”Jag tror, jag tror på…”

”JAG TROR, JAG TROR PÅ SOMMAREN.” Kanske har du också gnolat på denna muntra bekännelse till den årstid som vårt svenska folk dyrkar mer än något annat? Och visst tror vi på sommaren! Om inte på ”sol igen” och ”kärleken” så åtminstone på sommaren.

Att tro är annars något som mänskligheten brottats med under hela sin existens. Då vi är begränsade och inte vet allt, har vi nämligen inget val – vi måste tro. Alla är vi i den meningen djupt troende. Hela vår vardag är uppbyggd på att vi litar på andra och tror att saker och ting fungerar som de brukar göra. Helt garanterade att maten vi äter inte är förgiftad, att bilen verkligen startar när vi kommer ut på morgonen, eller att tandläkaren inte börjar borra i tänder där vi inte har hål, kan vi ju aldrig vara. Utan några fullständiga garantier får vi lita på livets gång och människor vi möter. Den som misstror allt och alla kan inte leva.

I Bibeln talas det mycket om tro. Att tro är där att lita på Gud, snarare än på sig själv och sin förmåga. Det är att leva i beroende. Ofta tänker vi annars tvärtom, att tron är till intet förpliktigande aningar om det okända. När Marie Fredriksson för några år sedan sjöng om att få ”känna tro”, var denna längtan motiverad av att svaren ändå bara var ”viskning i en värld långt bort”. Men när Bibeln talar om tro, talar den om mer än en känsla av det gudomliga, fullkomliga eller befriande. Den talar om en förtröstan till den Gud som verkar i historien och som sänt sin Son till att befria. Tron är grundad på Guds självuppenbarelse. Den är inget hopp ut i dimman och ovissheten, utan ett steg i uppenbarelsens ljus. Att tro är att gripa om Kristus och sanningen om Guds verklighet. Så länge vi vänder oss mot Gud kan även en liten tro bli till stor välsignelse. Det är inte att vi har en stor tro som ger oss hopp, tillförsikt och frimodighet, utan att vi har en stor Gud! I förtröstan får vi tro att han har omsorg om oss, också denna sommar!

Då sade apostlarna till Herren: Ge oss mer tro. Herren svarade: Om ni har tro som ett senapskorn, skall ni kunna säga till det här mullbärsfikonträdet: ’Dra upp dig med rötterna och sätt ner dig i havet!’ Och det skulle lyda er. (Luk. 17:5–6.)

MARKUS HECTOR

Predikant, Stockholm

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan