Självständighet och ansvar – med mycket bön

I skrivande stund håller jag på med förberedelserna för en bönevecka i Las Brisas kyrka, som ska börja samtidigt som denna artikel måste bli klar. Orsaken till böneveckan är lite sorglig, nämligen att allt i kyrkan inte fungerar så som församlingen öns­kar. I en församling som är på väg mot självständighet ska vi missionärer inte längre ha samma roller i de olika arbetsgrenarna. Därför måste medlemmarna själva ta ansvar för fler och fler uppgifter, och då tycker de inte alltid att det går som de vill.

Övning ger färdighet

Det är alltid svårt att bli självständig, både som människa och kyrka, eftersom man då måste se till att det tas beslut och inte minst ansvar, när det visar sig vilka konsekvenser besluten får. Vi kan förbereda mycket som missionärer, precis som våra föräldrar förberedde oss, men mycket kan bara läras när man själv måste göra det. Jag kan t.ex. inte spela något instrument, och påstår att det beror på att jag inte har någon taktkänsla, men det handlar förstås också om att jag aldrig orkat försöka mer än max två minuter åt gången. De av er som spelar gitarr, piano eller något annat instrument, kan ju fundera på hur långt ni hade kommit om ni hade haft mitt tålamod!

Jag känner många som spelar piano, gitarr m.m. och har en gammal klasskamrat som var så duktig på tvärflöjt att hon kom in på konservatoriet – men det har inte hjälpt mig! Man lär sig inte att spela piano bara genom att titta på när andra gör det, och inte heller genom att aldrig vilja försöka, i alla fall inte på allvar, med dagliga övningspass. (Det är nog där man ska leta efter orsaken till att jag inte kan spela något instrument – jag har aldrig övat!) Självklart är det viktigt med förebilder, men övning ger färdighet.

Många saker fungerar mycket bättre när andra gör dem. Jag gillar verkligen musik, särskilt när andra spelar. På samma sätt kan vi ha det i kyrkan. Man kan tycka att det är jättebra med utåtriktat arbete, särskilt när andra gör det. Man kan glädja sig över ett möte i missionshuset eller en gudstjänst i kyrkan, men bara när andra sköter det, osv. Ännu värre blir det om vi menar att vi inte kan göra det lika bra som andra, eller tror att det inte kan bli lika bra om någon ny gör arbetet.

Dags att lämna över

Vi människor är faktiskt ganska lika, även om vi kommer från olika kulturer och världsdelar. Vi tycker att det mesta fungerar bäst så länge som någon annan gör det. Så har det också varit här i församlingens olika verksamhetsgrenar, och det är missionärerna som från början har haft ansvaret för så gott som allt och därmed varit förebilder. Efterhand har vi kommit så långt att det är dags för medlemmarna att pröva själva, kanske inte på alla områden, men på många.

Missionärerna gör inte längre allt. Det ska inte längre vara en missionär som predikar varje söndag, för nu finns det sju peruaner som kan göra det. Vissa av dem saknar kanske erfarenhet, men erfarenhet – ja, det kan man bara få om man predikar. Det är inte längre bara missionären som ska ha ansvar för kyrkans utåtriktade arbete, utan det är peruanerna själva som ska bära med sig det ord de har fått, dit där de känner sig kallade att gå. Varför ska missionären ta hand om barnverksamheten för de barn som kommer ’utifrån’ när det finns en hel rad med peruaner som kan göra det? De kanske inte är så vana – men vanan får de bara genom att berätta för barnen om Jesus. Det är inte jag som ansvarig missionär för ungdomsverksamheten som ska hålla i alla ungdomsmöten; det kan de faktiskt klara av själva.

Svårt att vara självständig

Vi har inte lämnat församlingens verksamheter helt, utan vi vill fortsätt att vara där, hjälpa, ge råd osv. Men precis som föräld­rar måste komma ihåg att ta färre och färre beslut för sina barn ju äldre de blir, måste också vi dra oss tillbaka och låta peruanerna forma en peruansk kyrka och församling.

Men, som sagt, det är inte alltid så enkelt att bli självständig. Det kan vara smärtsamt när någon inte tycker att man gör sakerna ”lika bra som missionären alltid har gjort”. Det är också smärtsamt när en del medlemmar inte kommer till de olika samlingarna längre, eftersom saker och ting inte görs på samma sätt som när ”den vite missionären” gjorde dem.

Delade meningar och helande bön

Efterhand har man i församlingen fått upp ögonen för att det är många saker som gör ont, och lyckligtvis har man bestämt sig för att göra något åt det. Inte med några långa moralpredikningar om vem som har svikit vem, inte med beslut om att ”nu får det vara slut” på sådant här – det är lika dödfött här som på andra ställen. I stället pratade man om saken i församlingsrådet, och där kom man överens om att man tillsammans skulle be för kyrkan och alla verksamhetsgrenar. Under en veckas tid ska man nu samlas varje kväll och be för hela kyrkan. Samhörigheten börjar inte hos oss själva, utan hos Gud. Vi i församlingen blir ett när vi tillsammans möter honom som gör oss till ett!

Det visar på en styrka i församlingen när medlemmarna vågar se problemen i ögonen och inte ägnar sig åt smutskastning. Ja, det finns en andlig mognad i kyrkan när hon erkänner att hjälpen sist och slutligen måste komma från Gud – en verklig gemenskap finner vi i Kristus och inte hos missionären.

Nej, nu måste jag göra bönematerielen färdiga, för vi fortsätter gärna att hjälpa till när de ber om det.

Steffen Baagø Madsen

Missionär i Chiclayo