Vårt behov av stillhet

Den här spalten brukar ju ägnas åt ett problem som någon av läsarna har och önskar få hjälp med. För var och en av oss har ju sina förhållanden och sina problem. Samtidigt finns det problem som är gemensamma för oss. Men eftersom de är vanliga kanske vi inte gör något åt dem. Den här gången ska vi ta upp ett sådant problem.

Det gäller vårt moderna sätt att leva. Vi blir alltmer stressade, alltmer upptagna och splittrade. Hur påverkar detta vårt förhållande till Gud?

Vi upplever ju hur livsrytmen i vårt samhälle ökar i tempo – i arbetslivet, i trafiken, i familjen och även bland barnen. Det är så mycket vi ska hinna med och ta del av. Vi bombarderas hela tiden av nya intryck. Våra tankar blir så många och så tröttande. Än tumlar de om varandra, än rinner de genom oss som en fors.

Denna splittring i våra sinnen hindrar oss i vårt förhållande till Gud. Gud är ju nära. Han kallar oss. Han väntar på oss. Han vill tala med oss. Han vill höra på oss. Men han når oss inte förrän vi blir stilla! Vi behöver stillhet. Så att vi kan höra Guds röst, så att vi kan be, så att vi kan tro. ”Genom stillhet och förtröstan blir ni starka” (Jes. 30:15).

Men stillheten infinner sig inte av sig själv. Det visste Jesus för egen del. När han blev upptagen och överlupen drog han sig undan till öde trakter för att finna stillhet till bön (Luk.5:15f). Och han ger oss uppmaningen: ”När du ber, gå in i din kammare och stäng din dörr och bed till din Fader i det fördolda” (Matt.6:6). Vi behöver tänka igenom hur vi har det, vilka gränser vi måste sätta för våra behov, och hur vi ska ordna våra förhållanden så att vi finner stillhet. Vi behöver hjälpas åt med detta, uppmuntra varandra och avlasta varandra. I en familj där barnen är små kan det innebära att pappan på kvällen tar hand om barnen så att mamman får tillfälle till stillhet.

När jag så har funnit en plats och avskilt en tid – kanhända kort men ändå avsatt för Gud – då behöver jag allra först söka stillheten. Stillheten hos Gud, stillheten inför Guds ansikte. För de flesta av oss kan det fordra övning. Jag behöver lugna mig och känna: Nu är jag hos Gud. Jag ska inte ha brått med att slå upp Bibeln eller andaktsboken. Jag ska först bara vara hos Gud. Kanske stilla säga: ”Käre Fader” eller ”Herre Jesus” men annars vara tyst. Jag kan behöva be Guds Ande att han gör mitt hjärta stilla.

I en av psalmerna i Psaltaren är detta beskrivet: ”Jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig.” (Ps.131:2.) Vi har sett det mer än en gång – hur ett barn som har rasat eller kinkat eller kivats med sina syskon, när det sätter sig hos mamman och lutar sig mot hennes bröst – hur det blir stilla. Det är detta vi allra först behöver. Det är detta Gud allra först kallar oss till. Vi får lämna det som oroar och splittrar. Vi får vara hos Gud, vår Far, hos Jesus, vår Frälsare. Han vill att vi ska känna detta, känna att vi är i hans famn. När vi väl har stillat oss, då kan vi be, och bönen blir ett samtal. Då kan vi slå upp Bibeln och läsa, och höra Guds röst.

Genom stillhet och förtröstan blir vi starka.

Gustav Börjesson

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan