Min Gud och jag har idkat byteshandel och Herren, Herren köpte skrot för guld – lumpsamlarn Gud, med soligt varma händer, som går med säcken i en kornblå morgon och gör oss fria som en örn är fri.
Som guldkärl tar han trasiga kastruller och sjuka synder och obotlig skam och synar som en mycket märklig gåva kantstötta tankar, ångestfulla nätter och all den nöd som aldrig får gestalt men sårig ropar bakom hjärtats slag. Seger och nederlag som kassakvitton och livsrus som buteljer i en vrå, ansjovisburkar, gamla spruckna dygder och spindelväv och stadgade idéer om gott och ont och värdenas bestånd, allt tog min Herre med sig när han gick och log så ljust som bara han kan le, han som köpt sin glädje på ett kors. Själv gav han det att jag fick se hans drag och efter all min ovisshet förstå att han är Gud och Kristus är hans namn.
Och allt mitt tvivel var ett vinterslask som måste komma innan våren blev! Allt mitt var fåfängt men Befriaren har gett sig själv – för intet gett sig själv och hjärtat snyftar, hjärtat som var snört i bojor förr, och jublar högt av fröjd. Min Gud, min Herre, se som eld i blom är allt mitt hjärta för din kärleks skull. Jag är den blinde på vars ögonlock du lagt din hand och mina ögon vet, häpna av plötslig syn, att du är ljus där intet mörker bor. Det våras nu och du är Herre, och jag tror, tror, tror…
KARL-GUSTAF HILDEBRAND