Passions- och påskdramat i svenska media…
I en av påskens texter har vi blivit påminda om det allra viktigaste: ”att Kristus dog för våra synder … att han blev begravd, att han uppstod … och att han visade sig …” (1 Kor. 15:3–5). Det är just denna huvudsak, som, när den förkunnas, skapar en frälsande tro (1 Kor. 15:11).
Under den gångna månaden har passionsdramat åskådliggjorts på bio genom The Passion of Christ (Kristi lidande). Det har blivit recenserat i media och det har varit intressant att ta del av teologers reflektioner över filmens budskap och lämplighet.
Bo Larsson, direktor vid Svenska kyrkans hus i Uppsala, beskriver under Brännpunkt i Svenska Dagbladet (2/4) filmen som ett enda långt blodbad, ett utdraget mord. Därefter försöker han analysera vad innebörden av Jesu lidande och död kan vara och presenterar olika läroframställningar, som förekommit under kyrkans historia – den klassiska försoningsläran från 1000-talet, formulerad av Anselm av Canterbury, Abelards polemik från 1100-talet, som fått sin uppföljning i Sverige bl.a. i P. P. Waldenströms lära och ”den stora försoningsstriden” och vidare Gustav Auléns bidrag med betoningen av Jesu uppståndelse.
Bo Larsson tar tämligen tydligt avstånd från tanken ”att en helig Gud för mänskors brott har offer krävt och offer fått…”, (f.d. Sv. Ps 93) då han avslutningsvis skriver: ”Var de judiska och romerska ledarna och deras hantlangare sig själva ovetande Guds tjänare? Var det Gud själv som behövde ett hedersmord, eller var det Gud själv som till sist övervann döden enbart genom sin vettlösa kärlek? Några enkla svar finns inte. Låt oss besinna det, tala om det och inte bara upprepa historiska klichéer utan att tänka igenom vad vi därmed ger uttryck för.”
Den 6 april tar frikyrkopastor Stanley Sjöberg till orda. Under rubriken Inget straff i mer hoppfull teologi lanserar han en teologisk teori i vilken ett gisslandrama och en hoppfull lösning är i fokus: ”Människan är i det teologiska perspektivet inte Guds fiende och har inte heller väckt hans vrede mot oss. Vi människor är i stället drabbade av ondskan och offer i konflikten mellan det gudomliga och det djävulska. Samtidigt har vi svikit och behöver förlåtelse och upprättelse.
När Jesus frivilligt mötte den ondska som utförde tortyren och dödandet, så var det för att blottlägga det djävulska och ge ett historiskt exempel på det meningslösa med allt våld.
Han tog skulden och straffet på sig för att livets fiende (kaparen i gisslandramat) krävde detta offer – med andra ord inget hedersmord som Bo Larsson antyder.
Trosbekännelsens och den kristna trons övertygelse är att när Jesus dog, gick han in i fiendens högkvarter, nämligen dödsriket. Där tog han makten från djävulen. Därmed vann Kristus en seger över evigheten (sic!) så att ingen människa behöver vara rädd för straff eller att hamna utanför Guds kärlek och trygghet efter döden. I uppståndelsen bekräftades det här perspektivet. Vid Kristi återkomst ska en dag all ondska på jorden utplånas och en upprättelse av fred och frid blir då en verklighet bland alla människor, men också bland djur och i hela vår natur.” (slut citat S. Sjöberg)
Några inflytelserika representanter för dagens svenska kristenhet har talat i media. Ingen av dem har, efter vad jag kan se, gett något klart och entydigt besked om försoningens nödvändighet utan snarast förnekat att Gud behövde vara i Kristus för att försona världen med sig själv. Frågorna kvarstår: Hur kommer ett lyckligt möte till stånd mellan en helig, rättfärdig Gud och en i synd bortvänd och förlorad mänsklighet? Hur kan jag förstå Guds attribut såsom på en gång helig – full av vrede mot den som är belastad av synd – och kärleksfull – full av barmhärtighet mot syndaren?
Passions- och Påskdramat har i Bibelns undervisning ett svar på dessa frågor – något avgörande har skett på Kristi kors!
”Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder” (1 Joh. 3:10).
I Lilla Katekesen, förklaringen av andra trosartikeln, står det tydligt: ”Han har återlöst, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld … utan med sitt heliga och dyra blod, och med sin oskyldiga pina och död”.
I Augsburgska Bekännelsen talas det om att Ordet, dvs. Guds Son (art. 3) blev ”… verkligen pinad, korsfäst, död och begraven, för att han skulle försona Fadern med oss och vara ett offer icke allenast för arvskulden, utan även för alla människornas verksynder”.
Jag är glad och tacksam för att Bibeln och den evangelisk-lutherska bekännelsen har ett enkelt och tydligt svar på frågan om innebörden av Jesu Kristi lidande och död. Därför finns det all anledning att i kraft av Jesu Kristi uppståndelse och på hans befallning med stor frimodighet fullgöra missionsuppdraget: ”… att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk…”
ROLAND GUSTAFSSON
… och i danska!
Desto gladare blev redaktionen för ett klipp, från en av Till Livs läsare, ur Påskdagens ledare i Berlingske Tidene, som bl.a. tar upp Mel Gibson-filmen och påminner om att kristendomen vilar på en faktisk historisk händelse och att historien i sig själv alltid är både rikare och mera gåtfull än dess framställningar. Det finns ingen anledning att frossa i Jesu lidande, men det är bra att bli av med invanda föreställningar och förskönande drag. Ledaren avslutas med orden: ”Därmed blir man också påmind om vad kristendomen till ’syvende og sidst’ går ut på: att den allsmäktige Guden förnedrade sig och tog på sig en tjänares gestalt, att man som kristen inte primärt känner Gud genom hans härlighet och allmakt, utan genom hans lidande och död på korset.
Guds självpåtagna förnedring är det specifika och avgörande i kristendomen, och erfarenheten visar också, att det är den aspekt som både andra religioner, den allmänna humanismen och den otydliga, postmoderna religionsblandningen har svårast att acceptera. Men här kan man inte ge efter, för det är i lidandet och korsfästelsen det avslöjas att Guds rättfärdighet är något annat än en förstorad utgåva av mänsklig självrättfärdighet. Och om inte detta förhållande blivit uppenbart, skulle kristendomen inte ha fått så stora och positiva konsekvenser för vår civilisation.
Och vad angår budskapet till den enskilda människan, är det också Jesu lidande som visar den oerhörda realismen i kristendomen: den låter sig inte överrumplas av aldrig så våldsamma händelser, för den har själv varit där det var som värst. Och just därför har den också ett mandat att trösta när tillvaron hotar att bryta samman för oss.”
RED.