Tolvprofetboken. Vårt Gamla Testamente avslutas av tolv profeter, som verkar under tiden 750–400 före Kristus. Utgångspunkten är det ömsesidiga förbund som Gud ingått med Israels folk. När Israel överger gemenskapen med sin Gud, söker hjälp hos andra och inte följer hans bud utan går sina egna vägar, då sänder Gud profeter för att kalla dem tillbaka till sig. Om de inte lyssnar och vänder tillbaka kommer så småningom det nödvändiga straffet, helt i enlighet med förbundsbestämmelserna. På andra sidan katastrofen möts de dock åter av Guds uthålliga kärlek, som erbjuder upprättelse och nystart.
Hosea
Först ut är profeten som talar som ingen annan om Guds kärlek. Han verkar i Nordriket vid mitten av 700-talet i en tid av expansion och välstånd. Myntets baksida är att folket glömmer Gud och hans vilja.
Kapitel 1–3 berättar om profeten, som får uppdraget att gifta sig med en sköka för att i sitt äktenskap illustrera förhållandet mellan Gud och Israel. Barnen ges namn som är allvarliga budskap från Gud till folket. I sitt eget liv får Hosea uppleva smärtan det innebär att bli sviken av den man älskar. När han förkunnar Guds vrede och kärlek har orden en klangbotten i hans eget liv. Israel, Guds älskade, som han investerat hela sitt engagemang i, ger sitt hjärta åt andra och sätter sitt hopp till avgudar, politiska makter och eget omdöme. Till Guds stora sorg.
Gud ger dock inte upp, utan kämpar om sitt folks kärlek. Han ska föra dem ut i öknen för att komma till tals med dem.
I kapitel 4–14 avslöjar profeten, med mästerligt språk och målande bilder, folket i dess stolthet och tro på sig själv. Inte minst prästerna har svikit sin uppgift och försummat att ge folket kunskap om Gud. Det svekfulla folket kallas att vända om till honom, som i sin vrede straffar dem. De erbjuds att fly från Gud till Gud och får det märkliga löftet om uppståndelse till liv inför Guds ansikte på tredje dagen.
Boken ger en gripande bild av Guds arbete och tålamod med sitt folk och av kampen i hans hjärta mellan vreden och barmhärtigheten. Gud är trofast. Hans sista ord är inte domens, utan upprättelsens. Han står fast vid sitt förbund, trots Israels svek, och kallar dem därför till omvändelse.
Joel
Denna bok är svår att tidsbestämma. Det framgår att profeten är verksam i Juda och Jerusalem, att templet är i funktion och att riket hotas av en övermäktig fientlig invasion.
1:1–2:17 ger en livfull skildring av hur landet ödeläggs. Mänskliga åtgärder räcker inte till, bara Guds ingripande. Med starka bilder förmanar profeten sitt folk att ropa till Herren i sin nöd. Hjälpen finns endast hos honom, inträngande ljuder kallelsen: Vänd om till mig av hela ert hjärta med fasta, gråt och klagan.
2:18–3:21 innehåller Guds svar och knyter budskapet till begreppet ”Herrens dag”. Herrens dag är tiden för Guds ingripande, när han förgör det onda och upprättar sitt folk. Denna dag förbinds här hos Joel med mäktiga kosmiska händelser. På denna får Herrens vänner uppleva nåd och barmhärtighet, medan hans fiender drabbas av vrede och undergång.
Herren ska driva angriparna på flykten, rädda och förlåta sitt folk, utgjuta sin Ande över dem alla oberoende av ålder och samhällsställning. Han ska välsigna landet och göra det fruktbart och överflödande. Var och en som åkallar Herrens namn, skall bli frälst, ljuder löftet.
Ett universellt perspektiv öppnar sig här, vilket apostlarna Petrus och Paulus så småningom tar fasta på. Petrus förklarar löftet om Anden som uppfyllt i och med Pingstdagens andeutgjutelse. Genom Kristi gärning är all den himmelska världens andliga välsignelse öppnad för Guds folk. I ljuset av denna frälsningsgärning är Herrens dag inte längre uteslutande den stora och fruktansvärda utan också den stora och härliga, som Petrus kallar den i sin pingstpredikan. En dag då Gud välsignar sitt folk.
Lars-Åke Nilsson
Bibelskollärare, Åsljunga