Vägen hem

Vid ett besök i min födelsebygd för några månader sedan, kom jag vid en promenad förbi den bokbacke som är förknippad med ett av mina tidigaste minnen. Detta tar mig 56 år tillbaka i tiden, till den sommaren då vår faster Frida dog.

Vid ett besök i min födelsebygd för några månader sedan, kom jag vid en promenad förbi den bokbacke som är förknippad med ett av mina tidigaste minnen. Detta tar mig 56 år tillbaka i tiden, till den sommaren då vår faster Frida dog. En dag hade jag fått följa med far på vagnen ut till en av åkrarna, som låg ett stycke längre bort. På vägen hem, då vi passerade nämnda bokbacke, sade far: ”Här tyckte faster Frida så mycket om att gå, innan hon gick hem till Jesus.” Hans ord framkallade för min inre syn bilden av en vitklädd gestalt, som skymtade mellan bokarna på väg bort från oss, uppför kullen, på väg hem till Jesus. ”Och där”, tänkte jag, ”skall också jag gå en gång, när jag skall gå hem till Jesus.”

Kanske ”såg” jag faster Frida vitklädd, eftersom hon haft en ljus klänning på sig den sista gång jag mött henne i livet. Eller – låg möjligen mors och fars undervisning om Herren Jesus och den vitklädda skaran i himmelen till grund för min föreställning?

Minnet har, emellertid, med åren fått sin förankring i den vers vi möter i Uppenbarelseboken 7:4, där vi läser om den frälsta skaran i höjden. ”Dessa äro de som kommer ur den stora nöden, och de har tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” Faster Frida hade lärt känna Herren Jesus som sin Frälsare. I tron på honom var hon klädd i frälsningens kläder och höljd i rättfärdighetens mantel, och så klädd fick också hon gå hem till Herren.

Det här minnet har framkallat några tankar, som jag här vill dela med mig av. Den första utgör en fråga, som vi var och en har anledning ställa oss inför: Är jag klädd i den vita dräkt, vari jag kan bestå inför Guds heliga eldsblick, då han kommer till domen på den sista stora dagen? Är jag med på vägen som drager till livet, så att när min sista stund kommit, jag får komma hem?

Jag får gå med mina frågor till Jesus och stämma in i sångarens fråga och bön. ”O Jesus, är ock jag din lem. Säg är jag verkligt din? Går jag med dig på vägen hem, och får jag slippa in? Ack, gör den saken viss och klar, för mig såväl som för envar. Säg, hör jag till de rätta får, som följa dina spår?” Svaret får jag genom Ordet, som inte sviker: ”Den som kommer till mig skall jag aldrig någonsin kasta ut.” (Joh. 6:37.)

I Sakarja bok 3:4 möts vi av orden: ”Se, jag har tagit din missgärning från dig och jag skall kläda dig i högtidskläder.” ”Så klädd jag går i glädjen in.”

Det andra som det här minnet lagt på mitt hjärta är vikten av att undervisa barnen om vägen hem. Vilket ansvar har inte kristna föräldrar i detta avseende. Att den vägen inte går genom bokskogar, blev jag snart undervisad om. Nej, ”Vägen är Jesus, den enda som går till nya Jerusalems stad”, så fick jag lära mig sjunga i mors knä.

Måtte du och jag vara med på den – nu, och tills vi är bärgade för evigt, hemma! Amen!

Gunhild Andersson, Örkelljunga

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan