Kärleken ibland oss

Vilken utmaning!

När Jesus i Johannes-evangeliet har talat om Människosonens förhärligande, gör han ett viktigt påpekande. Jesus hade vandrat med sina lärjungar i tre år och skulle lämna dem. Lekamligen kunde de inte längre vandra med honom, även om han inte överger någon, som vill leva tillsammans med honom. Jesus säger: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Om ni har kärlek till varandra skall alla förstå att ni är mina lärjungar (Joh. 13:34–35). Han hade talat om vikten och betydelsen av Bönen i Jesu namn. Han hade också instiftat nattvarden och uppmanat lärjungarna att bryta Brödet tillsammans och göra detta till hans åminnelse. Nu poängterar han ett annat av ’B:na’– Brödragemenskapen.

I kärlek bygga upp församlingen

Vi kan förstå att det är viktigt att älska systrar och bröder i tron på Jesus. Det är så att kärleken till dem är en följd av den nya födelsen. Andens frukt är kärlek, skriver Paulus i Gal. 5:22. I Ef. 4 skriver samme Paulus att vi ska bevara Andens enhet genom fridens band samt vara ödmjuka och milda på allt sätt, visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Så lever vi värdigt den kallelse vi har fått (v. 1–6).

I samma kapitel säger Paulus att i kroppen, som är församlingen, finns genom Guds nåd olika funktioner. Några blev apostlar, andra evangelister, herdar och lärare – sådana som skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp, tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus (v. 12–13).

Paulus fortsätter med att uppmana oss till att i kärlek hålla fast vid sanningen och i allt växa upp till honom som både är huvudet och ger växten, nämligen Kristus. Så växer en församling genom att kroppen byggs upp i kärlek och fogas samman och hålls ihop genom det stöd som varje lem ger, allt efter den kraft som är utmätt åt var och en genom Guds nåd (v.14–16).

Liv i ljuset ger gemenskap

Paulus undervisning är Guds ord till oss – stanna upp och tänk efter: hur fungerar detta i praktiken? Eftersom vi också har besvär med vårt eget onda kött så kan vi konstatera att det aldrig blir fullkomligt ibland oss eller genom oss. Däremot är det som Gud verkar fullkomligt och blir honom till ära och pris.

Vi måste ständigt komma till Jesus och få förlåtelse. I 1 Joh. läser vi: Om vi vandrar i ljuset liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.

I en av våra hobbygrupper i Åstorp talade vi om hur onds­kan griper oss och vill skada oss personligen. Då ställde Sandra frågan: ”Hur ska vi kunna stå emot det onda?” Anna (nioåringen) svarade blixtsnabbt: ”Vi ska äta Människosonens kött och dricka hans blod.” Förvånad frågade jag: ”Vad menar du, Anna?” Svaret blev: ”Nisse, du vet väl om att Jesus dött för dej!” – Hade jag glömt det? Vi glömmer lätt det allra viktigaste. Nioåringens kommentar gjorde mig gott länge. Det är inte fråga om att växa till i sig själv, utan vi måste alla bli lärda av Gud.

Det finns kanske bland oss de som, även i kristna sammanhang, varit utsatta för anklagelser och personangrepp och som farit illa av det. Därför finns det anledning att ropa till Herren om nåd och förlåtelse. Må ingen bitter rot finnas kvar! Att växa till i Guds rike är att bli som barnen. Inte glömma att be om förlåtelse. Inte heller att förlåta andra.

Se, hur de älskar varandra!

Kanske är det så att vi kommer allra närmast varandra när nöd och lidande drabbar oss. När en vän i föreningen är sjuk och kanske också blir hemförlovad till Herren. I 1 Kor. 12:26 läser vi: Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Då visar det sig om brödrakärleken håller måttet.

Om en förening går in i ett större projekt, t.ex. renoverar eller bygger nytt missionshus, så kan det innebära prövningar, och då kan det visa sig om brödrakärleken är äkta.

Det är också viktigt att komma tillsammans för att träffas, prata och bara umgås. Det finns exempel på att kristen gemenskap lett till att fler människor kommit till tro. Det sades om de första kristna: Se, hur de älskar varandra. Och det har också märkts när missionsvänner på en plats förberett t.ex. tältmöten i gemensam bön – där blev det också väckelse!

I min hembygd började väckelsen spira på 1800-talet och vissa tider kom många till samlingarna kring Guds ord. Efter en tid var det åter ganska livlöst. I början av 1900-talet byggdes missionshuset och människor samlades igen. Enskilda kristna träffades regelbundet och blev undervisade och förankrade i den kristna tron. Så växte den kristna församlingen.

Det har under alla tider varit diskussioner bland kristna som gällt läran och det kristna livet. Splittring har ibland lett till att människor tagit avstånd från den kristna gemenskapen och gått ut i världen. Detta har även satt spår i våra gamla sånger – vi kan förstå att det varit bekymmer under åren som gått. Lina Sandell skriver i en sång: ”O, låt syskonbandet aldrig brista. Låt ej brödrakärleken dö ut, låt oss ej i ovis iver tvista, så att livet slocknar ut till slut! Lär oss i det stora och det lilla troget bliva vid din sanning än och i ödmjukhet och kärlek stilla alltid känna bröderna igen!” (LH 258.)

Ibland handlar vi överilat och gör oss till domare över andra människor och glömmer att Gud själv ska döma. I en situation där det fanns grupperingar och tendens till murar mellan de kristna uppmanar Paulus: Ta därför emot var­andra, så som Kristus har tagit emot er till Guds ära (Rom. 15:7).

Bevara Andens enhet genom fridens band

Vi har anledning att be om visdom! Gud kan ge människor visdom och insikt i svåra frågor. Gud är Stor! Han ger oss vad vi behöver också när det gäller att fostra och leda oss i gemenskapen i hans rike på jorden. Det är ytterst viktigt att vi i ödmjukhet böjer oss under hans vilja. Brödrakärleken är Guds kärlek utgjuten i människors hjärtan. Den är gudomlig, verkad av den helige Ande, och vi förmanas att bevara Andens enhet genom fridens band.

Nils-Göran Nilsson

Predikant, Åstorp