Att vara Guds barn

Rättigheten att vara Guds barn har Jesus vunnit åt oss alla. Att leva som Guds barn är att lita på Guds oförskyllda nåd och hålla daglig vänskap med sin himmelske Far.

VI FÅR VARA BARN! Redan i profan mening kan de orden kännas befriande. Vi har i vår tid insett barndomens särskildhet. Förr betraktades barn som små vuxna. Deras kläder var kopior av de vuxnas och ganska snart fick barnen bidra till försörjningen. Att få vara liten och slippa ta ansvar, att få leka och slippa stränga etikettsregler – det är barndomens privilegier. Av oss vuxna kräver livet förvisso en större mognad, men tänk om…

Gud vill att vi vuxna blir som de små barnen i två avseenden (vilka hör ihop). Det första är sättet att ta emot frälsningen. Det andra gäller vår vardagliga Gudsrelation.

Himmelriket tillhör barnen

Jesus säger i Bergspredikan att om vår rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdes och fariséernas, så kommer vi inte in i himmelriket. Ribban ligger alltså synnerligen högt. Men längre fram i samma evangelium läser vi: I samma stund kom lärjungarna till Jesus och frågade: Vem är egentligen störst i himmelriket? Då ropade Jesus på ett litet barn (”paidion” betyder spädbarn eller ett lite äldre barn) och ställde det mitt ibland dem och sade: Sannerligen, jag säger er : Om ni inte omvänder er och blir som barn, kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt. 18:1–4). Detta är en underbar paradox som var och en egentligen borde försöka finna lösningen på själv. Det gäller ju saligheten. Hur får du detta att gå ihop? När man är liten och ringa som det här barnet, så står det i versen efter, så varken har man någonting eller kan prestera något. Men barnet saknar också den vuxnes hårdhet, den inövade dubbelheten, den falska blygheten. Barnet tar emot på ett helhjärtat sätt. Vill du bli frälst av nåd? – Ja visst, tack för det Jesus! Och hjärtat, eller uppsåtet, hos ett barn är barnsligt äkta. Sådan tro kan vi vuxna också få, tack och lov! – Hur? Jo, genom Anden och nådemedlen. Begreppet ”född på nytt” ligger ju alldeles intill begreppet ”Guds barn”.

Visst kan man säga om rövaren på korset, kvinnan som fattade tag i Jesu mantelflik, centurionen med den sjuke gossen och den lame som anlände genom taket, att de var barnsliga? De sträckte sig ju efter det till synes orimliga – att Jesus skulle ge just dem en fantastisk gåva. Jesus var allt för dem. Och de tänkte inte att nu ska Jesus och jag göra något stort tillsammans här. Petrus var väl också lite barnslig ibland, men vad gör det i det långa loppet när hans tro var av den äkta sorten?

Vi ropar: Abba, Fader!

När vi mottagit frälsningen på ett barnsligt = barn-likt sätt så får vi fortsätta kristenlivet på samma nivå, som barn. Återigen använder Bibeln bilden av ett barn. (Här kommer ett svagt minne från någon barnbok som lästs för mig. Där fantiseras om piller, som ska göra att man aldrig blir vuxen. Nog kan man anta att författaren där egentligen beskriver en kollektiv längtan efter barndomens relativa bekymmerslöshet? Intressant i så fall!)

I Bibeln är bilden av den troende som Guds barn bilden av den privilegierade. Trygg och bekymmerslös, glad och nyfiken. Det beror helt på att vår Far är den han är. Han är ju den efter vilken allt vad fader heter, i himlen och på jorden, har sitt namn, förkunnar Paulus. Idealet, med andra ord. Finns det pappor och mammor som utför sin uppgift fantastiskt bra, så har de bara börjat likna honom som är upphovet till faders- och moderskärleken.

Alltså är det en mycket stor trygghet som erbjuds oss. Små barn räknar helt och fullt med förälderns omsorg. De ger uttryck för sina behov och förutsätter att hjälpen kommer. Och vi som är föräldrar vet att vi inte kan stå emot då. Vår barmhärtighet vaknar när barnet upplever nöd. Som ett sådant barn får vi vara tillsammans med vår himmelske Far. Vår Far sover aldrig. Han omger oss på alla sidor med sin nåd. Livet här på jorden med allt vad det kan innebära ligger i hans händer. Vårt eviga liv likaså.

Men vågar vi? Att leva i en barnslig tillit innebär ju att vi inte ska göra oss bekymmer. Och det kan liknas vid att sänka beredskapen och då är vi ju tillbaka i otryggheten. Om inte vi är redo att handla, om inte vi garderar oss för alla eventualiteter, hur går det då? Att leva bekymmerslöst är en svår konst i fallets värld.

Att det är svårt kanske beror på att vi så ofta letar i vårt eget inre efter en känsla av trygghet. Känslan av att vara Guds barn måste infinna sig först, tänker vi. Den måste vara påtaglig och stabil innan jag låter den påverka mitt sätt att vara. Men grunden för vårt barnaskap är tack och lov Ordet och inte våra opålitliga känslor. Gud tillsäger oss barnaskapet och Guds Ande verkar i oss ”en barnaskapets ande”. Detta är tillräckligt för att våga. Och med tiden kanske även vår känsla kan komma i samklang med den ande som Gud ger oss.

Guds Ande bekräftar alltså för oss att vi är Guds barn. Anden ger oss barnets villighet och glädje att lyda. Anden ger oss barnets lust att nynna lovsånger. Barn är frimodiga! Anden ger oss barnets okunnighet och oerfarenhet i det som är ont. (Var barn när det gäller det onda…)

Herren tröstar som en mor (Jes. 66:12–13). Men vi har inte fått en träldomens ande, så att vi åter skulle känna fruktan. Utan ni fick en barnaskapets ande i vilken ni ropar Pappa (Abba), Fader.

Det är svårt att komma ifrån känslan av ett stilbrott av Paulus i det sistnämnda. Säga pappa till Gud – är inte det att bli lite för personlig? Gud blir liksom lite mindre hög och helig än vad han borde få vara i våra tankar. Nej, det är inget stilbrott! Blir Gud mindre för oss så beror det helt enkelt på att våra pappor inte är fullkomliga. Gud förblir den fullkomlige och vi får kalla honom pappa!

THOMAS NILSSON, Lärare och predikant, Åhus