Det handlar om mycket mer än statens vilja att bygga ett konfliktfritt samhälle – eller avstyra religiösa avarter. Det handlar om människans frihet att yttra sig offentligt och att låta sin tro synas och märkas där hon bor, lever och arbetar. Vad händer med samhället när en stat minskar enskilda människors rätt att utöva en tro och att yttra den fritt?
– Jag tycker att muslimerna skall få bygga en moské i vår kommun. Satt jag i kommunens byggnadsstyrelse skulle jag ge byggnadstillstånd.
Orden var mina egna och det bröt ut våldsamt motstånd från mina kristna vänner. Orden haglade: Vad är du för en kristen? Sann kristendom skall ju bekämpa allt slags otrohet och falsk lära! Alla andra religioner måste avslöjas begriper du väl, det är ju bara Jesus Kristus som är vårt hopp! Du gömmer dig bakom principer och gör det alltför lätt att bara följa vår tids sätt att tänka!
Ja, hur skall man tänka? Självklart är Jesus Kristus vårt enda hopp. Självklart är religiös inte detsamma som kristen. Självklart handlar det också om kampen för sanningen och tron. Visst sörjer jag när Sverige tar ännu ett steg bort från kristendomen som utgångspunkten för kulturellt och andligt liv. Men det finns helt enkelt inte något alternativ till religionsfrihet.
Allt för få minns
Kampen för religionsfriheten i Europa har i huvudsak varit en frihetskamp på ’kristen mark’. Vad jag har kunnat läsa mig till, har förutsättningar för sådan kamp bara funnits i länder med stort kristet inflytande på samhällsbyggandet. I vårt land och i Europa har striden säkert böljat även före reformationen, men framför allt efter den. Som regel handlade det om ’statsburen kristendom’, som förföljde olika yttringar av reformatorisk kristendom eller väckelse-kristendom. Under århundraden landsförvisades eller avrättades åtskilliga oliktänkande.
Genom konventikelplakatet 1726–1858 förbjöds lekmannaledd böne- och bibelstudiegemenskap vid sidan av Svenska kyrkans i lag reglerade gudstjänstliv. I Per Hulthéns (predikant och förgrundsgestalt i MBV) bok från 1956 Om vägen kunde berätta finns mustiga och dråpliga berättelser; ”Vi förflytta oss nu till östra Skåne, religionsprocessernas och förföljelsernas klassiska mark.” Hulthén konstaterar att lagstiftningen i mitten av 1800-talet hade den bristen att formuleringarna innebar att ”i en ond tid kunde sådana sättas fast, som lagstiftningen aldrig avsett”. Är det någon som känner igen företeelsen, det högaktuella fallet med den till fängelse dömde pingstpastorn Åke Green, som predikat mot utlevd homosexualitet? Sverige utmärker sig i västerlandet som det land där religionsfriheten formellt infördes genom religionsfrihetslagen först 1951!
När religionsfriheten så småningom vanns i de flesta europeiska staterna (efter en strid med fler offer än vi kan föreställa oss) bars den upp av föreställningen om att det finns eviga, osäljbara och självklara rättigheter. Det naturrättsliga resonemanget märks tydligt i t.ex. den franska rättighetsförklaringen 1789: ”i betraktande av att okunnighet om människorättigheterna, glömska av dem och förakt för dem äro enda grunden till staternas olyckor och regeringars fördärv, har franska folkets ombud beslutat att i en högtidlig förklaring framställa människans naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter…”. Samma synsätt hade präglat den nordamerikanska oavhängighetsförklaringen redan 1776, fast med tydlig hänvisning till att rättigheterna har sitt ursprung i Gud som Skaparen. Båda dokumenten visar att till och med staten och rättsväsendet är underordnade rätten.
I vårt lands grundlag, nämligen Regeringsformen 2 kap 1 § 6 p står det att ”varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion”. Den svenska grundlagen har sannolikt inte så direkt påverkats av de två nämnda rättighetsförklaringarna, men tankegodset har helt klart följt med vägen över FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna och särskilt den europeiska människorätts-konventionen, som numera har status som svensk lag. Därför vågar jag säga att också svensk grundlag vilar på ett naturrättsligt tänkande.
Fler borde minnas
Historien lär oss att varje överhet, varje nationellt styrelseskick har inbyggt i sig risken att kväva och förtrycka sina medborgare. Vi har nu en annan tid. Kyrkan är också i Sverige skild från staten. Motstånd och förföljelse av kristna och andra trossamfund utövas numera i vårt land av den sekulariserade staten. Huvudströmmen i massmedia är politiskt korrekt och hamrar in budskapet att vi måste få frihet från religion. Den rättsideologiska kampen ser nu annorlunda ut än tidigare. Den liknar mer kampen i det forna Sovjet eller i dagens Kina. Den kinesiska författningen från 1975 definierar religionsfrihet som ”friheten att inte tro på religion och att propagera för ateism”.
I Sverige har dessutom allt sedan 1920-talet synen på rätten gradvis ändrats. Ett rättspositivistiskt synsätt råder nu till skillnad från ett naturrättsligt. Det innebär att det inte finns något som är rätt eller fel i sig självt. Lagarna är bara ett sätt att förverkliga politiska mål. Det handlar inte så mycket om rättvisa som att genomföra majoritetens politiska mål.
Prästen och docenten Christian Braw skriver den 6 juli 2004 i en debattartikel i tidningen Dagen att pingstpastorn Åke Green fälldes i en politisk rättegång. Braw redogör som förklaring för den svenska rättsideologin och citerar ett tal hållet 1974 av den nyligen avlidne juristen och socialdemokratiske rikspolitikern Carl Lidbom: ”Vi måste göra oss kvitt forna tiders syn på lagarna som uttryck för någon sorts oföränderlig rättvisa. Lagen skall inte betraktas med underdånig respekt. Lagarna är instrument för att få igenom våra politiska mål.” Carl Lidboms ord har verkligen besannats.
Det blåser upp till oväder
Braw har tyvärr goda grunder för sitt påstående. Det blåser upp till oväder. Både religionsfriheten och yttrandefriheten är på allvar hotade. Lite yrvaket har många kristna konstaterat att pingstpastorn dömts till samma straff som gäller vid en rejäl misshandel. Nu är tid att ta strid för religionsfriheten och yttrandefriheten. Ett sådant engagemang måste ta sin början genom erkännande av alla religioners lika rätt i förhållande till det allmänna. Därför skulle jag tillstyrka ett moskébygge. Det handlar också om vilken grund rätten vilar på, den naturrättsliga frågan – vi måste hjälpas åt i den politiska kampen!
Det finns ljus vid horisonten
För det första vet vi att Guds ord bär inte bojor (2 Tim. 2:9). Den sortens domar som nu avgjorts i tingsrätten mot pastor Green har alltid slutat med nederlag för samhället. Det visar historien och den insikten hade de som skrev den franska rättighetsförklaringen. Visserligen kan de kristna i Sverige sannolikt få räkna med nya trakasserier och förföljelser med många människors personliga lidande, men att förfölja de kristna har aldrig i historien fungerat om man vill få bort tron. Kina är ett av de områden där tron på Jesus far som en löpeld över landet. Kanske skall det få brinna en gång till i Sverige?
För det andra väntar en mycket intressant rättsprocess i fallet Åke Green. När nu först Göta hovrätt i Växjö skall ta sig an fallet, sedan kanske Högsta Domstolen och möjligen Europadomstolen, kommer yttrandefrihetens och religionsfrihetens gräns ytterligare att bedömas, inte bara utifrån svensk grundlag utan även med beaktande av europeiska människorättskonventionens regelverk. Själv hoppas jag på en rejäl juridisk krock mellan rättspositivismen och naturrätten.
Anders Månsson
Åklagare och predikant, Ängelholm
(I Saxat & Utblickar kan du läsa mer om fallet Green.)