Nutidsmänniskan och evangeliet

Vem är nutidsmänniskan och hur når vi henne med evangeliet? Kring denna fråga bad vi prästen Berth Löndahl reflektera när Till Liv besökte honom i hans hem i Bunkeflostrand. Samtalet kom att handla om gränser som tänjts och identitet som gått förlorad. Men också om framtidstro och ljuspunkter.

Vem är nutidsmänniskan och hur når vi henne med evangeliet? Kring denna fråga bad vi prästen Berth Löndahl reflektera när Till Liv besökte honom i hans hem i Bunkeflostrand. Samtalet kom att handla om gränser som tänjts och identitet som gått förlorad. Men också om framtidstro och ljuspunkter.

– Vi har alla ett ansvar att formulera och förklara de kristna trossanningarna så att de uppfattas som relevanta. Det handlar om att se de existentiella poängerna i det vi gör, att avslöja mönstren och finna de nycklar in till människors liv som gör att de kan öppna sig och ta emot evangeliet.

Vi har slagit oss ner på balkongen hemma hos familjen Löndahl i Bunkeflostrand. Berth, sedan närmare 25 år kyrkoherde i pastoratet, är för mig sedan tidigare mest känd genom sina artiklar i Svensk Pastoraltidskrift, SPT. Han har där, som få, reflekterat över relationen mellan evangeliet och samtiden.

– Jag kan helt enkelt inte låta bli att fundera över min samtid i relation till min tro. Det går så många linjer mellan kyrkans lära och människors längtan och behov. De djupa livsfrågorna har egentligen inte ändrats sedan Jesu tid: ansvar och skuld, liv och död, förgänglighet och åldrande, äkthet och sanning.

Även i sin förkunnelse anknyter Berth till människors livserfarenhet. I förmiddagens dopgudstjänst berörde han vår kamp mot åldrandet och lyfte fram just dopet som den handling där Gud föder oss in i sitt eviga liv. Han berättade bland annat en historia ur Kalle Anka.

– Ja, det kommer för de flesta som en överraskning att det vatten som kunde hejda åldrandet, och som Joakim von Anka så hett eftertraktade att han kom att hoppa ner i källan för att sedan flyta i land som ett ägg, faktiskt är ett uttryck för den ovilja att åldras och dö som vi alla känner.

Att söka kontaktpunkterna mellan evangeliet och människors livserfarenhet är inte minst viktigt i ett område som Bunkeflo. Berth beskriver denna ytterförsamling i Malmö som ett djupt sekulariserat område, där all kyrklig tradition länge varit bruten. Det visar sig bland annat i att folk inte känner någon automatisk förpliktelse till att gå på gudstjänst bara för att det firas en stor kyrklig högtid.

– Här i Bunkeflo kommer det inte fler till kyrkan på Påskdagen än på 5:e Söndagen efter Trefaldighet. Däremot har vi fått se en stabil, om än långsam ökning av antalet besökare på våra gudstjänster, och jag upplever i dag att kyrkan är förankrad bland församlingsborna.

 

Nutidsmänniskans längtan och ensamhet

Berth tar en klunk saft och jag passar också på att dricka lite innan Berth ytterligare får utveckla sin erfarenhet av nutidsmänniskan.

– I jakten på den eviga ungdomen ligger kravet på att vara lycklig här och nu. Något framtidsperspektiv av hopp och tillförsikt finner vi inte. I kölvattnet av detta måste gränser och tabun hela tiden sprängas för att upplevelserna ska förstärkas. Vi ser det särskilt tydligt i hur gränslinjerna mellan liv och död prövas, liksom på sexualitetens och moralens områden.

Han ser ut över Öresund och bron över till Danmark. Det är lite disigt, så just i dag ser man inte Kastrup. Men bilar, båtar, tåg och cyklar gör att man ändå slås av tanken på människans rörlighet.

– Nutidsmänniskan är en både geografisk och andlig vagabond. Hon har förlorat sitt rotfäste och är därför alltid på flykt. Hon har ingen balans mellan stillhet och vandrande.

Berth beskriver också nutidsmänniskan som ensam, och på ett avslöjande sätt visar han på det paradoxala i individualismen.

– Överbetoningen av individen har lett till en upplösning av människan. Aldrig förr har hon ställt sig själv så i centrum, och aldrig förr har heller frågan ”Vem är jag?” varit så aktuell. När människan sagt nej till Gud, har hon sagt nej till den som verkligen känner hennes personlighet. Med förlusten av Gud har följt en förlust av människans kärna, hennes centrum.

Hon har blivit en plocklåda av modeller och fått vad man kallat ”lapptäckesidentitet”.

 

Att älska och visa respekt

När Berth talar om samtidens människor, vill han dock inte göra det från ett ovanifrån-perspektiv. I stället talar han om vikten av att möta människor med den största ödmjukhet.

– Nutidsmänniskan är också jag. När jag lyssnar till en människa finns det, som Frank Mangs uttryckt det, ”alltid en trådända in till mitt eget hjärta”.

Berth citerar också själavårdaren Göran Bergstrand, som talat om hur det med en djup kännedom om människans inre också följer en fördjupad kärlek till henne. En människa blir inte svårare att älska för att hon blottlägger sin sårbarhet och smärta. Men behovet av respekt ökar.

– Respekt handlar om att vänta ut en människa i hennes sårbarhet. Den bygger på insikten om att jag endast kan förmedla Guds lag och krav till den människa jag mött på djupet. Jesus dömer de människor som inte genomskådat sig själva. Deras självgodhet knackar han hål på. Men den längtande och ödmjuke visar han alltid kärlek. Som kristna måste vi be om att få förmånen att se våra medmänniskor med den kärlek som Gud har. Först då kan vi börja nå fram.

 

Samtal och gemenskap

Berth berättar att det är många som kommer till honom för samtal. Hans vardag ”fylls av andra människors udda händelser”, som han uttrycker det. Förutom gudstjänster, mässor och bibelstudier, är det de enskilda mötena som ger den största glädjen i arbetet. Varje år är han också med och ger akutpersonal en veckokurs i krishantering på Malta.

– För dem är frågorna om ansvar, skuld och människovärde alltid aktuella. De lever ständigt med dem. I dessa frågor återfinns självklart också en ingång för evangeliet. Ändå förklarar Berth, att han ständigt frågar sig hur man leder människor till att ta emot det. Han upplever att folk värjer sig oerhört för religiösa svar på sina frågor. Det har också fått honom att mer tro på det långsamma arbetet och samtalet.

– Alpha-kurserna är i sig inget märkvärdigt, men själva formen visar sig fungera. Det ligger en möjlighet i de gemenskaper där man har lika många ledare som sökare, lika många kristna som icke-kristna.

Vi kommer så osökt in på det andliga läget i Sverige. På många sätt ser det dystert ut. Dock menar sig Berth också kunna skönja vissa ljuspunkter.

– Parallellt med de framsteg på frihetens och individens områden som vi verkligen gjort i västvärlden, har vi också lidit ett antal förluster. Behovet av helhet och sammanhang, rötter och mening, helighet och försoning börjar märkas. Kanske börjar vårt folk snart söka på hittegodsavdelningarna. Då finns också möjligheten att den rättning efter individens känslor och njutning som vi i dag ser, något kan börja ersättas av en insikt om behoven av grundläggande värden.

 

Vågar tro på en vändning

En liknande blandning av resignation och hoppfullhet skymtar i hans syn på Svenska kyrkan.

– Det är tungt att arbeta under den ledning och anda som finns i Svenska kyrkan i dag. Man känner av signalerna från ledningens sida att man egentligen inte är önskad som präst. Kyrkan uppvisar ett djupt främlingskap inför synen på Bibeln som ett giltigt och levande Guds ord. Tron och omvändelsen uppfattas inte som något som har aktualitet även i vår tid. Det finns ett gap mellan vad Svenska kyrkan bekänner i sina bekännelsedokument och hur man tillämpar det i praktiken.

Men var finns då hoppet för vår kyrka? Berth kisar mot solen medan han funderar.

– Hoppet finner vi i Guds handlande med sitt folk i Gamla testamentet. Hela tiden kallar han dem tillbaks till sig. På samma sätt får vi tro att Gud ivrar för sin kyrka.

Även evangeliet om Jesu död och seger är något som när Berth Löndahls hopp inför framtiden.

– Kristi offer bevisar Guds engagemang för oss. Han skulle ha dött för mig även om jag varit den enda människan som existerade. Det perspektivet får vi ha med oss, också i vår syn på våra medmänniskor.

Denna tro på att Gud värnar sin kyrka, tillsammans med den roll som Berth upplevt att han fått spela i många människors liv, gör att han motsatt sig bildandet av en missionsprovins.

– Jag tror fortfarande att Svenska kyrkan kan få vara ett instrument som Gud vill använda för att nå vårt folk. Vi löser inte kyrkans kris genom att bilda en missionsprovins. I stället tror jag det är just det som kommer att marginalisera oss och ge oss en ständigt minskande roll. Vår förpliktelse är i stället att inta den plågsamma rollen av att vara de som visar på att det faktiskt finns ett Ord som är levande. Jag vågar tro att det till sist kommer att vända för Svenska kyrkan.

Vi har nu suttit en bra stund på balkongen och samtalat. Solen gassar från den klarblå himlen och kommer att så göra ytterligare några timmar, innan den går ner över Öresund. Berths barn, som alla tagit studenten, är tillfälligt hemma och hälsar på. Nu ska han och hustrun Gunnel haka på dem ner till havet. Själva lämnar jag och min syster Bunkeflostrand för Stora Hults strand. För där väntar havet också på oss.

Markus Hector, teol. kand. och predikant i Roseniuskyrkan, Stockholm

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan