Den kristne och karriären – om att prioritera

Tröskeln mellan livet som ung vuxen och arbetslivet kan ge upphov till många funderingar. Synen på arbete och arbetslivet i samhället är minst sagt delad: i mediebruset viner argumentationen i termer av friår, arbetstidsförkortning och påståenden om att ”det skall löna sig att arbeta”. För en ung kristen människa på väg ut i arbetslivet ges frågan om synen på arbetslivet dessutom en extra dimension av att hon funderar kring vad Gud vill i fråga om hennes yrkesliv. Steget ut i arbetslivet kan därför väcka många berättigade och legitima frågor om hur man bör förhålla sig till yrkeslivet och vilken plats karriären bör få i ens liv. Det är om denna fråga dessa rader handlar.

Många har säkert hört det korta svaret på frågan, som något förenklat innebär att Gud skall prioriteras högst, därefter kommer familjelivet och arbetslivet. De flesta av oss är också bekanta med den uppmaning som Jesus riktar till oss i bergspredikan: Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också (Matt. 6:33). Många känner nog också till  Martin Luthers syn på plikt och arbete under jordelivet.1 Min uppfattning är att den ovan beskrivna prioritetsordningen uttrycker något mycket väsentligt och eftersträvansvärt för en ung person på väg ut i arbetslivet. Likaså finns det skäl att ta till sig av det Luther säger om synen på arbetet här i världen.

Med utgångspunkt i min egen erfarenhet av att nyligen ha gått från universitetsstudier till arbetsliv tror jag emellertid också att det finns ett behov av ytterligare reflektion kring prioriteringsfrågan. Nedan vill jag dela ett par sådana tankar med läsaren.

Konkretion och abstraktion

Det är inte särskilt svårt att säga att man skall prioritera Gud först, i vart fall så länge man bara befinner sig i sällskap med andra kristna. Frimodigheten kanske hade varit något mindre påtaglig om man hade befunnit sig i arbetsplatsens fikarum. Men vad innebär denna prioritering rent konkret en tisdagskväll i juni 2005, när man fortfarande inte har kommit hem från advokatbyrån, när urtavlan oblygt antyder att matbutiken har stängt och de sena nyhetssändningarna nu sänds i etern? Det urgamla problemet om förhållandet mellan Ordets hörare och Ordets görare, som träffande har formulerats av aposteln Jakob (Jak. 1:22 ff), gör sig påmint. Annorlunda uttryckt så är målet att prioritera Gud formulerat abstrakt, medan utmaningen är högst konkret. Innebär mitt agerande denna tisdagskväll i juni 2005 att jag inte prioriterar på det sätt som jag säger mig göra? Arbetssituationen är konkret och påtaglig, målet är abstrakt. När upphör jag egentligen, reellt sett, att prioritera i enlighet med de mål jag satt upp? Gud vet i alla fall svaret på hur jag prioriterar. Innerst inne gör nog var och en som yrkesarbetar det också.

Kolliderande hänsyn

Till saken hör också att tempot är högt och konkurrenssituationen hård på många arbetsplatser. Som nyanställd i kunskapsföretag förväntas man vara exekutiv, driftig och högpresterande. Rekryteringskraven är höga, och på många arbetsplatser kommer en nyanställd medarbetare snabbt i den situationen att han eller hon skall ta utökat ansvar för någon del av verksamheten. Detta innebär att kraven på att den nyanställde sätter av tid för och engagerar sig i sitt arbete kan bli påtagliga ganska snabbt.

Det är viktigt att notera att en kristen uppmanas att sköta sitt arbete på ett dugligt sätt. I Ordspråksboken (18:9) konstateras krasst att den som försummar sitt arbete är en broder till rövaren, och Luther påpekar att en konsekvens av otron är att ”man icke är noggrann och flitig i det arbete man har att sköta”.2 Jag uppmanas alltså både att prioritera Gud och att vara en lojal och duglig anställd. Gud skall dock prioriteras högst. Men tänk om ett noggrant och flitigt utförande av sitt arbete tar så mycket tid i anspråk att jag inte känner att jag ärligt kan säga att jag prioriterar Gud över mitt arbete? I vissa arbeten är detta säkerligen en realitet.

Å andra sidan, om jag väljer att gå ned i arbetstid eller att gå hem från mitt arbete med den fromma motiveringen att jag skall prioritera Gud högst, ägnar jag då den lediga tiden åt Gud eller försvinner tiden åt andra mer ’angelägna’ göromål, som kallprat, datorspel, träning eller TV-soffan? I sådana fall tycks förändringen bestå i att vi prioriterar ned arbetet utan att samtidigt prioritera upp kristenlivet i motsvarande mån. Självfallet är det möjligt att prioritera bort t.ex. andaktslivet genom att arbeta extremt långa arbetsdagar. Målet att prioritera Gud ge­nom minskat arbete får dock inte bli ett svepskäl för att med bibehållen lön kunna utöka sin tid i solstolen på vårkanten. Det är knappast en kontroversiell iakttagelse att det finns åtskilliga andra aktiviteter än arbete som kan tränga ut den tid vi ägnar åt Gud.

Diskussion

Jag tror inte att det går att ge ett generellt och allmängiltigt svar på hur konkret prioritering och avvägning mellan det kristna livet och arbetslivet bör gå till. Jag tror inte att det är välgrundat att påstå att mer än ett visst antal timmars arbete per dygn med automatik innebär att man inte prioriterar Gud.

Under fångenskapen i Egypten (jfr 2 Mos. 1 kap) översteg arbetsdagarna för en genomsnittlig hebré säkerligen med råge den fastslagna timnormen om åtta timmar, som många i Sverige ser som den yttersta gränsen, ingen jämförelse i övrigt. Däremot vill Gud att han ges högsta prioritet. Att vi älskar och prio­riterar honom, inte framgång och hög lön i yrkeslivet. Prioritetsordningen är abstrakt och saknar detaljerade instruktioner, situationen i vilken prioritering skall tillämpas är ytterst konkret. Detta kräver ett stort mått av ärlighet inför sig själv och inför Gud.

Men det behöver inte råda något motsatsförhållande mellan att prioritera Gud och att vara på arbetet. Det är fullt möjligt att tjäna Gud och att tänka på Gud i sitt arbete. Det är avsikten, och inte situationen, som bestämmer om man har Gud för ögonen eller inte. Ett tydligt exempel på detta är då jag tänker på annat än Gud under bön och gudstjänst.

Slutligen, den unge kristne som känner villrådighet inför arbetslivet är i gott sällskap med en biblisk förgrundsgestalt. När Salomo (1 Kung. 3:5 ff) skulle efterträda David som kung över Israels folk, visade sig Herren för Salomo i en dröm och sade: Bed mig om det du vill att jag skall ge dig. Salomo, som kände stor osäkerhet och villrådighet inför sitt uppdrag, svarade: Jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in. […] Ge din tjänare ett lydigt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk. Det behagade Herren att Salomo bad om detta och inte om ett långt liv eller rikedom.

Den som känner osäkerhet inför prioritering mellan Gud och arbetsliv kan göra Salomos bön om ett lydigt hjärta till sin egen. Lyhördhet och ärlighet inför Gud är viktiga förutsättningar för att lyckas prioritera.

Peter Eriksson

Biträdande jurist, Lund

1. Jfr t.ex. Martin Luther i Resekost, under 28:e februari samt densamme i Huspostillan, under 17:e söndagen efter Trefaldighet och under 4:e sön­dagen efter Påsk.
2. Luther i Huspostillan under 4:e söndagen efter Påsk.