”Du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dej. Utan dej är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.” I musikalen ”Kristina från Duvemåla” sjunger Kristina ut sitt rop till Gud. Varje människa bär på djupa behov – av en Gud, av en mening, av att vara älskad.
”Du måste finnas, du måste…” Kristina visste att Gud var hennes djupaste behov, också när han verkade så långt borta. Hennes liv var kantat av svåra prövningar. Han var hennes enda hopp. Och när hon befann sig långt ifrån sina rötter hemma i Sverige var Gud den grund hon hade att stå på, hennes innersta behov.
Ett behov av en gud
Varje människa bär på ett behov av mening. I livet behöver man något som inte ständigt växlar. Som inte ena dagen verkar fantastiskt, för att nästa dag visa sig vara värdelöst. I medicinska undersökningar konstateras att ”känsla av sammanhang” är en viktig enskild faktor som påverkar människors hälsa. Och ser man ut över världen är det svårt att finna någon enda kultur eller något enda folk utan religion i någon bemärkelse. Det finns hos människan, hos mänskligheten, ett djupt rotat behov av något som skapar mening, av något som ger svar på de stora frågorna, de som handlar om liv och död, rätt och fel, om kärlekens ursprung. ”Du måste finnas… Du får inte överge mej.” Varje människa – det är min övertygelse – har behov av en gud.
.
Människan formar sin gud
Många gudar finns beskrivna som ser ur att svara på människans behov. De kan se väldigt olika ut. En del är snidade i trä eller skulpterade i sten eller keramik. Andra presenterade av en upphöjd ledare eller profet. Men de kan också vara mer av en idé eller ett tankesystem. Vid en närmare titt ser de ut att verkligen vara konstruerade för att svara mot behovet. Som om människans behov blivit gudens gjutform.
Jag tror inte på en sådan gud. Jag tror inte på en gud som är stöpt efter mina – eller någon annan människas – behov. Sådana gudar klarar inte Augustinus’ test: ”Om du kan förstå något, då är det inte Gud.”1 Djupt i mig finns ”gudsbehovet”. Precis som i alla andra människor. Men det märkliga är att den Gud jag tror på inte finns för att jag behöver honom. Han finns inte för att svara på något mänskligt behov.
Gud vill människans liv
Det har dykt upp ett uttryck i sammanhang där man forskar kring och funderar på universums och livets uppkomst: Intelligent design. Många fysiker, biologer och andra ifrågasätter de förklaringsmodeller som under 1900-talet var självklara sanningar för den ”moderna människan”. I naturen tycker man sig nu se en ändamålsenlighet, som inte kan förklaras av slumpen. Man börjar fundera på om det finns en tanke bakom.
I Bibeln kan vi läsa om en Gud, som överträffar allt annat när det gäller såväl intelligens som känsla för design. Bibeln talar om en Gud, som ligger bakom hela vår tillvaro. Som är upphov till allt liv. Också till människan. Beskrivningen av hur mänskligheten uppstår är fantastisk.
Människan kommer till för att Gud vill det. Kanske kan man till och med säga att människan är ett svar på Guds behov. För att Gud ville, skapade han de första människorna. Gud fanns till innan det fanns människor med behov. Gud måste inte finnas, men han finns till, och utan honom skulle ingenting finnas!
Släpp slumpen!
Inte så sällan möter jag människor som tror att universum kommit till av en slump. Och allt i universum är sedan resultat av slumpen i kvadrat. Med ett sådant synsätt blir självbilden: ”Jag är resultatet av en fantastisk slump.” Det är svårt att finna mening i tillvaron med en sådan grund. Intellektuellt är det näst intill omöjligt att skapa ett system, där rätt och fel kan samsas med slumpen; ännu svårare blir det om man vill inkludera begrepp som kärlek och sorg. Omöjligt med förlåtelse.
HAN vill mitt liv
Men om man inte är resultatet av en fantastisk slump, utan – som jag skissade på innan – finns till för att en levande och skapande Gud vill det, då blir självbilden: ”Jag finns för att Gud vill det.” En sådan självbild skapar möjligheter för ett mycket rikare liv. Rätt och fel kan förankras utanför mig själv, utanför vad andra människor tycker, utanför det som beror av människor. Kärlek och sorg får sin plats utifrån att Gud först har älskat osv. Och en tillvaro där en sådan onaturlig regelvidrighet som förlåtelse inte bara ryms utan också är grunden för ett liv i nära gemenskap med Bibelns Gud, ”Han-som-vill-mitt liv”.
Erik J Andersson
Läkare och Peru-missionär