FÖR DEN SOM FÅR anledning att läsa Klagovisorna väntar en läsning som kan vara svår att tillgodogöra sig, men som också ger viktiga lärdomar. En viktig lärdom är den om skillnaden mellan skuld och skam.
Klagovisorna skrevs i skuggan av en nationell och andlig katastrof och utgör en bitter klagan över det öde som drabbat, men också en analys av det skedda. Man är klar över att man handlat fel som folk och att ledarna svikit sin uppgift. De fel man förfäras över att man gjort är att man sårat sin Gud och, i någon mån, sina medmänniskor. Därmed har man skuld inför sin Gud.
Om vi i MBV-sammanhangen skulle skriva klagovisor och utgjuta oss över vår egen olycka och analysera orsakerna därtill, skulle säkert analysen se annorlunda ut. Vi förfäras över hur svaga i tron vi är, vi tycker att vi evangeliserar för lite och för dåligt. Vi är fega och vågar inte stå upp för tron, vi tycker att vi lägger alltför lite tid och pengar på det kyrkliga. Därför drabbas vi av ovälsignelse. Det hela kan betecknas som skam över att vi inte är lika bra som vissa andra människor, i vår omgivning eller i kyrkohistorien.
Klagovisdiktaren kände skuld och vi känner skam. Är det någon skillnad egentligen?
Enligt gammal, god kristendom är människans problem att hon bär på skuld inför Gud och att en försoning behövs för att sona skulden. Den kristne har egentligen bara ett problem, och det är att ha hamnat på kant med Gud. Den Gud som visat sin kärlek för mig har jag varit ljum, avvisande, tanklös, ohörsam mot eller ointresserad av. Det enda som betyder något är att vinna denna vänskap åter, och det sker genom att vi erkänner vår kärlekslöshet och Gud på nytt tar emot oss som vänner. Kärleken mellan Gud och människa kan spira på nytt.
Den skamdrivne tänker inte mycket på Gud. Han tänker på sig själv och alla duktiga människor som han jämför sig med. På sin höjd blir den dåliga relationen till Gud ett problem bland alla de andra som tynger honom till marken.
Vi behöver bli besjälade av en enda sak, att vara goda vänner med Gud. Samtidigt kan vi gärna bli mer skamlösa. Mer ointresserade av vad andra människor tycker om oss. Högst en gång per månad tänka: ”Vad kommer de att tycka om jag gör så här?”
Vi behöver ransonera allt tänkande på oss själva och hur väl vi lyckas i våra föresatser och i stället spendera mycket tankar på vad Gud vill och tänker. Vad hans hjärta brinner för och vad han tycker är viktigt.
PETTER KOLLBERG, Läkare och predikant, Örkelljunga