En fri, självständig människa vill bestämma själv vilka principer hon ska leva efter – och hon menar sig vara kapabel till det. En sådan tanke genomsyrar bland annat hur vi ser på de ofödda barnen, på äktenskapet och på den åldrande människan. Vad innebär då den kristna människosynen?
Vilka konsekvenser får det att Gud har skapat människan, till sin avbild?
Skapad till Guds avbild – så brukar den kristna synen på människan sammanfattats. I vår lutherska tradition har man tolkat detta i ljuset av Luthers förklaring till första trosartikeln: Jag tror att Gud har skapat mig och alla varelser, givit mig kropp och själ, ögon, öron och alla lemmar, förnuft och alla sinnen och att han ännu håller det vid makt … När väl detta har blivit sagt har det inte alltid blivit så mycket mera. Reformationskyrkornas hjärtpunkt har inte legat i den kristna skapelsetron, utan på andra områden. Den fallna människans salighetsordning är det som stått i centrum – med betoning både på att människan är fallen i synd och på att rättfärdiggörelsen genom tron allena är den enda vägen till frälsning.
Nutida ifrågasättanden
Den traditionella kristna människosynen ifrågasätts i dag från många olika håll och med tyngd och styrka. Låt mig ge några exempel:
Exempel 1: När kyrkan kom till de germanska länderna ledde detta till att ättestupan försvann. Också gamla och orkeslösa fick ett värde: det liv som Gud gett fick inte människan utsläcka, inte ens i de allra bästa syften. I dag har ättestupan återkommit, fast i en ny och förfinad form: I Zürich finns det en dödsklinik dit man kan åka när man tröttnat på livet. Det är snyggt och rent och när man väl är inskriven kan man kvittera ut en pillerburk med en dödlig dos medicin. När denna dos är intagen och döden inträtt ser personalen till att anhöriga underrättas. Allt sköts snyggt och propert. Detta sätt att dö på är givetvis mycket mindre stötande för alla än att behöva städa upp efter ett skott i munnen eller efter en kollision i hög hastighet mot ett brofäste. Den stora skillnaden mot tidigare är att självmordet i dödskliniken är sanktionerat och reglerat av lag och förordning. När tanken på dödskliniken blivit socialt accepterad, hur lätt är det inte för anhöriga eller vårdpersonal att förstärka känslan hos den alltmer vårdkrävande åldringen av att vara överflödig och till besvär?
Exempel 2: Jag minns med vilken rysning jag i folkskolans historiebok läste om hur man satte ut oönskade nyfödda barn, nästan alltid flickebarn, i skogen innan kristendomen kom till vårt land. Tack och lov, tänkte jag, att vi blev kristnade, eftersom den nya tron förbjöd dessa barnamord. Då, på femtiotalet, kunde jag inte tänka mig, att barnamorden skulle återkomma. Men så är det: i dag aborteras de oönskade barnen, snabbt och effektivt av utbildad personal på skattefinansierade sjukhus. Det mest absurda är att själva möjligheten till abort beskrivs som en milstolpe i kvinnans kamp för frigörelse och jämställdhet. Så ställs föräldrar, och i synnerhet modern, och barn mot varandra på ett i historien tidigare okänt sätt. Och ingen, inte heller kyrkorna, vågar på allvar ifrågasätta denna hantering.
Den självständiga människan
Det är lätt att visa på flera områden där kristen människosyn ifrågasätts – ett sådant område är hur sexualiteten ska uppfattas och förstås, ett annat vad det betyder att vara man eller kvinna. Man kan ställa frågan om det inte finns någon minsta gemensam nämnare i alla dessa förändringar; om det är möjligt att urskilja någon eller några bärande idéer som driver på de snabba förändringar vi är mitt uppe i. En sådan minsta gemensam nämnare är tanken på den självständiga människan, människan som själv har både kapacitet och kompetens att bestämma över sig själv. Den fria, självständiga individen väljer själv efter vilka principer han eller hon vill leva. Att hänvisa till regler och normer utöver det som finns i lagstiftningen är underkastelse och förtryck. Varje människa har rätt att forma sitt eget liv och i sina val ska man vara självständig och kritisk.
Den skadade människan
Den som kan sin Bibel kan inte undgå att associera till syndafallsberättelsen i 1 Mosebok 3. Frestelsen var att Adam och Eva skulle bli som Gud och förstå skillnaden mellan gott och ont. I förlängningen av detta ligger att själv kunna bestämma vad som är gott och ont, vad som är rätt och fel. Och det är just detta vi ser i fråga om synen på människan: gränserna för var människans liv börjar och slutar, gränserna för vad som kan göras utan att människans värdighet kränks, förskjuts ständigt.
Vad är då en människa?
Tanken på människan som Guds avbild är den självklara utgångspunkten för en kristen människosyn. I Bibel 2000 översätts 1 Mos. 1:26 med orden: Gud sade: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss.
Avbildligheten gäller hela människan, inte bara människans själ eller ande, utan både kropp och själ. Själva ordalydelsen i Första Mosebok har gjort det lätt att avvisa förandligade tolkningar av människans skapelse som att gudslikheten enbart skulle gälla den odödliga själen. Uttryckligen står det i 1 Mos. 2:7 att Gud formade människan av jord från marken. Denna kropp fick sedan liv genom att Gud blåste in livsande genom hennes näsborrar.
Om vi fortsätter att läsa i Första Mosebok, så finner vi att människan aldrig beskrivs som en ensam varelse. I det första kapitlet säger Gud: Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. Och det Gud då skapade var inte en ensam människa, utan som man och kvinna skapade han dem. Guds avsikt var inte en ensam människa, utan människor, alltså flertal. I skapelseskildringen i det andra kapitlet skapas visserligen först en människa, Adam. Men mycket snart konstaterar Gud att ensamheten inte är ett möjligt sätt att leva på: Det är inte bra att mannen är ensam. Mannen har inte klagat över ensamheten, så det är inte därför Gud skapar kvinnan. Gud avhjälper mannens ensamhet, Gud skapar kvinnan eftersom avbildligheten syftar fram mot ett flertal. Denna betoning av flertal återkommer också i Guds första ord till de två: Var fruktsamma och föröka er; ord som gäller även djuren och växterna. Detta flertal, differentieringen av de levande varelserna i feminint och maskulint, i hona och hanne, är det mest grundläggande av de villkor människan lever under. Om något tillhör detta skapelseordningen.
Människans värde och värdighet
I konstaterandet att människan är en Guds goda skapelse ligger att varje människa, fattig som rik, färgad eller vit, kvinna och man, det ofärdiga fostret likaväl som den senile åldringen är lika dyrbar i Guds ögon som den mest framgångsrika eller geniala eller kärleksfulla människa. Detta oavsett vad den omgivande kulturen eller de för tillfället härskande sociala konventionerna påstår. Detta människans värde vilar inte på personliga egenskaper, eller på vad en person uträttar: det finns där som något givet. Syndafallet har grumlat och förstört avbildligheten, men det ändrar inte på människans värde. Det är inte så att den som syndar stort och mycket är mindre värd än den som syndar lite.
Människans värde och värdighet beror på själva det faktum att Gud har skapat människan. I detta förhållande ligger själva grunden till allt tal om värde och rättigheter. Det är också detta som gör att det är en bjudande plikt att överallt försvara varje enskild människas värde och att stå för den kränkta och förnedrade människans rätt och rättigheter.
Inför olikheter mellan människor ställs ibland frågan om bättre och sämre, om större eller mindre värde. Bakom sådana frågor döljs ofta en vilja till makt och dominans. Om detta handlar syndafallet – att själv bli den som ger värde och utövar makt. Kyrkan har här att ständigt påminna om att olikheterna inte är en följd av syndafallet: det är inte sämre att vara vit än färgad, en kvinnas värde är inte högre än mannens. Olikheterna borde inte leda till frågor om värde, utan i stället stimulera till upptäckten att det jag saknar har min nästa och att vi tillsammans kan komplettera varandra. I viktiga bibliska sammanhang lyfts äktenskapet här fram som ett mönster. Det sker så ofta och med sådan styrka att det är befogat att tala om att Bibeln pekar på tillvarons äktenskapliga struktur. Gemenskapen och kärleken mellan man och kvinna har fått sitt mest pregnanta uttryck i mannens och kvinnans förmåga att i den äktenskapliga föreningen avla nya människor.
Värdefull – i relation till andra och till Kristus
Människan har sitt värde från Gud. Ingen annan än Skaparen kan ge henne detta, om inte värdet ska urholkas. Människans kall och kallelse är relaterade både till den Treenige och till ’de andra’, de som finns runt omkring mig. Det är i gemenskapen med Gud och i relationen till min nästa som avbildligheten gestaltas och blir tydlig. Ett bibelord från Paulus får avsluta framställningen:
Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska (1 Kor. 15:47–49).
Med det citatet antyds ytterligare en aspekt i den bibliska människosynen, nämligen tanken på Kristus som den nya människan, den mönsterbild jag genom Guds nåd ska formas till. Det temat får dock behandlas vid ett annat tillfälle.
Kjell Petersson
Teol dr, kyrkoherde, Ryssby