”Lord, I want to see you, Lord, I want to know you” sjöng sångaren i programmet Söndagsöppet. Herre, jag vill se dig, Herre, jag vill lära känna dig!
Orden talade direkt till mig där jag satt nedsjunken i favoritfåtöljen. Jag kom inte undan. Det blev anledning till bön och eftertanke.
Dagen därpå gjorde jag ett besök i Röda Korsets butik Kupan. Jag tog en sedvanlig runda bland hyllorna för att se om det fanns något intressant att inhandla. Då dök Olle upp. En gammal målarkompis och f.d. optiker, som jobbar ideellt för Röda Korset.
– Vill du ha en kopp kaffe, Sonia? Jag bjuder, sade han. Jag var på vippen att tacka nej och säga att jag inte hade tid, men jag hejdade mig och tackade ja.
Vi satte oss ner och fick sällskap av ytterligare en person. Olle berättade att han snart skulle åka ner till Nicaragua igen med en sändning glasögon. Han brukar åka till Nicaragua för Röda Korsets räkning en gång per år. Sen ville han berätta om en alldeles speciell händelse för oss. Senast han var i Nicaragua besökte han en liten by på landet. Han träffade på en familj som han kom i samtal med. Vid sidan av deras hus fanns ett litet skjul, där en liten föräldralös flicka bodde. Han såg genast att flickan var sjuk. Hon såg nästan apatisk ut och var het av feber. Ingen tycktes anse att hon behövde läkarvård, eller så fanns det inte pengar till det. Olle kunde emellertid inte bara lämna flickan åt sitt öde, utan tog henne med sig till ett sjukhus. Där ville man först inte ta emot henne, föräldralös och utan pengar som hon var. Men Olle visade att han kunde betala för hennes vård och då öppnades dörrarna.
Den lilla flickan krafsade i sin smutsiga klänningsficka och tog fram två bokmärken, som hon gav till Olle som tack. Rörd tog han emot dem. Han lämnade sjukhuset och letade genast upp en butik där han köpte en hel karta med bokmärken för att ge till flickan.
Nästa dag skyndade han sig till sjukhuset. Han visste inte flickans namn men hade numret på sjukhussalen. Då han kom dit fick han veta att hon inte fanns kvar där. Hon hade dött under natten. Nu skulle hon begravas i en massgrav för okända. Djupt sorgsen kände Olle att detta inte fick ske. Hon var inte okänd. Han kände henne. Hennes små bokmärken låg fortfarande kvar i hans ficka.
Envis som han var, lyckades han utverka att han fick ta hand om begravningen. Han köpte en vit kista, där han lade henne tillsammans med bokmärkena. Han ordnade också så att hon fick en egen gravplats. Den tänker Olle besöka varje gång han kommer till Nicaragua.
Jag är glad över att jag gav mig tid för en kopp kaffe. Det blev mer än ett möte med en gammal vän. Det blev ett möte med den människokärlek och omsorg som har sitt ursprung i den oändliga utgivande kärlekens källa, Jesus. ”Herre, jag vill se dig, Herre, jag vill lära känna dig.”
Vadhelst du har gjort mot en enda av dessa mina minsta, det har du också gjort mot mig.
SONIA LUNNERGÅRD Stockholm