ELM möter Kyrkliga Förbundet

En av de första dagarna med höst i luften, blåsig men solig, har vi sammanstrålat i en av Göteborgs östra stadsdelar. Ulf Jonsson, ordförande i Kyrkliga Förbundet för evangelisk-luthersk tro (KF), Roland Gustafsson, missionsföreståndare i ELM-BV och undertecknad. Ulf har kört de tio milen från Gällstad med motorcykel – ett uttryck för hans motorintresse. Roland tog ett tidigt morgontåg från Ängelholm, och själv har jag cyklat några kilometer från min arbetsplats. I en restaurang under gamla källarvalv intar vi dagens rätt och samtalet kommer igång.

 

Hur uppkom Kyrkliga Förbundet?

– KF bildades 1923 efter den s.k. katekesstriden, berättar Ulf. Det var när L. M. Engström i Bolstad (som på 1990-talet lånade namn åt ett gymnasium i Göteborg) försökte motverka att katekesen togs bort som lärobok i folkskolan. I stadgarna står det att KF skall ”inom vår svenska kyrka arbeta för bevarande och främjande av biblisk kristendom enligt vår från fäderna mottagna evangelisk-lutherska apostoliska tro samt för bevarande och stärkande av vår svenska kyrka …”. Värt att notera är att man betonade att tron är apostolisk. För att vara sant evangelisk-luthersk måste man ju också vara apostolisk!

 

Vad har då KF för syfte och plats i dagens kristenhet?

– Den enda konkreta uppgiften enligt stadgarna är att ge ut tidningen Kyrka och Folk (KoF). Men med tiden blev det så att läsarna av den ville träffas, och man började därför anordna kyrkodagar.

Sin plats i kristenheten i Sverige ser man som opinionsbildare – men inte genom Svenska kyrkans organ och strukturer, utan mer som ”de stilla i landet”.

– Om man kan ta sig den benämningen självmant, säger Ulf. Vi verkar inom Svenska kyrkan, men står i dag också med ett ben utanför; vi har under senare år öppnat för dem som inte är medlemmar i den. Vi har vår tidning, stöttar gudstjänstgemenskaper och anställer präster, men vi gör inte så stort väsen av det. Det vi vill är att få fira gudstjänster på ett sätt som vi öns­kar. Det är målsättningen.

– Det är svårt att säga hur många vi företräder. KoF har ca 2 400 prenumeranter, men varje tidning läses kanske av många fler … Organisationen har ett årsmöte, men man åker inte till det på uppdrag av en lokalavdelning, utan mer på grund av intresse och om man bor i närheten. Som ordförande är man inte mer än någon annan ledamot företrädare för styrelsen eller förbundet, men ofta blir man ändå den som syns utåt, säger Ulf.

– KF bildades alltså för att vara en opinionsbildare inom Svenska kyrkan genom sitt språkrör KoF – och inte för att vara en kyrka eller ett samfund som driver församlingar. Sådant har mer eller mindre ”ramlat” på oss efterhand! Av nödtvång är vi på väg att bli något mer än det vi var tänkta att vara.

Det Ulf här syftar på är de gudstjänstgemenskaper som har uppkommit i KF:s regi på orter där människor inte har funnit ett andligt hem i Svenska kyrkan. Han fortsätter:

– Det kyrkliga läget gör att vi får vara beredda att göra sådant som ingen hade en tanke på från början. Därför växer apparaten till exempel också med anställda präster och predikanter. I den nya situationen försöker vi leva upp till det som fäderna avsåg vid bildandet, men vi ser att behoven är större i dag och att man därför vill mer än att ”bara” ge ut en tidning.

– En parallell till ELM är att båda organisationerna har varit avsedda som komplement till Svenska kyrkan, medan på en del håll nöden kräver att man blir något mer än ett komplement, säger Roland.

 

Hur är KF:s förhållande till Missionsprovinsen (Mpr)?

Mpr höll på att splittra KF:s styrelse när den växte fram, men man ville ändå försöka utröna om Mpr är Guds mening eller inte och därför sade man inte nej. Vi har alltså en öppen hållning, men som förbund står vi inte bakom den. Sedan har ju Mpr vigt präster, och vi inser att läget i vårt land är sådant att någon måste ta ansvar, och då har vi – i början kanske motvilligt, men sedan med glädje – anställt präster som är vigda i Mpr. I dag har vi fyra anställda präster, varav tre är vigda i Mpr. Det avgörande för oss är inte om de är vigda i Mpr eller inte, utan vad de står för.

– Där finns ju en likhet med ELMs förhållningssätt, säger Roland. Vi finns med som observatörer, men det finns inga direktiv från huvudstyrelsen om hur man ska förhålla sig. Tycker någon lokal förening att Mpr erbjuder bra alternativ, bejakas det. Initiativ från enskilda personer och lokala sammanhang har lett fram till att två präster som vigts av Mpr är anställda i ELM i Umeå- och i Skellefteåområdet.

– Det är intressant, inflikar Ulf, för en utomstående som jag att det har skett en viss förskjutning även inom ELM. Tidigare var det mest lekmannapredikanter där, men nu är präster i allmänhet ofta önskvärda.

 

Hur ser relationen till ELM ut

– om det finns någon?

– Tröskeln för nära kontakter från vår sida har varit den lågkyrkliga profilen hos ELM, svarar Ulf. Innan vi anställde vår förste predikant som inte var prästvigd visste vi knappt vad en lekmannapredikant var! I gammalkyrkligheten finns en självklar vördnad för prästämbetet och den episkopala strukturen. I riktigt gammalkyrkliga församlingar pratade man inte om andliga frågor annat än med sin präst. På västkusten var det otänkbart; då lade man sig i ämbetets uppgift. Men till prästen kunde man gå och ”befråga sig” som det kallades.

Kontakter med andra sammanhang har väl framför allt uppkommit genom olika styrelseledamöter; både låg- och högkyrkliga influenser har kommit in den vägen.

Roland och Ulf är överens om att den yttre missionen är ett område där man både kan och bör ha god kontakt med varand­ra. Länge har Svenska kyrkans mission varit det självklara för många i KF, men man börjar upptäcka att missionsarbetet inte alltid bedrivs på ett bibelenligt sätt.

Roland minns att han i början av 90-talet var inbjuden till KF:s styrelse för att informera om ELM:s missionsarbete.

– Ett kristet sammanhang utan missionsengagemang är dött, säger Ulf. Och då måste man se sig om efter en mission som arbetar evangeliskt-lutherskt och apostoliskt och som man kan stödja och kanalisera sitt missionsintresse genom!

Vi samtalar vidare och kommer in på Nya Väktaren som Axel B. Svensson, BV:s starke ledare, startade och drev under många år. Numera är Nya Väktaren en bilaga till KoF!

Genom Församlingsfakulteten (FFG) finns en annan koppling mellan organisationerna: FFG drivs av Peter Isaac Béens utbildningsstiftelse, en fristående juridisk person, men KF tillsätter styrelsen. I den sitter faktiskt Roland Gustafsson med och han är dessutom lärare på deltid på FFG.

 

Hur kan kontakterna mellan

ELM och KF se ut framöver?

– Enligt min uppfattning finns det varken ambitioner till eller en önskan om att vi går samman, säger Ulf. Men att vi möts och samtalar är viktigt. Ett lustigt trepartsförhållande är att vi faktiskt indirekt förbinds genom Mpr, som vi kanske helst hade varit utan. Genom det som sker där, bl.a. prästvigningarna, kommer vi i ett beroendeförhållande till varandra. Han fortsätter:

– KF utvecklas, men mot vad? Är det önskvärt att en opinionsbildare står bakom ett antal gudstjänstgemenskaper? Jag vet inte. Vi lider av växtvärk genom att det ställs förväntningar på oss. I nuläget är vi på gränsen till vad vi klarar av. Med ideella krafter gick det inte längre, vi var tvungna att anställa en förbundssekreterare för att hålla samman förbundet och sköta mycket av den administration som vuxit fram.

– Också inom ELM har KoF varit en opinionsbildare genom att många prenumererar på tidningen. Det blir en slags nätverkskontakt med många gemensamma nämnare: Bibeln, den evangelisk-lutherska bekännelsen och missionen, tillägger Roland.

Restaurangen vill stänga efter lunchen och vi avslutar samtalet. Inför framtiden finns gemensamma problemområden för ELM och KF: Hur ska vi bemöta olika företeelser i tiden? Hur ska situationen för bekännelsetrogna präster och lekmän lösas? Hur hanterar vi det minskande utrymmet i Svenska kyrkan? Detta är frågor som kommer att kräva mycket bön och arbete.

Trots olika yttringar i verksamhetsformerna, är det väsentliga att man hos varandra kan känna igen den gode Herdens röst – de orden har återkommit flera gånger un­der samtalet.

Stefan Nyholm

Redaktionsassistent i KoF och predikant i ELM, Partille