I Säffle i Värmland bor missionsvännen Elin Eliasson. Hon är 95 år, är insatt i Platons idélära och har på egen hand lärt sig latin. Men det som bär genom livet är Guds löften och hans nåd.
Elin Eliasson i Säffle tar emot ELMs predikanter som på predikotur besöker Värmland tre – fyra gånger varje termin. När undertecknad kom till Säffle en fredagseftermiddag i oktober, hade Elin dukat fram en utsökt middag i sitt trivsamma kök. Det var god tid till att äta och samtala före predikan kl. 16. Efter en stund säger Elin frågande:
– Tror du att Gud glömt mig? Jag är ju så gammal att nästan alla mina jämnåriga vänner har fått flytta in i evighetens värld.
Elin fyllde 95 år i april. Samtidigt vet Elin att Gud inte glömt henne. Hon är glad för besök, och för mig som predikant och vän är det stärkande att samtala med Elin, som är skarptänkt och pigg och har en oerhörd livserfarenhet.
Missionär i Värmland
Elin berättar om prästen som hon gett Rosenius dagbetraktelser till. På julottan fick han oförberedd rycka in eftersom hans kyrkoherde, som egentligen skulle tjänstgöra, blivit sjuk. Då läste prästen Rosenius ’dagstycke’ för Juldagen till många kyrkobesökares glädje och uppbyggelse. Elin har delat ut många ”Rosenius husandakt” till olika människor.
En av församlingens präster, som flyttat från orten, ringde Elin efter maken Verners död och påminde om att nu var Verner iklädd den vita skruden. Kristi rättfärdig ägde han här i tiden, och nu vilar såningsmannen medan skörden kommer efter.
I Lund, Norrland och Rödmossen
I unga år arbetade Elin bl.a. i Lund på ett boende för senildementa. Då tog Elin musiklektioner som kostade tre kronor. När Elin saknade pengar gick hon till Stampen och pantsatte sitt strykjärn och fick ut sex kronor.
– Det var inte alltid så lätt, men det var spännande tider, säger Elin med glimten i ögat.
Elin berättar om när Verner var sjuk i tuberkulos och skulle ha luftombyte. Då flyttade makarna från Norrland till Rödmossens missionshus i Skåne. Elin tog hand om skötseln av ett tunnland betor hos John Engström. På hösten plockade hon och Verner äpplen i Ingelsträde hos Einar Christensson.
Latin för nöjes skull
Elin har läst och lärt sig olika språk genom självstudier. Hon läser tyska, engelska, franska och på senaste tiden läser hon också latin.
– Jag läser latin för nöjes skull. Det är så roligt!
Fransk litteratur har intresserat henne och hon nämner författare som Pascal.
– Ibland kan jag fundera över om det är synd mot Gud och övermod med min studieiver, säger hon.
På fredagskvällen frågar jag Elin om hon kan tänka sig att ställa upp på ett reportage i Till Liv. Efter vissa protester blev det så, att vi var redo för intervju på lördagsmorgonen.
Elin berättar
”Jag är inte kommen från ett så kallat läsarehem, men vi hade predikan hemma i Karlskrona. Det kom predikanter från Nordöstra Skånes Missionsförening. Man kan ta emot predikanter utan att vara en levande kristen. Det var inte den andan i hemmet. Men jag fick i varje fall höra Guds ords predikan hemma.
Det fanns på 1800-talet ett barnhem i Stockholm dit oönskade barn fick lämnas. Det var barn från överklassen. Det fanns en familj i Blekinge som tog emot en liten pojke därifrån. Den pojken blev min farfar. Min morfar var smed och kom antagligen från vallonsläkt i Frankrike. Jag fick ingen utbildning och gick knappt ut folkskolan.
– Det fanns rikligt med litteratur på bibliotek och jag gick dit och lånade böcker. Jag fick smak för poesi och filosofi och försökte tränga in i Platons och platonismens idévärld. Platonismen innebär att Gud finns som saltet i vattnet men inte är någon personlig Gud. Jag kunde inte tänka mig, trots alla predikningar och allt jag hört, att Gud skulle stiga ned som människa och dö på ett kors.
– Jag besökte predikolokaler och fick bl.a. höra Axel B. Svensson predika. ’Gå in genom den trånga porten’, poängterade han gång på gång. Då kände jag att jag var på väg till förtappelsen. Jag ville inte lämna min tankevärld men för säkerhets skull försöka jämka ihop det kristna budskapet med min filosofi. Ifall jag skulle dö så skulle jag väl ändå bli salig! Berättelsen om den rike ynglingen brände i mitt inre. För den rike ynglingen gällde det pengar. För mig gällde det mitt livs inre skatt.
I mötet med en människa fick jag höra: ’Du är inte född på nytt’, och jag kom in i ett mörker: Det är omöjligt för mig att bli salig, jag hamnar i förtappelsen. Jag minns ett ord ur Hannas lovsång: Herren dödar och ger liv och för till helvetet (1 Sam. 2:6). Så kände jag det. Inga ord kan beskriva en sådan ångest. Jag upplevde det som om jag var övergiven av Gud.
Tidningen Pietisten låg i min närhet och jag slog upp den och ögonen föll på orden: Vänd dig till mig, ty jag förlossar dig. Det blev till min hjälp.”
Guds nåd är nog
Elin tänker på alla som i dag sjunger lovsånger, inte minst de unga. Har de blivit knäckta så att behovet av frälsning blivit stort och nödvändigt? Sjunger de av hjärtat?
– I min sena afton och under alla de omständigheter som följer med en sen levnadsafton vill jag i förundran och tacksamhet över Guds tålamod med mig under ett långt liv utbrista:
Guds nåd är mig nog! Det går upp och det går ner, men Guds löften gäller. Min nåd är dig nog, avslutar Elin.
Med tacksamhet till Gud för att jag fått möta Elin och fått del av Guds nåd och kärlek genom henne, önskar jag att ni alla som läser detta kommer ihåg henne i era förböner.
Nils-Göran Nilsson
Predikant, Åstorp