När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Oljeberget, sände Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: ”Gå till byn som ligger framför er. Där skall ni genast finna en åsna som står bunden med ett föl bredvid sig. Lös dem och led dem till mig. Och om någon säger något till er, skall ni svara: Herren behöver dem. Han kommer då omedelbart att skicka i väg dem.”
Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten:
Säg till Sions dotter: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk, ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl.
Matt. 21:1–5
En åsna bryr sig inte ett dugg om vem hon bär – om det är en kung, en fånge, en man eller en kvinna. Åsnan har bara en kallelse, nämligen att bära. Bara bära. Det är åsnans uppgift. Vem hon bär – det spelar ingen roll.
Det är viktigt för oss i vår vardagskallelse att vi inte gör skillnad på människor och bemöter dem olika beroende på den samhällsställning de har. Just i sin vardagskallelse fick en åsna en gång för en kort stund uppgiften att bära Jesus.
Så kan det vara för oss också. Vi kanske tycker att det vi håller på med är enformigt. Dag ut och dag in gör vi samma sak. Det kan hända att Gud just i den vardagskallelse vi står i använder oss för något särskilt.
En gång på domens dag kanske du blir påmind om en vardagshändelse. Du kommer inte alls ihåg att du har gjort något gott, och tänker: ”Det där har jag ju gjort varje dag.” Men det var just en vanlig dag som Gud tog dig i sin tjänst utan att du visste det.
Det är viktigt att vi är trogna vår vardagsgärning, att liksom ”bara bära” – att göra det som är vår uppgift och inte sikta så högt till stora, märkvärdiga gärningar.
Så red då Jesus in i Jerusalem på åsnan. Han kom alltså inridande på åsnefötter och inte på stridsvagnens larvfötter. Och nog skulle vi väl önska att det blev mindre av stridsvagnarnas larvfötter i vår värld och mer av åsnefötter. Då skulle världen se annorlunda ut.
I texten står det att åsnorna skulle lösas. De var bundna. Ibland binder man åsnan vid träd – då brukar hon gå och beta runt trädet. Hon går runt, runt och äter, och repet blir kortare och kortare. Hon ser det gröna gräset och går bara runt, runt medan repet lindar sig varv på varv kring stammen. Till sist kan åsnan inte komma längre. Hon står med mulen alldeles intill trädstammen. Då måste någon komma och lösa upp knuten och befria åsnan.
Vi människor gör ofta likadant. Vi kan vara bundna av en konflikt som kanske ligger långt tillbaka i tiden. Kanske vi inte var älskade av våra föräldrar. Kanske vi blev illa behandlade i skolan. Kanske människor har föraktat oss. Vi kan vara missnöjda med vårt utseende eller rädda för vad folk tycker och tänker om oss. Det kan vara så många olika saker som binder oss. Och så går vi runt problemen och ältar dem. Till sist är vi fast.
Då måste en hand komma utifrån och lösa upp knuten. Den handen är sårmärkt. Det är Jesu hand – den enda som kan lösa knutarna på vår livslina. Det kan vara små knutar och det kan vara stora, men det är viktigt att Jesus får lösa dem. Hade lärjungarna bara löst åsnorna vid Betfage skulle de ha strövat omkring i byn och sökt efter bete. Men nu står det i texten att de skulle föras till Jesus. Om man är löst och förd till Jesus, kan det bli något fint och meningsfullt med en människas liv.
Ur Jag – en åsna av Eva Spångberg, G:a Hjälmseryd
Något bearbetad av Eva Andersson