Karna Arvidsson berättar: Solen, gästfriheten, samtalet om tron och det kristna livet värmer gott när jag en dag besöker Ove Bengtsson i hans hem i Hjälmsjö utanför Örkelljunga. Han berättar för mig om sitt liv – och vad Jesus betyder för honom.
Jag möter honom ute vid veden, med yxan och kälken, och de färdiga klabbarna i fina rader, lavade för att torka och sen användas för att värma huset fram till sommaren.
Ove blir snart 78 år, han är gift med Anna-Lisa och har två barn, som båda är gifta, och tre barnbarn. Till Oves intressen hör att fotografera men också att resa en del. Vid sidan om sitt arbete som kontorsanställd på ett mindre företag har han i mån av tid och kraft predikat i missionshus och på tältmöten. Han berättar lite om sina erfarenheter av att vara predikant:
– Det har varit en förmån att få predika. Själva förberedelsen är ofta mest givande. Det har varit nyttigt och många gånger glädjefyllt att förbereda i ensamheten, jag trivs med att sitta själv och fundera lite grann. Jag tänker då också på det som någon har sagt: Försök förklara texten för en åttaåring. Då ställer jag rätt frågor och då kan jag enkelt och klart förmedla budskapet.
Jag undrar hur länge han varit kristen, och Ove berättar hur han kom till tro:
– Jag blev kristen vid 19 års ålder och jag betecknar det som ett gudomligt under. Hemifrån hade jag en kristen uppfostran, men ingen tro. I Kristianstad hade jag en kristen kompis, som förstod mitt dilemma. En natt låg jag vaken, det brukade jag aldrig göra annars, och såg evighetsallvaret framför mig, så tydligt och klart: Förlorad eller räddad? Jag träffade sen min kristne vän och berättade detta.
– När låg du vaken? frågade han.
– Jo, de och de timmarna, svarade jag.
– Jaha, då låg jag och bad för dig, jag var också vaken.
Så märkligt! Så handlar Gud. Men så hände ingenting på ett halvår utan hos mig tilltog oron bara mer och mer. Jag kände mig som en förlorad syndare, utan Jesus, och jag visste att som sådan kunde jag inte leva nära Gud, inte här på jorden och inte i hela evigheten. Jag läste min Bibel och jag bad. Så en kväll gick jag upp på en bergskulle, ensam, och där låg jag på knä och ropade till Gud. Och så plötsligt, på ett ögonblick, trädde bilden fram för mig, med Jesus på korset som dog för mina synder. Det var så tydligt och klart. Och det blev förstås jubel i mitt hjärta, jag nästan flög ner ifrån berget. Det var min första upplevelse av Jesus men, Gud vare tack, inte den enda utan det har blivit flera i mitt liv. Min omgivning och min familj märkte genast skillnad på mig – jag kunde liksom inte dölja det.
Vad har det gett dig att få leva med Jesus?
Jag har fått ha daglig kontakt med Jesus i bön. En bibelvers har ständigt varit i mitt minne, Sefanja 3:5: Var morgon låter Herren sin rätt gå fram i ljuset, den uteblir aldrig. Jag tänker att Jesus öppnar dörren på vid gavel för mig varenda morgon, och han bara säger: Kom nu, Ove, och tala ut. Då får jag tacka för syndernas förlåtelse och frid i hjärtat, för att jag får vara ett Guds barn – nu och hela evigheten! – och jag får be till min Far i himmelen. Och samtidigt ger mig Jesus tillåtelse att varje dag, varje morgon, lägga fram mina omsorger, hjärtats oro, livets prövningar och all min synd. Jesus hör och hjälper mig varenda dag.
Jag har varit en smula våghalsig i mitt liv, så Gud har fått beskydda och bevara mig från många faror och olyckor. Guds änglar fick ingripa redan när jag lärde mig cykla. Jag lånade min mors cykel i femårsåldern och skulle givetvis prova på nerförsbackarna och åkte rakt ut i periferin, och det gick ganska fort. Det märkliga är att jag kan se bilden framför mig än i dag: En ängel tog tag i mig och satte mig försiktigt ner på vägkanten, alldeles oskadd, och cykeln for iväg men jag var inte på cykeln. Jag såg ingen ängel men jag kände hans närvaro.
Lite försiktigt frågar jag: Finns det nackdelar med att vara en kristen?
Jag vill inte kalla det nackdelar, men i viss mån kan man kanske säga att det är svårt att vara kristen, det är en kamp. Min synd blir det största problemet – det låter kanske underligt. Varför blir det så? Jo, därför att jag som kristen vill leva i ljuset, och där avslöjas min synd. Men när synden är påtaglig då blir Jesus mitt största behov.
Bekymren försvinner ju inte när man blir kristen. Men för en kristen vilar framtiden i Guds hand. Han säger till sina barn: Jag skall aldrig överge dig, jag skall aldrig lämna dig. Och jag ser det som så, att Herren aldrig tar sin kärleksfulla hand från sina barn.
Hur skulle du vilja beskriva vad det är att tro, och hur håller man tron vid liv?
Om jag enkelt skulle formulera vad tron innebär så är det att jag har användning för Jesus, att jag behöver Jesus och syndernas förlåtelse. Jag ser det som så, att det inte finns någonting i hela världen som jag behöver så mycket som Jesus, absolut ingenting, jag går förlorad om jag inte har Jesus.
När du frågar hur man håller tron vid liv – då tänker jag på en motfråga: Hur håller man kroppen vid liv? Jo, genom att äta, och då går ju näringen in i blodet och alla celler och ger mig styrka för dagen. Det jag äter smälter samman med mig och på så sätt ger det liv. På samma sätt är det med den andliga maten, som är Livets bröd – Jesus. Det är bara att ta för sig av Livets bröd, av Bibeln, så håller det oss vid liv.
Karna Persson
Hässleholm