Ett samtal om Guds ledning i livets olika skiften
Hur leder gud egentligen? Hur mycket lägger han sig i våra liv? Hur har Gud lett andra människor? Jag har ofta känt en längtan att prata med äldre, livserfarna och varmt troende människor om dessa frågor. Nu fick jag chansen att få träffa Ebba och Einar Göth, två godmodiga pensionärer i sina bästa år.
Öppenhet och förväntan
Värme, öppenhet och ett dukat kaffebord möter mig när jag kommer innanför paret Göths dörr. Efter många års längtan att flytta till Helsingborg har de nu kunnat förverkliga sin dröm. Ebba och Einar blev pensionärer samtidigt och de tycker att det är en härlig tid.
– Hela världen ligger öppen och alla möjliga saker kan hända, säger Einar med glimten i ögat. Vad underbart, tänker jag, en sådan inställning vill jag också ha när jag är 75 år.
Jag vet att Einar har arbetat som präst i hela sitt liv. Hur kom det sig att du blev präst?
– Gud ville det, svarar Einar med självklarhet. Redan i femman, när min mor frågade vad jag ville bli när jag blev stor, så svarade jag: ”Jag ska bli präst!” Jag hade en visshet redan då.
– Jag tror att när vi går de vägar som är Guds vägar och gör det som Herren lägger på vårt hjärta så känner vi en visshet, en lust, det liksom pirrar till inom oss. ”Tänk om det är den här vägen jag ska gå!” Om det är Guds vilja så lägger han saker och ting till rätta.
– Genom livet får vi erfara hur dörrar öppnas och stängs, hur vi får gå genom sorg och glädje, säger Ebba och citerar en strof som följt henne genom livet: ”Vem vet vad mycket gott vår Fader kan skänka oss ännu, vem vet?”
De orden innehåller en förväntan på vad Gud kan ge och hjälpa oss med framöver, och det är en inställning som verkar genomströmma Ebba och Einar. De har förväntningar på Gud och på hur han vill använda dem.
– Det är spännande att vara kristen! utbrister Einar. Det låter klatschigt som på en löpsedel, men jag menar inte så. Varje tidsperiod har sin speciella kallelse. När något avslutats så undrar vi vad Gud vill göra med oss nu. Gud har alltid något på gång.
– Varje skede i livet har Gud att göra med. Han vill något med det. Han lägger ut kartan och säger: ”Där är målet. Det finns tre vägar: välj!” Det kommer att vara olika uppgifter utmed vägen. En kanske handlar om människor, en annan om det praktiska osv. Det är bara för oss att välja väg, sen täcker Gud upp med andra människor på de vägar vi inte valde.
Det är väldigt befriande att höra, tänker jag. Ibland kan jag få för mig att det bara finns en enda utstakad väg som är den rätta. Einars ord ger mig vila och samtidigt mod att våga välja.
– Gud kan leda oss såväl i det som är synligt, konkret och praktiskt som i det som är osynligt, vår andliga utveckling. Det är inte alltid de får gå hand i hand, ibland kanske det ena får stå tillbaka för det andra.
Svåra val
Har ni varit i någon svår valsituation då ni inte visste vad ni skulle välja?
– Ja, när vi skulle flytta från Halltorp till Döderhult, berättar Ebba. Vi hade bott i Halltorp ett år och det var en fantastisk idyll på landet. Både vi och barnen stortrivdes. En dag ringde en man från Döderhults församling och frågade om vi ville komma dit. ”Nej, det är inte intressant”, svarade vi.
– Sedan ringde även den avgående prästen i församlingen till mig, fyller Einar i: ”Om du blir kallad, kan du inte se en mening i att du ska hit?” Det var jobbigt att höra. ”Om det finns 400 personer som vill att jag ska komma, då kommer jag”, sa jag. Telefonen ringde någon vecka senare mitt i söndagsmiddagen: ”406 personer vill att ni skall komma.”
– Tuggan växte i munnen, säger Ebba. Det var inte lätt att flytta den gången. Ibland kan jag tänka att jag inte vill bli störd i min lilla idyll när Gud knackar på. Man ställer sig frågan: ”Ska vi nu göra det?” Det är inte alltid bekvämt att följa Herrens vägar.
– Nej, vissa tider är livet inte alls trivsamt, säger Einar. Men samtidigt har jag vid dessa tillfällen varit närmare Gud än vid någon annan period. Jag har haft starkare behov av att umgås med honom. Det är perioder då man får prata med Gud väldigt mycket. Vi fostras. Utan svårigheter kan jag klara mig ganska bra själv.
Att detta är livets villkor blir allt tydligare under intervjun. Tänk att Gud vill tala med oss och vill att vi ska tala med honom i de svåra tiderna – och att detta gör oss allt mer beroende av honom.
Guds tid är inte alltid vår tid
Ebba och Einar har under lång tid i sitt gemensamma liv haft en önskan att få åka utomlands som missionärer, men det var först som pensionärer de fick möjligheten.
– Vi har känt missionärskallelsen under lång tid, men dörrarna har stängts för oss. Vi var och lyssnade på ett föredrag om Etiopien och Asella på 70-talet och när vi körde hem från föredraget, kände vi båda hur det pirrade i magen och att längtan fanns att åka ut. Men då var det ännu inte tid.
Asella kom på tal igen – trettio år senare. Från Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner kom en förfrågan om de ville åka till Etiopien.
– Vi tackade ja och fick först resa till London och studera. När flyget skulle lämna London för Etiopien en regnig höstdag, var min hemlängtan till Sverige otroligt stark och jag ställde mig frågan: ”Varför ska vi nu till Etiopien?” Men när missionssekreterare Per-Martin Hjort tog emot oss i Asella kände jag motsatta känslor. Jag var jätteglad att få vara där! Och det var underbart, underbart! utbrister Ebba. Vi bodde på missionsstationen. Jag hade en sjukvårdsklinik hemma och tog emot barn och ungdomar. Vi har kontakt med flera av dem fortfarande.
Tänk att en missionslängtan kan få ligga ”i träda” i trettio år innan den blir verklighet. – Det handlar om förtröstan. Vi kan inte jäkta på Gud, menar Einar. Man vill ha svar rätt snart även om det inte alltid behövs. Man kan hålla på väldigt länge och undra: ”Det är nog inte meningen att det ska bli så.” Vi funderade i de banorna 1996 när vi ville sälja huset i Broby och flytta till Helsingborg. ”Det här är inte Guds vilja”, tänkte vi när huset inte gick att sälja. Sen kom Etiopien och allt annat föll på plats, det ena efter det andra i Guds tid. Vi gick i förberedda gärningar.
Guds ledning mitt i vardagen
Kan man träna sig i att förstå Guds ledning?
– Man kan kanske lära sig förstå Guds ledning när man ser tillbaka i backspegeln. Det kanske lades hinder i vägen och vi kan tänka: ”Det var ju väl att vi inte kom dit.”
På frågan om hur mycket Gud bryr sig om alla våra vägval och vardagsbekymmer så citerar Einar från Ps. 139.
– ”Med alla mina vägar är du förtrogen.” Gud har detaljintresse, precis som nära vänner har detaljintresse för vad som händer i våra liv.
Gud kan t.ex. leda oss till speciella personer och platser. Gud kan driva oss i en tydlig riktning. Ebba berättar om ett starkt minne.
– Vi mötte den gamle MBV-predikanten Titus Svensson. Jag tror det var sista gången vi träffade honom. Det var på en parkering i Kristianstad. Han kom fram till oss och läste välsignelsen över hela vår familj. Det var något alldeles särskilt som var lett av Herren. Det var så konkret från Gud till oss.
Vad vill Gud nu?
Samtalstiden börjar lida mot sitt slut och jag får lyssna till följande härliga konversation mellan makarna Göth som ger en tankeställare in i mitt liv:
– Det finns så många kallelser, det finns ingen hejd på dem, säger Einar.
– Jag vet inte varför vi ska vara här i Helsingborg. Har du reda på det, Einar? frågar Ebba.
– Det kommer att visa sig. Det finns så många invandrare här, man vet inte om Gud har några tankar om det? Vi som kristna borde tänka på invandrarna, inte minst på muslimerna. Jag går till en arabisk frisör. Han kan inte svenska och inte engelska, så nu har jag anmält mig till en kvällskurs i arabiska.
Vilket spännande liv – att så ta tron på allvar! Att både vila i att Gud har omsorg och att våga anta nya utmaningar långt upp i åren. Det är aldrig för sent för Gud att verka i våra liv!
Cia Andersson layoutare, Lund