipa med skolan. I övriga bitar får vi ta små steg in och försöka bidra i arbetet med att stötta de kristna här, inte minst dem som har ledaruppgifter. Och be om att Gud använder oss till att på bästa sätt sprida hans goda nyheter under ett år i Chiclayo.
Margareta & Erik Andersson, korttidsmissionärer