Jesus sade ofta det oväntade: de lärjungar som är fattiga, hungriga eller gråtande kan kallas lyckliga. Hans ord har täckning – för det finns en annan verklighet än vår jordiska som väntar efter döden.
Om man skall förstå hur chockerande Jesu saligprisningar är, kan det vara lämpligt att ta sin utgångspunkt i den version av dem som vi har i Lukas evangelium. I det som ibland har kallats ”den lukanska slättpredikan” i Luk. 6 möter vi fyra saligprisningar, som alla är riktade till lärjungarna (v. 20–23). De senare framställs i dessa saligprisningar som fattiga, hungrande, gråtande och utstötta. De är alltså typexempel på sådana som här i världen anses olyckliga och beklagansvärda. Inte desto mindre gratuleras de av Jesus. Det är kanske litet olyckligt att man vid översättningen till svenska så ofta väljer det högtidliga ordet ”salig”. Grekiskans ”makarios” kan precis lika gärna översättas ”lycklig”. Det handlar alltså om att Jesus prisar dem lyckliga som här i världen anses beklagansvärda. Det glädjebudskap som Jesus här framställer är alltså inget som man behöver känna sig utestängd ifrån ifall man är i vanlig mening olycklig, utan glädjebudet riktar sig just till de i världen olyckliga: de som har svårt att klara ekonomin, de som inte ens kan äta sig mätta, de som av olika anledningar gråter och sörjer, de som är hatade, utstötta, smädade, avskydda av andra människor.
De olyckliga har en framtid
Vad beror det nu på att Jesus kan lyckönska dessa olyckliga? Det kan inte råda någon tvekan om att Jesu lyckönskan hör samman med vad som väntar dessa människor i en annan värld. Då han säger att de fattiga är lyckliga, är det med motiveringen att Guds rike tillhör dem. De hungrande gratuleras, eftersom de i framtiden skall få äta sig mätta, de gråtande på grund av att de i framtiden skall få vara glada. Vilken framtid det handlar om framgår allra tydligast av den fjärde saligprisningen: Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himmelen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna. Den lyckliga framtid som Jesus talar om är alltså den himmelska. Lärjungarna – ty om sådana handlar det uppenbarligen, eftersom de sägs bli hatade för Människosonens skull – har en ofattbart stor lön att se fram emot i himmelen.
Kontentan av de saligprisningar som vi möter i Luk. 6 är alltså, att man kan vara lycklig även om man tycks vara beklagansvärd. Det avgörande är vad man har att vänta på den andra sidan döden. Det finns ingen möjlighet att tolka saligprisningarna så som de blivit utlagda i den s.k. befrielseteologin, där man menat att de skulle höra samman med att Jesus tänkt ställa sig i spetsen för en revolutionär rörelse som inom denna tidsålders gränser skall avskaffa hunger och fattigdom. Han inskärper visserligen som en plikt att vårda sig om fattiga och hjälpbehövande, men det som är grundvalen för hans saligprisningar är att de han talar till skall få det bättre i en annan värld. Lenin var på denna punkt en skickligare exeget än befrielseteologerna. Han såg att texterna handlade om en himmelsk nådelön, och eftersom han själv inte trodde på någon sådan, menade han att Jesus gav de fattiga en falsk tröst. Budskapet var ett ”opium för folket”.
Ja, om det inte finns någon annan värld än vår, om det inte kommer något efter döden, om den jordiska verkligheten är den enda, så att den fattige Lasarus (Luk. 16) aldrig blir förd till något Abrahams sköte när han dör, då är Jesus verkligen en bedragare när han framställer sina saligprisningar. Endast i tro på att han talar sanning kan vi uppfatta dem som ett verkligt glädjebudskap. Men tror vi att han talar sanning, så förstår vi att vi inte har anledning att låta oss slås ned av någon jordisk olycka, vilken det vara må. Då är det verkligen som Paulus skriver, att den kortvariga jordiska bedrövelsen väger mycket lätt i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras och komma de troende till del i en annan värld (2 Kor. 4:17–18).
Himmelriket skänkes av nåd …
Det skulle föra för långt att här gå in på alla de åtta eller nio saligprisningar som möter i Jesu bergspredikan hos Matteus (5:3– 12). Att det eskatologiska perspektivet är avgörande också här är fullt klart, inte minst i v. 12 (”er lön är stor i himmelen”). Att saligprisningarna hos Matteus kan te sig något mindre ”chockerande” än hos Lukas, beror på att det i själva upptakten till dem talas om ”fattiga i anden” i stället för om fattiga rätt och slätt. Det är alltså inte lika tydligt att det är verkligt olyckliga som Jesus prisar lyckliga. Som bekant har ju ofta den inledande saligprisningen ansetts avse en bestämd dygd som skall utmärka en kristen, antingen denna uppfattats som ödmjukhet (en tolkning som var vanlig under medeltiden) eller som en frigjordhet ifrån penningbegär (en tolkning som Luther företräder i sin även på svenska tillgängliga utläggning av bergspredikan från 1532). Jag är inte säker på att orden behöver uppfattas på detta sätt. Man bör inte vara alltför tvärsäker i tolkningen, eftersom uttrycket ”fattig i anden” bara förekommer på detta enda ställe i Nya testamentet, men man skulle kunna tänka sig att uttrycket betecknar inte en dygd, utan en verklig fattigdom i andligt avseende, dvs. ett eländigt tillstånd, liksom den fattigdom som det talas om hos Lukas verkligen i sig själv är ett elände. Den andligen fattige är då utblottad i andligt avseende; han har ingenting att visa upp av förtjänstfulla gärningar eller dygder. Saligprisningen i fråga framstår i så fall som ett understrykande av att himmelriket skänkes av nåd åt den andligen utblottade, och ligger i linje med att Jesus om publikanen i templet säger att han gick hem rättfärdiggjord till skillnad från fariséen, som tyckte sig vara i andligt avseende rik.
… till den som ingenting har i sig själv
Med denna tolkning skulle det paradoxala i högsta grad finnas med även då den andligen fattige lyckönskas. Inte bara den som är fattig på jordiska ägodelar utan även den som ser sig vara utblottad på andliga tillgångar, inte bara den som med världens ytliga betraktelse ter sig olycklig utan även den som i många ”fromma” människors ögon framstår som beklagansvärd, har anledning att glädja sig, ty himmelriket är en gåva som skänkes åt den som ingenting har i sig själv utan måste förlita sig helt på Guds nåd och hjälp.
Rune Söderlund
Docent, Lund