HUR KAN MAN EGENTLIGEN FÖRKLARA den snabba tillväxt som kristendomen hade under apostlarnas tid och de följande århundradena? I hela mänsklighetens historia finns det nästan ingen rörelse som växt så snabbt, dessutom helt på fredlig grund, som kristendomen gjorde under sina 300 första år. Islam hade också en oerhört expansiv tillväxt i början, men den var kopplad till en serie anfallskrig i Asien, norra Afrika och sydvästra Europa.
Låt mig antyda ett par förklaringar till kristendomens tillväxt. Sedan kan var och en fundera över vilka slutsatser av detta vi kan dra i våra lokala kristna sammanhang.
En förklaring är naturligtvis den kärlek som genomsyrade den kristna gemenskapen. Från slutet av 100- talet finns det berömda uttrycket belagt: ”Se, hur de kristna älskar varandra.” Sanningen är den, att de kristna inte bara älskade varandra. Deras kärleksverksamhet riktade sig även mot både vänner och t.o.m. fiender utanför deras egen gemenskap. När den hedniske kejsaren Julianus (”Julianus avfällingen”) försökte blåsa liv i hedendomen på 360-talet, tillhörde den kristna kärleksverksamheten det som han ville kopiera.
Vi kan också notera, att under de första två seklerna efter Jesu uppståndelse hade de kristna över huvud taget inga kyrkolokaler. De första små kyrkobyggnader som vi känner till byggdes mot mitten av 200-talet, och katedraler i vår mening byggdes först under kejsar Konstantins tid, drygt 300 år efter Jesu födelse.
Hur bedrev man då sin verksamhet – utan kyrkor och missionshus, utan några församlingshem? Jo, man samlades i hemmen. Särskilt Apostlagärningarna och Pauli brev, t.ex. Rom. 16, visar att de kristna överallt var organiserade i s.k. husförsamlingar.
Många kristna har vittnat om vilken dynamisk miljö de kristna hemmen är, inte minst i evangelisationssammanhang. Låt mig ta ett exempel som jag själv upplevt.
I den församling där jag och min familj bor, Horred, har vi i ett halvdussin år haft en bönegrupp som samlats i församlingshemmet. I ett par år var den ganska stor och livaktig, men så småningom började den krympa, och till sist kände vi att gruppen kanske borde lägga ner. I stället för att kapitulera och lägga ner gruppen gjorde vi det rakt motsatta. Med prästens stöd inbjöd vi till några informationssamlingar. Där ställde vi frågan om det inte var dags att ombilda bönegruppen till några ’cellgrupper’, dvs. smågrupper som samlas i hemmen.
Vad hände? Jo – med Guds nåd har det växt fram tre grupper som samlas var eller varannan vecka i de olika hemmen. Varje grupp består av 7–10 vuxna, plus ett antal barn. Vi brukar inleda med fika/kvällsmat, sedan följer bibelläsning/ samtal/bön i olika utformning beroende på hur grupperna ser ut.
Med tanke på hur utvecklingen går i Sverige, inte minst i Svenska kyrkan, kan man fundera över hur vi kristna skall göra för att nå ut med evangeliet. Då är min undran: Om det ser ut som att vi nu håller på att komma tillbaka till ruta ett, dvs. till en situation som allt mer liknar den som apostlarna hade – borde vi då inte kopiera också deras arbetsmetoder?
Själv är jag övertygad: Det är dags att målmedvetet satsa på ett aktivt arbete i hemmiljö – genomsyrat av kristen kärlek och omsorg om varandra! Tanken är inte att det skall slå ut våra vanliga gudstjänster och möten, men däremot komplettera dem. En allmän erfarenhet är denna: grupper som samlas i hemmen kan vara ett utmärkt sätt att lotsa in personer i den kristna gemenskapen.
RUNE IMBERG
Studierektor på Församlingsfakulteten, Göteborg