Berättelsen om den lame mannen har mycket att lära oss: viktiga vänners omsorg och förbön för den sjuke, Jesu gudomliga helande och hur han ser mannens viktigaste behov.
De fyra männen kommer bärande på sin lame kamrat. Vägen är lång, och ibland måste de stanna och vila. Men de ger sig inte – fram ska de, när de nu äntligen vet att Jesus är i Kafarnaum.
Häpna stannar de och sätter ner båren. Här är ju alldeles svart av folk! Hur ska de kunna nå fram till Jesus med båren? Då får en av dem en idé. Upp för den utvändiga trappan, upp på taket. Sedan kan de ta bort takbeläggningen och fira ner sin vän!
Allt går som beräknat. Mitt framför fötterna på Jesus hamnar den sjuke. Men då händer det oväntade. Han botar honom inte! Han säger i stället: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.” Först efter en lång dispyt med de skriftlärda om hans makt att förlåta synder kommer äntligen de ord som vännerna hoppades få höra: ”Stig upp, ta din bädd och gå hem!”
Bär fram till Jesus!
Kan sådant ske än i dag? Visst tror vi att Jesus hade makt att hela, den gången i Kafarnaum och många andra gånger, men det var ju Jesus det. Hade vi tro tillräckligt skulle ingenting vara omöjligt, men inte har vi det. Inte kan väl vi hela människor bara genom bön? Nej, det kan vi rakt inte. Vi känner inte till några andra under än dem Jesus gör – men ingenting hindrar honom från att göra dem i dag också! Och kanske vill han använda oss som sina redskap.
Hur stod det nu om Jesus och de fyra bårbärarna? ”När Jesus såg deras tro, sade han till den lame…” Vilken tro? Hade de avlagt någon trosbekännelse? Nej, det var inte en tro som hördes, utan en som syntes. Först hade de burit sin sjuke vän genom hela stan, sen hade de kommit på idén att fira ner honom genom taket och till sist hade de med svett och möda verkställt sin plan. Det var deras tro.
Och det är precis den tron det handlar om för oss också. Inte att vi ska tro så mycket så att vi kan göra under. Det är ju inte vi som ska göra det. Nej, tron är frambärandet: att i bön bära fram våra sjuka och nödställda vänner till Jesus. När Jesus ser den tron, säger han kanske något till den sjuke. Fast det är inte säkert att han säger det vi hade tänkt oss. Den gången i Kafarnaum sa han faktiskt något oväntat. Men till bönens frambärande hör att överlämna kontrollen till Jesus.
Jesus vill hela både själen och kroppen
Varför helade då inte Jesus den lame genast? Svaret är att det gjorde han visst. Han valde bara att börja i en annan dimension än bedjarna hade tänkt sig. Av replikväxlingen med de skriftlärda framgår att det under Jesus började med faktiskt var större än det yttre helandet. Han började med att förlåta mannens synder. Det är klart att det var något större, för det har konsekvenser ända in i evigheten, medan botandet från lamheten bara gällde några år på jorden. Men så ”förandligad” är inte Jesus att han inskränker sig till det andliga helandet, han ger gärna det kroppsliga också.
Och han vill göra detta än i dag. Han gav uttryckligen sina lärjungar detta uppdrag: Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner (Matt. 10:8). Och de gjorde det: De drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem (Mark. 6:13). Ingenting tyder på att detta endast skulle vara ett tidsbegränsat uppdrag till de första lärjungarna – det är ett uppdrag och en utmaning till oss också.
Det första och viktigaste är det andliga helandet, något som Jesus också lät komma först i Kafarnaum. Vi har hans uppdrag att tillsäga varandra syndernas förlåtelse: Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna (Joh. 20:23). Och här behöver vi aldrig tveka om bönhörelsen – bönen om syndernas förlåtelse är redan beviljad! Den beviljade Fadern för sin älskade Sons skull på Golgata, ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus (2 Kor. 5:19).
Därnäst kommer det kroppsliga helandet som det finns så många exempel på i Jesu liv. Det är således ingen tvekan om att Gud vill liv och kroppslig hälsa – vore sjukdomarna sända av Gud så hade ju Jesus motverkat Guds syfte, vilket är en orimlighet. Vi bör följa Jesu ord och än i dag bära våra sjuka fram till honom i bön.
Hur ber vi för sjuka i dag?
I Jakobs brev kan vi läsa hur det kan gå till: Är någon av er sjuk skall han kalla till sig de äldste i församlingen, och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk. Och har han syndat skall han få förlåtelse. Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade. Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor verkan (Jak. 5:14–16).
Det här med olja och alltihop hade vi aldrig kommit på själva, men nu är detta Herrens ord. Det är alltid tryggt och gott att ta Gud på orden. Låt mig bara kommentera det som står, ord för ord.
– Är någon av er sjuk … Det gäller någon av oss i församlingen. Det är inte meningen att vi ska gå ut på alla sjukhus och erbjuda det här.
– skall han kalla till sig … Initiativet ska utgå från den sjuke. Som Jesus en gång frågade: Vad vill du att jag skall göra för dig? (Mark. 10:51), så måste den sjuke själv uttrycka sin vilja.
– de äldste i församlingen … Presbytererna, som det heter på grekiska, betyder i vårt sammanhang prästerna. Jag tror att alla kristna kan vara kallade att delta i förbönen, medan själva smörjelsen bör utföras av präst som en del av hans ämbete.
– och de skall smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom … Det går bra med vilken olja som helst, och den behöver inte vara särskilt invigd. Det gamla bruket är att smörja i pannan och båda handflatorna (=tanke och handling). Oljan blir då ett yttre tecken på Herrens ingripande (liksom t.ex. vattnet i dopet). Medan man smörjer ber man en fri bön om helande från den aktuella sjukdomen.
– Deras bön i tro skall rädda den sjuke, och Herren skall göra honom frisk … Deras bön i tro är deras frambärande av sin vän. ”Tro” ska här inte ses som en inre kvalité utan som en handling. Är man ändå inte säker om sin tro så får man be om mer tro. Tron är nämligen alltid en gåva (Ef. 2:8). Men det är ändå inte tron eller bönen utan Herren som ska göra honom frisk. Vi ska inte ta upp Jesu fallna mantel och efterträda honom – han behöver inte efterträdas, han är ju uppstånden och levande, och hans mantel har aldrig fallit!
– Och har han syndat skall han få förlåtelse. Bekänn därför era synder för varandra … Den lame mannen behövde få förlåtelse först, och det behöver vi också. Därför bör vi be en enkel bön om syndernas förlåtelse före bönen för den sjuke. Ingen läkare skulle komma på tanken att operera med smutsiga händer, och då bör vi inte be om helande med smutsiga hjärtan. Som vi har tillämpat det ger prästen avlösning till såväl den sjuke som förebedjarna.
– Den rättfärdiges bön har kraft och gör därför stor
verkan … Här skulle man lätt kunna förlora modet. Vem är så ”rättfärdig” att han kan be med kraft att göra under? Svar:
Jesus Kristus. När vi ber i Jesu namn ber vi också i hans rättfärdighet. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.” Är han vår rättfärdighet, så är också vår bön ”den rättfärdiges bön”. Det är bara om vi försöker åstadkomma någon sorts egen rättfärdighet som vi är dömda att misslyckas.
Gud gör det han ser är bäst
Så kan man enligt Guds Ord be för sjuka i dag. Till sist är det viktigt att tillägga att varken bön eller smörjelse får bli något sätt att försöka överta kontrollen och sätta Guds handlande på system. Gud är suverän. Han gör det han ser är bäst för varje människa, även om vi inte på något sätt kan förstå det. Men Skriften säger på många ställen att han önskar handla som svar på bön. Så om vi inte i bön bär fram varandras nöd till Herren, får vi kanske aldrig veta vad han hade velat göra.
Staffan Ljungman
Präst, Osby