Varför evangelisk-lutherskt?

För en människa som kommer till tro kan det vara svårt att finna en församling att vara en del av. Kanske måste även den kristne ibland söka sig till en ny gemenskap. Vad är då viktigt att tänka på? Och hur kan en människas väg till tro se ut? Torbjörn Swartling delar med sig av sina erfarenheter till Johanna Nyholm Skoglund.

För en människa som kommer till tro kan det vara svårt att finna en församling att vara en del av. Kanske måste även den kristne ibland söka sig till en ny gemenskap. Vad är då viktigt att tänka på? Och hur kan en människas väg till tro se ut? Torbjörn Swartling delar med sig av sina erfarenheter till Johanna Nyholm Skoglund.

I FAMILJEN SWARTLINGS RADHUS i Mölndal syns nästan inga flyttkartonger trots att de bara bott där några veckor. Både Torbjörn och Christina är hemma och försöker få ordning i hemmet när jag kommer på besök, och om några dagar ska Torbjörn börja sitt nya kirurgjobb.

 

Att finna en församling

Över förmiddagsteet pratar vi först om familjens situation i en ny stad där de ska finna en ny församling. Inte minst är det svårt när man har barn i olika åldrar som man vill ska trivas och hitta kamrater i sin egen ålder. Torbjörn berättar om en församling, i ett icke-luthersk samfund, de ibland besökt eftersom barnen trivts väldigt bra där.

– De hade en förmåga att göra familjegudstjänsterna på barnens nivå och fånga deras intresse. Barnen lyssnade och tyckte att det var roligt att vara med. Familjen engagerade sig ändå inte helt i den församlingen. När jag frågar vad de upplevde som svagheter där får han fundera en stund på hur han ska förklara det.

– Vi saknade den lutherska förkunnelsen om rättfärdiggörelsen, den ger en vila i tron och i Guds nåd. Det var väl svagheten där. De hade inte heller någon syndabekännelse och man behöver få bekänna sina synder som kristen. Det är ju det som är positivt med den lutherska traditionen.

– Syndabekännelsen? undrar jag förvånat.

– Ja, precis, det är det ’som är grejen’, säger Torbjörn och skrattar.

– I förlängningen är det ju förlåtelsen, fyller Christina i.

– Att få bekänna att man är en syndare även när man är kristen, att man behöver förlåtelse då också, det är positivt tycker jag. Då kan man vara sig själv, då behöver man inte förställa sig.

 

Rättfärdiggörelsen ger vila

Jag ber Torbjörn förklara vad skillnaden blir i de sammanhang där man inte ser det så.

– Skillnaden är att man då tror att en kristen ska ha det bra och att det ska kännas bra i hjärtat. Om det inte känns bra och man upptäcker att man har en massa gammal synd i hjärtat så kan man bli uppgiven, om man bara får höra att det är härligt att vara frälst. Men om man får höra att rättfärdigheten är tillräknad genom att man tror på Jesus, att det inte beror på hur man känner det i hjärtat – då kan man känna vila. Det är den lutherska förkunnelsen när den är bra, men det är inte alltid den förkunnas i lutherska sammanhang, tycker jag.

Under vårt samtal märks det att Torbjörn känner sig hemma i den evangelisk-lutherska fåran av kristenheten, samtidigt som han ser rätt nyktert på Luther.

– Egentligen är Luther inte viktig själv, det är inget märkvärdigt med Luther i sig, utan det är det han har upptäckt i Bibeln som är bra.

 

Vägen till vilan

Hur gick det till när Torbjörn upptäckte Luthers upptäckter?

– Jag började min bana i grekisk-ortodoxa och katolska kloster i England när jag var tjugoett år. Jag tänkte att om det är några som är riktigt kristna så måste det vara de som bor i ett kloster, eller hur…? Så jag åkte dit för att hitta något riktigt.

– Hittade du något?

– Ja, framför allt i ett grekisk-ortodoxt kloster. Jag förstod att de trodde på Bibeln, även på Gamla testamentet, och de läste om Jesus i Gamla testamentet. Det var något ovanligt för mig, jag hade inte förstått att man kunde det. Sedan var det människor från en protestantisk missionsorganisation (OM) som hjälpte mig – de var helt vanliga människor som var ute och berättade om Jesus, de var mera som jag. De hjälpte mig att ta emot Kristus och tro på honom och att tro på Bibeln. De aktiva missionärerna i OM blev mina förebilder som kristna. En missionär kom och bodde hos mig i några dagar. Han gick upp före mig och läste Bibeln och vittnade för alla studenter i korridoren innan jag ens hann upp och äta frukost – jag trodde att en riktig kristen skulle vara så. Det blev ganska jobbigt för jag orkade inte med det själv. Då hörde jag Agne Nordlander förkunna utifrån Romarbrevet 3 om att vara rättfärdiggjord av tro oberoende av laggärningar och det var väldigt befriande. Det var en luthersk förkunnelse – eller egentligen var det en biblisk förkunnelse, det var det som var bra.

– Efter ett tag hörde jag en förkunnare som kunde levandegöra förkunnelsen så att man satt och lyssnade hela tiden, det var Ulf Ekman. Jag tänkte att det andra var bra men det här var ännu bättre, ännu mer levande, dynamiskt och inspirerande. Men om man sammanfattar det: den förkunnelsen vilade inte på nåden på samma sätt utan på laggärningar igen, och förlåtelsen var inte central. Man var inte en syndare, som behöver förlåtelse, utan man skulle vara en rättfärdig som gasar på. Efter det var det väldigt befriande att komma tillbaks till Romarbrevet 3, att rättfärdigheten tillräknas mig när jag tror på Jesus, oberoende av hur jag är eller vad jag känner. Då kunde jag vila på ett annat sätt med den tron.

 

Anden och Ordet

– Med erfarenheter från olika miljöer, vad saknar man i lutherska sammanhang? Glömmer vi t.ex. inte ofta bort den helige Ande, föreslår jag.

– Förkunnelsen om Anden är egentligen starkare i ett lutherskt sammanhang, för där blir det tydligare vad Anden gör och vad som är Andens uppgift – att skapa tro på Jesus och att lyfta fram evangelium. Där betonas inte härliga upplevelser eller andra märkliga händelser. Men sedan är det ju tråkigt om man inte vågar förkunna om Andens gåvor och kraftgärningar också. Då ger man andra monopol på övernaturliga under och tecken och profetior.

– Något jag däremot saknar är att det inte alltid är tydligt att man går tillbaks till bibelordet. Man har så mycket andra böcker och skrifter, traditioner och gudstjänstordningar, som man håller fram, så det blir inte tydligt att det är just bibelordet allting ska vila på.

 

Våga vara frimodig

– Och sedan är det det här med bönen, en levande bön, där hela församlingen är med och deltar. Böneengagemang och spontanitet i både bön och vittnesbörd. En frimodighet i tron på att Gud verkar och svarar på bön och att Jesus botar sjuka och gör under i dag.

Efter ytterligare lite funderande nämner Torbjörn till sist frimodighet i allmänhet.

– Frimodighet är en lite sällsynt gåva i lutherska sammanhang, tycker jag. En del kristna struntar fullständigt i vett och etikett och tar vara på ett visst bibelord och går ut på det till hundra procent. Något av den frimodigheten kunde väl på ett sunt sätt finnas även i lutherska sammanhang! Att våga göra ovanliga saker, våga säga ovanliga saker på gator och torg, att inte vara tillrättalagd och bekväm. Hos oss råder ofta en lätt försagdhet.

Trots att den lutherska kristendomen har brister så tvekar han inte om att han hör hemma där.

– Jag tror nog att alla missar något och det finns svagheter överallt. Det är väldigt lätt att bli besviken på vilken församling det än är. Så var det nog till och med på den första kristna tiden. Om man läser Korintierbreven, ser man att det ju är mycket man skulle ha blivit besviken på även där. Frågan är vad som dominerar – det viktigaste är om det finns en grund man kan gå tillbaka på, en tillit till bibelordet och en förståelse av lag och evangelium, en förståelse av vad som är grunden för frälsningen.

Det viktiga är, att samtidigt som jag erkänner att jag är en syndare får jag räkna Jesu rättfärdighet som min. Gud ser mig som rättfärdig endast av den anledningen att jag tror på Honom som är helt och fullkomligt rättfärdig.

JOHANNA NYHOLM SKOGLUND, Redaktör för församlingsförlaget, Göteborg

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan