År 30–300
Kristendomen etablerades på bara några årtionden i romarrikets stora städer och även utanför romarriket. Från början levde kristendomen som en gren inom judendomen, men snart spreds tron på Jesus bland alla nationaliteter och i skilda samhällsskikt. Ofta utbröt
lokala förföljelser av kristna, p.g.a. rykten (”Kristna äter människokött!”). För det mesta följde Roms politik kejsar Trajanus’ policy, att inte aktivt söka upp de kristna eller ange dem, utan bara straffa dem som bevisats vara kristna. Men några förföljelser bedrevs av kejsare, som Nero (60-talet), Domitianus (90-talet), Decius (250-talet) och Diocletianus (början av 300-talet). Många kompromissade och bekände sig som kristna i hemlighet, men offrade ändå åt kejsaren. Samtidigt blev flera av de största namnen martyrer: alla apostlarna (utom Johannes), Ignatius, Polykarpus, Julianus, Origenes, Lucia… Minnet av martyrernas ärofulla död blev början till Kyrkans helgonkult.
”Martyrernas blod är ett utsäde för Kyrkan”, sade Tertullianus i början av 200-talet. På knappt 300 år växte kristendomen från elva rädda lärjungar till den hedniska kejsarmaktens utmanare. Så är det än i dag: oavsett hur få, maktlösa och förföljda de kristna är, så växer Kyrkan där bekännelsen till Jesus är lika kompromisslös som kärleken till nästan.
Samtidigt hotade en kanske än värre fara: gnosticismen. Halvkristna villoläror blandades med bl.a. grekisk filosofi till en hydra med ständigt nya ansikten. Redan NT varnar för urgnosticismen, och Ireneus och andra kämpade för att inte Kyrkan skulle överge den apostoliska grunden.
Kristendom uppblandad med det läckraste ur andra religioner blev en utmaning som är lika aktuell i dag för Kyrkan. New Age är Old!
År 300–800
År 313 tillät kejsar Konstantin kristendomen. Mäktiga katedraler byggdes, och biskoparna blev personer med makt och samhällsinflytande. År 380 blev kristendomen statsreligion. I protest mot Kyrkans förvärldsligande drog sig den egyptiske bonden Antonius och många andra undan i ödemarken för att leva i enskildhet, fattigdom och bön. Detta blev grunden till klostren, vilka så småningom fick sin livsstil reglerad av Benedikt av Nursia.
Tidens störste kristne tänkare Augustinus’ undervisning om Gudsstatens kamp mot djävulsstaten blev en lika stor influens för Kyrkans självbild som hans betoning av nåden blev för Luthers gudsbild.
På 400-talet gick västra delen av romarriket under i kaos och inbördeskrig. Grekiskan tappade sin ställning som världsspråk och Hieronymus översatte Bibeln till latin, vilket snart i sin tur bara var kvar som de lärdas språk. Civilisationen bars vidare av Kyrkan: tack vare klostren frodades sjukvård, skolor, bibelläsning och regelbunden bön mitt i ett av historiens oroligaste tidevarv.
När kristendomen blev statsreligion blev makt, inte maktlöshet, det stora hotet. Varken martyrkyrka eller statskyrka är något ideal: i världen men inte av världen måste Kyrkan alltid göra det bästa av de omständigheter hon befinner sig i.
Kampen mot villolärorna kunde nu föras på bred front: koncilier sammankallades med deltagare från hela kristenheten för att fästa på pränt ”det som bekänts av alla överallt alltid”. De viktigaste koncilierna var Nicaea år 325, Konstantinopel år 381 och Kalcedon år 451. I offentliga dokument fastställdes Kyrkans lära (Trosbekännelserna), grundval (kanon, alltså vilka skrifter som var apostoliska) och kontinuitet (biskopslängderna över den raka linjen från apostlarnas handpåläggning). I protest mot vissa konciliebeslut avsöndrade sig några österländska kyrkor från den allmänneliga (= katolska) Kyrkan.
Men det nya hotet kom från Muhammeds islam som på några årtionden på 600-talet erövrade stora delar av den östra (och folkrikaste) delen av kristenheten. Islams utbredning i Europa hejdades först av Karl Martell i slaget vid Poitiers år 732.
Under påven Gregorius den Store drog en förnyelse genom Kyrkan, samtidigt som de barbarländer på Europas kontinent som legat utanför romarrikets gräns började nås av munkmissionärer.
Rom lyckades aldrig civilisera eller erövra det barbariska öst- och nordeuropa. Omgiven av hedendom, islam och själv i ett politiskt vakuum gjorde Kyrkan det romarriket inte klarade.
År 800–1200
Tyskland försökte hejda vikingatågen genom Ansgars mission, och snart tog även England upp kampen om inflytande över Skandinavien genom vikingamissionärer. England blev danskt en tid och Danmark blev kristet. Bernhard av Clairvaux reformerade klosterväsendet och sände ivriga missionärsmunkar till Sverige. I Götaland etablerades cistercienserkloster och stift, men inte förrän i slutet av 1100-talet kunde Svealand räknas som kristet.
Efter en långvarig söndring sprack den allmänneliga Kyrkan år 1054. Den ortodoxa grenen vägrade erkänna påvens överhöghet och accepterade inte tillägget i trosbekännelsen att Anden utgår från både Fadern och Sonen. Den västliga Kyrkan (som fortsatte kalla sig katolsk) tog initiativ till att återerövra kristna områden från islam genom korståg. Både judar, muslimer och ortodoxa kristna behandlades skändligt av korsfararna, samtidigt som influenserna från kulturmötet i öster berikade det västerländska tänkandet.
Politik och religion går aldrig att förena – och aldrig att skilja åt.
År 1200–1500
Inspirerad av nyupptäckten av Aristoteles, systematiserade och bevisade skolastiken den kristna läran. Höjdpunkten nåddes med Thomas av Aquino. Klostren fick ytterligare nytändningar genom Franciscus, Klara och Dominicus, men lika snabbt som de blev väckelserörelser, blev de maktfaktorer – och tappade sin andliga klarsyn.
Pesten skördade en tredjedel av Europas befolkning, och påvedömet urartade i dekadens, flytt från Rom, motpåvar och maktkamp. Evangelium kunde kallas för ”den vackra fabeln om Kristus”, syndernas förlåtelse köpas för pengar och mord begås i nepotismens namn. Den heliga Birgittas kamp att få påven att återvända lyckades, och Rom stärkte åter sin maktställning, även om det förblev i teologiskt och moraliskt fritt fall. Reformatorer som Wycliffe och Hus stämplades som villolärare, men nya väckelserörelser tändes ständigt, alltifrån Johannes av Korsets och mäster Eckeharts mystik till Thomas a Kempis’ Kristi efterföljelseideal och Erasmus’ renässanshumanism.
1453 gick det östromerska (bysantinska) riket under och hela den forna östra kristenheten låg nu under islams välde. Den ortodoxa kristenheten fick sitt nya centrum i Ryssland. Och i väster råkade man upptäcka Amerika…
Reformationen började inte med Luther. Den har pågått starkare eller svagare sedan apostlarnas dagar.
År 1500–1700
Reformationen blev den stora kyrkoförbättringen. Men där Luther ville behålla kontinuiteten med den allmänneliga Kyrkan, bröt Calvin och lade grunden till de reformerta kyrkorna. Rom svarade med motreformation (förfallet stoppades, men Rom låste sig mot reformationen) och inkvisition (som kollapsade moraliskt). För protestanterna stelnade det som börjat som liv i hårklyverier om ”rätt lära” (ortodoxi). Både på protestantisk och katolsk mark fick hetsjakten på villolärare ett folkligt uttryck i häxbränningarna, och sitt politiska uttryck i trettioåriga kriget, där Westfaliska freden slog fast att landsfurstens tro avgjorde vilken tro folket skulle ha.
Sydamerika evangeliserades delvis med tvång av jesuiterna, en romersk-katolsk väckelserörelse.
För en kristen skall alltid Sanningen vara normen i förhållande till läran, och i förhållande till medmänniskan skall alltid kärleken vara normen.
År 1700–1900
På universiteten skapade upplysningstidens tankar liberalteologin: om man tog bort allt ’oförnuftigt’ från Bibeln, så kunde den moderna människan ta till sig evangeliet.
Liberalteologin ville evangelisera, men liberala kyrkor har inte kraft att växa eller bygga något nytt. Teologin som gifte sig med tidsandan blev änka…
Folkväckelser tändes i Europa genom Filip Speners pietism och greve Zinzendorffs herrnhutism. I Sverige bromsades (men stoppades inte) väckelserna av Konventikelplakatet, som i stort sett förbjöd kristna samlingar utan präst. Väckelsen nådde ändå folkdjupen, och när lagen upphävdes bildades EFS under Rosenius ledning. Samtidigt etablerades frikyrkorörelser från England och USA.
Den afrikanska kontinenten började evangeliseras.
Lagen mot kristna möten stiftades av de karolinska kungarna – några av de frommaste kungar vi haft! Samtidigt bevarade konventikelplakatet väckelsen inom Svenska kyrkan. Visst är Guds vägar underliga…
År 1900–2000
Kyrkogrenarna har börjat närma sig varandra genom det ekumeniska arbetet. II Vatikankonciliet reformerade den romersk-katolska kyrkan och förnyade också protestantiska kyrkor liturgiskt. Befrielseteologin i Sydamerika spreds till andra förtryckta minoriteter. Pingstväckelsen från början av 1900-talet inspirerade karismatisk väckelse inom nästan alla samfund.
Statsreligionssystemet faller ihop inom den västliga kristenheten, och den liberala kristendomen håller på att utplåna sig själv. Bibeltrogna kyrkor däremot växer över hela världen – utom i västvärlden, där sekulariseringen fortsätter…
Samtidigt satsas målmedvetet på mission. Asiens kristna blir allt fler, och deras mål är Jerusalem. Men där korstågen brände broarna till evangeliet för muslimer och judar genom sitt våld och hat, erövrar de nutida martyrerna till och med sina bödlars hjärtan med kärlek.
År 1900 beräknades 0,5 mrdr (35%) av världens befolkning vara kristen, medan hälften av världens befolkning ännu inte hade nåtts av evangeliet. År 2003 kallas 2 mrdr (33%) kristna, antalet kristna martyrer beräknades till 166 000 per år och 25% av världens befolkning har ännu inte nåtts av evangeliet.
Vi lever i en spännande tid: aldrig förr i Kyrkans historia har så många människor kommit till tro som nu.
Och snart kommer Jesus tillbaka!
Dan Sarkar
Komminister, Broby