Dramatikern Henrik Ibsen brukar tillskrivas citatet ”En normal sanning varar i högst 20 år”. Ur ett mänskligt perspektiv ligger det mycket i Ibsens iakttagelse. Från en vanlig liten vardagsmänniskas horisont är det just så livet ofta ter sig. Inte minst när det gäller vetenskapliga rön. Det som är sanning i dag, kan mycket väl vara historia i morgon. Men om också Bibeln skall inrangeras i samma relativa domän blir frågan vad en sådan Bibel verkligen är värd. Blir det någonting kvar? Hur vet jag att ens Jesu död på Golgata verkligen ägt rum? Hur vet jag att det längre finns någon syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv? Hur vet jag…? Listan kan göras lång. ”Vad blir kvar av den kristna tron om allt som är besvärligt att omfatta för den moderna och upplysta människan avfärdas med att det handlar om metaforer: den obefläckade avlelsen, Jesu uppståndelse, Jesus som ’sann gud, sann människa’, Jesu gudomlighet. Blir något alls kvar av kristendomen om allt detta blott är metaforer?” Orden är Mats Svegfors ur essäsamlingen Varför är jag kristen?
År 1958 beslutades att även kvinnor kan vigas till präster. Av flertalet betraktas ämbetsfrågan enbart som en jämställdhetsfråga. Den första kvinna som vigdes till präst, fil.dr. Margit Sahlin, var emellertid väl medveten om att så inte var fallet, utan att frågan var teologisk och handlade om bibelsyn. Hon framhöll återkommande att med vigningen hade vägen öppnats för att tolka Bibeln olika från en tid till en annan. Väl kända är biskop Anders Nygrens ord när han gav sin muntliga reservation till beslutet: ”… det nu fattade beslutet innebär icke blott ett avgörande av den begränsade frågan om kvinnliga präster, utan inkluderar enligt min övertygelse tillika, att vår kyrka växlar in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens 1 och ’svärmarnas åskådning’…”. Ämbetsfrågan – liksom nu också homofrågan – fortsätter att ställa människor inför vägvalet: En tidlös Bibel eller en tidsbunden? En alltid gällande eller en tidsanpassad?
För sekulariserade politiker är valet enkelt; man vill inte ha något annat än en tidsbunden Bibel. Positionen är begriplig. Att hävda en tidlös Bibel vore att ge bort den relativa makt man har, till någon annan. Samma enkla svar borde rimligen inte kunna ges i det kyrkopolitiska sammanhanget där Bibeln måste antas vara den gemensamma, självklara utgångspunkten. Men det är just det som nu sker omkring oss. Visserligen är få, eller ingen, beredda att gå lika långt som en gång den kinesiske kejsaren Shi Huangdi. I syfte att hindra den intellektuella oppositionen från att ”utnyttja det förgångna till att kritisera nuet” lät han 213 f.Kr. bränna alla böcker i riket med undantag av vissa – enligt hans mening – nyttiga handböcker, om jordbruk och spådomskonst. Men med tolkningssätt som presenteras som ”poetiska”, Bibeln som ”människors tankar om Gud” och Guds ord ”en plocklåda, ur vilket man efter eget gottfinnande tar upp sådant som kan passa”, är Bibeln i praktiken inte längre en bok som måste tas på något större allvar. Då har Bibeln reducerats till enbart en bok i tiden, en bok för andlighet på egna premisser. Vad är då Kristus? Vad är då kristendom?
Lars Göran Brandt, redaktionsmedlem
1. gnosticism (‘insikt och vishet’). Gnosticismen har likheter med buddhismen och ofta inslag av orientalisk och grekisk mytologi. Anhängarna betraktar gärna sig själva som en kristen elit. Gnosticismen är ett typiskt uttryck för synkretism (religionsblandning). (Källa: Nationalencyklopedin)