SOMMAREN 1996 TVINGADES VI lämna Kenya under dramatiska omständigheter. (En del av detaljerna har vi skildrat i en artikel som publicerades i Till Liv, 01/97.)
Under åren som gått sedan dess har mycket hänt – mycket vatten har runnit genom Sondufloden, frestas man som tidigare Matongo-missionär att säga.
Den elev som låg bakom mordhoten mot mig har försvunnit iväg både från det teologiska seminariet på Matongo, MLTC, och den Lutherska Kyrkan i Kenya. De individer som intrigerade tillsammans med honom har också försvunnit i väg eller i något fall dött. Och den person i kyrkoledningen som understödde dem gick i pension för ett par år sedan.
Det har varit tydligt ett tag att nya vindar blåser inom ELCK, den Evangelisk-Lutherska Kyrkan i Kenya. När den nye biskopen, Walter Obare, tillträdde år 2002, förklarade han ganska omgående att han var intresserad av att reda upp det som gick snett 1996.
Sedan Katrina och jag fått en formell inbjudan från den lutherska kyrkan i Kenya och biskop Obare, beslöt MBV att stödja en resa till Kenya för oss.
Vi reste hela familjen till Kenya den 16 december och kom tillbaka till Sverige den 16 januari. Det blev en hel månad på resande fot för en familj på nio personer – en resa som vi aldrig kommer att glömma!
Vi landade i Nairobi på onsdagsmorgonen den 17 december och slogs direkt, som alltid, av den afrikanska värmen, ljuset och dofterna. Det var underbart att vara tillbaka i Kenya!
Först hade vi ett par dygn i Nairobi, då vi acklimatiserade oss till landet. Det kunde behövas! Oftast var det 25 grader på nätterna och 30 grader på dagen, i skuggan.
Sedan åkte vi med hyrd bil de ca 30 milen till Matongo; när vi kommit ungefär halvvägs, stannade vi till i Nakuru hos Rakel Smetana och åt lunch. Till sist, när skymningen föll, vid sextiden, var vi äntligen framme.
Det kändes direkt: Vi hade kommit hem!
Redan första kvällen kom nog ett dussin personer för att hälsa oss välkomna tillbaka, och sedan hade vi en strid ström av besökare ända tills vi lämnade Matongo den 8 januari.
Ofta kom de första besökarna redan klockan åtta på morgonen, och de sista gick vid skymningen, alltså sex-sju på kvällen. Vi besökte också många av våra vänner i deras hem – de första två veckorna åt vi lunch ”hemma” på Matongo två gånger! Det var ett intensivt socialt liv, men vad underbart att vara tillbaka!
För barnen var det fantastiskt att få knyta an till sin uppväxtmiljö. De tre äldsta har tillbringat en stor del av sin barndom där, medan de tre följande är födda i Nairobi och har tillbringat sina första år på Matongo. Och för Marias del handlade det om att uppleva den miljö som hon hört syskonen tala så mycket om.
Läkande samtal
För Katrina och mig var det en enda lång helandeprocess, att få prata med dussintals människor om vad som hände de där märkliga månaderna 1996 som fick ett så abrupt slut, då vi med två dagars varsel mer eller mindre fick fly från vårt hem.
Det märktes att det som hände då har legat som en börda i många människors minnen och samveten. Det var läkande både för dem och för oss att få prata igenom saker och ting. Vi noterade också, att det oftast var kenyanerna själva som ledde in samtalen på händelserna 1996.
Redan måndagen 22 december besökte hela familjen kyrkans huvudkontor på Itierio. Det var en stark upplevelse att träffa en stor del av kyrkoledningen där – biskop Obare, hans ställföreträdare Thomas Asiago samt ett par personer till (personalchefen resp. den biträdande ekonomen). Kyrkoledningen ägnade halva dagen åt mötet med oss. Först bjöd de på te, därefter blev det samtal i ett par timmar och till sist serverades lunch.
Särskilt samtalet med de fyra i kyrkoledningen var givande. Biskopen valde, med uttrycklig hänvisning till Nehemja 1, att å kyrkans vägnar be Katrina och mig, och hela vår familj, om förlåtelse för den behandling vi blivit utsatta för. De tre andra instämde sedan i hans bön om förlåtelse.
Det kändes skönt att kunna säga, att vi redan hade förlåtit de berörda personerna i våra hjärtan, men att vi nu hade möjlighet att säga samma sak till kyrkans företrädare, och att vi nu betraktar händelserna för sju år sedan som utagerade.
Det kändes härligt att avsluta Itieriobesöket med att hälsa på hos Anna-Brita Albertson, MBV:s ”grand old lady”. Hon var vid gott mod och ganska god hälsa – det är ju trots allt 53 år sedan hon åkte ut första gången som missionär.
Många och långa gudstjänster
Man kan säga att hela resan gick i försoningens och förlåtelsens tecken. Det märktes inte minst vid de gudstjänster vi deltog i. De var många och de var långa. En av sönerna räknade ut, att de fyra första gudstjänsterna tillsammans tog 15,5 timme…
Vid ett par tillfällen besökte vi kyrkan på Matongo, och vi blev välkomnade tillbaka till gudstjänstgemenskapen där. Efter en högmässogudstjänst, där jag predikade på swahili, blev vi bjudna på lunch av församlingsledningen och Amanikören. Sedan bjöd kören på en improviserad ”konsert” under en timme.
Vi fick också ett underbart besök i Kenyoro, tre mil från Matongo (vilket i detta fall innebär en timmes bilfärd). Enbart hälsningarna i den gudstjänsten tog nog en timme… Vi var ca 450 personer i kyrkan och ungefär 175 personer deltog i nattvardsgången; dessutom förrättades barndop, vuxendop och konfirmation av vuxna i samband med gudstjänsten. Den söndagen kom vi hem vid sextiden…
Gemenskap med många
Vi hade många kontakter med våra kenyanska vänner, bl.a. blev vi hembjudna till biskop Obare. Vi hade också möjlighet att träffa några av de få missionärer som är verksamma inom ELCK. Julen firade vi hos Kerstin Nilsson på Chesinende – det gjorde att vi kunde få lite svensk julstämning med skinka och ”riktig” julmat. (F.ö. åt vi mest ugáli, alltså kenyansk majsgröt, ananas och bananer!) Vi träffade också Rakel vid de båda tillfällen vi passerade Nakuru. Dessutom träffade vi familjen Apel, som är utskickade av World Mission Prayer League, vid flera tillfällen; bl.a. deltog vi i den gudstjänst på MLTC då deras son Lukas döptes.
Mot slutet av tiden på Matongo fick vi också träffa lärarna och eleverna på det teologiska seminariet, som påbörjade årets första termin ett par dagar innan vi åkte. Vi fick delta i ett samkväm (en ”social evening”) med många tal och mycket musik, och jag fick också möjlighet att undervisa i kenyansk kyrkohistoria ett par dagar. Det var underbart att återknyta även denna kontakt, och vi kände oss mycket välkomnade av både elever och lärarkåren, inte minst rektor Osmo Harjula.
Vi tackar Gud, våra kenyanska vänner och MBV som gjorde denna resa möjlig.
Inför utresan fick vi ett bibelord som summerar mycket av det vi fick uppleva:
Själv skall jag gå framför dig, höjderna skall jag jämna ut. Kopparportarna skall jag spränga och järnbommarna skall jag bryta sönder. Jag skall ge dig skatter som är dolda i mörkret och hemliga rikedomar, för att du skall inse att jag är HERREN, som kallar dig vid namn, jag, Israels Gud. (Jes. 43:2–3.)
RUNE IMBERG
Studierektor, Församlingsfakulteten, Göteborg