Åter till Gud

Människor i dag har vant sig vid tanken att civilisationen ständigt utvecklas positivt. Kunskapen växer som en lavin. Vi flyger och far allt snabbare, vi bygger högre hus och lever längre. Bakslag inträffar, men i stort tar vi framstegen för givna. Vi tillämpar gärna den här tanken på alla områden. Men den gäller inte på alla områden.

Människorna själva är alls inte bättre än förr. På det andliga området, i det som gäller vårt förhållande till Gud, har vi inte utvecklats positivt. Vi har inte uppnått någonting som är värt att visa upp. Det är inte så att Abraham hade en svag och outvecklad gudstro, som efter hand förädlats av senare släkten, så att vi nu ser det gudomliga ljuset klarare än någonsin.

Skriften ger en helt annan bild. Där kommer ljuset till oss ovanifrån, som en gåva, en vägledning och en räddning. Sedan förfaller människan från det ljus hon fått och far allt längre vilse, tills Gud på nytt griper in. Hans Ande ger nytt ljus och vänder människan rätt. Och så upprepas det hela.

 

Reformation – att återerövra sanningen

I Guds gamla Israel behövdes reformation, återgång till rätt gudsdyrkan, gång på gång. Man avskaffade missbruk och samlades på nytt kring vad Gud hade befallt och lovat.

Redan Mose måste krossa den guldkalv, som folket gjort till sin gud. Gamla testamentet berättar mycket om kungars och profeters reformatoriska insatser.

Fornkyrkans historia är en lång kamp mot krafter som fördunklar ljuset och förvanskar sanningen. Mer än en gång verkade villfarelsen vara i majoritet, om inte i församlingarna, så bland de ledande och lärda. Fornkyrkans bekännelser markerade ett förnyat erkännande av sanningen, en reformation.

Femtonhundratalets reformation här i västra Europa, med Martin Luther som portalgestalt, är den man brukar mena, när man säger ”Reformationen”. Men den är alltså inte den enda. Inte den första, och kanske inte den sista heller.

 

Kyrkan på medeltiden

Tiden mellan ungefär år 500 och år 1500 brukar vi kalla Medeltiden. Ibland har man nästan glömt att den tiden existerat. Den var liksom ett svart hål mellan Augustinus och Luther. Eller en ’dödtid’ mellan antikens och nya tidens två höga civilisationer. Nu ser kunniga historiker på medeltiden med helt andra ögon. Den var en kulturellt och religiöst produktiv och rik period, färgstark och intensiv.

Inom kyrkan hade det hänt mycket under medeltiden. Kyrkan hade klyvts i två – på 1000-talet gick öst och väst skilda vägar; deras ledare bannlyste varandra, och de är skilda än i dag. Kyrkans gamla kärnområden i Syrien, Mindre Asien och Nordafrika gick förlorade till islam. I gengäld växte kyrkan norrut. Ryssland och andra slaviska länder, Tyskland, England och Norden inlemmades.

Klosterväsendet hade utvecklats starkt från en ringa början i fornkyrkan. Det hade byggts mängder av kloster över hela Europa. Enbart inom cisterciens-orden fanns det år 1300 över 600 kloster. Dominikaner och franciskaner kom alltifrån 1200-talet att spela en stor roll, i samhället och i kyrkan.

Biskoparna i Rom hade fått en stark ställning redan på 400-talet, och deras efterföljare gjorde allt tydligare anspråk på att leda hela kyrkan, och ibland hela samhället. Efterhand utvecklades det makt­fullkomliga påvedöme, som reformatorerna hade att kämpa med på 1500-talet. Påvedömet mötte ändå skarp kritik. Författare, teologer och predikanter angrep påvarna. De klandrade också biskoparnas girighet, klost­rens hopade rikedomar och andra tecken på kyrkans förfall. Sådana kritiker före Luther var John Wycliffe i England och Jan Hus i Böhmen.

 

Diverse bråte skymde evangeliet

Medeltidens kyrka hade Skriften och bekännelsen, och båda hölls i vördnad. Man brukade sakramenten. Man visste mycket väl, att vi är stora syndare och att Kristus dött för oss. Att han stått upp och vunnit det eviga livet åt oss. Evangeliet hade inte dött ut. Men det var ofta bortskymt av diverse bråte.

Senmedeltiden var mycket gärningspräglad. Vad ska vi göra? Det var frågan. Kristus som förebild kom i förgrunden. Inte vad Gud har gjort – Kristus som gåva.

Guds nåd var väl stor nog, men syndaren måste visa sig värd nåden genom botgöring. Sådan pålades av kyrkan, och den blev alltmer betungande. Så började kyrkan ge avlat – befrielse från ålagd botgöring – och snart också sälja avlat för pengar. Man kunde köpa sig fri. Det uppfattades av många som att man kunde köpa syndernas förlåtelse. Så stod det förstås inte i avlatsbreven. De kunde börja fromt och riktigt: Vår Herre Jesus Kristus förbarme sig över dig och avlöse dig genom sitt allra heligaste lidande. Jag avlöser dig från kyrkans näpst osv. Men i avlatskrämarnas marknadsföring urartade detta alldeles, och kyrkoledningen ingrep inte. Påvestolen och vissa biskopar fick stora inkomster genom avlatshandeln. Det här missbruket blev den direkta anledningen till att Martin Luther framträdde.

Det har funnits sämre påvar än Leo X, som styrde på den tiden. Andra tider har nog sett sämre teologer också, men efter Guds klocka var det nu som tiden var mogen för en genomgripande reformation.

 

Hammarslag, bannbulla och skriverier

Som reformationens startpunkt räknar man ofta Luthers 95 teser, som han anslog på slottskyrkans dörr i Wittenberg 1517. Han var 34 år då, och professor vid Wittenbergs universitet. Sen tolv år tillbaka var han även munk, inom augustinerorden. Luther ville få till stånd en akademisk debatt om avlatshandeln. Teserna var på latin och inte tänkta att spridas till allmänheten. De är inte något reformationsprogram. De angriper inte påven eller kyrkans allmänna ordningar. Luther förutsätter att påven inte vet om hur det går till i Tyskland – visste han det, skulle han tillrättavisa månglarna. Teserna spreds emellertid som en löpeld över Tyskland, och långt utanför. De översattes snart till flera språk. Många hade i tysthet ogillat avlatskrämeriet och gladde sig över att någon vågat ta bladet från munnen.

I Rom reagerade man genom att kalla Luther inför en andlig domstol där. Vid ett inledande förhör i Augsburg krävde Roms kardinal att Luther skulle återkalla, annars hotade bannlysning. Det vanliga mönstret när Luther konfronteras med Roms företrädare är att han vill veta vari han tar miste. Vad har han skrivit som strider mot Skriften eller de gamla bekännelserna? De höga prelaterna är däremot föga intresserade av om han har rätt eller fel – det allvarliga är att inte rätta sig efter kyrkoledningen.

De närmaste åren drivs Luther att steg för steg utvidga sin kritik mot kyrkans ledning och mot olika lärosatser och sedvänjor. Påven kan ta fel och har ofta gjort det. Påvedömet är ingen gudomlig inrättning i annan mening än vilken världslig överhet som helst. Vid en disputation tvingas Luther medge att Jan Hus i vissa punkter hade haft rätten och Skriften på sin sida. Därmed stod det klart att även kyrkomöten kan stå Guds sanning emot. (Hus blev nämligen kättardömd och bränd vid ett allmänt kyrkomöte.) Skriften allena stod kvar som norm och auktoritet för Luther.

Brytningen med Rom blev definitiv 1520. Då utfärdade påven bannbullan mot Luther. Man började bränna hans skrifter, och själv brände han offentligt bullan i Wittenberg.

Luther kallades av kejsaren till riksdagen i Worms 1521. Där vägrade han att återkalla, om han inte vederlades med Skriften eller klara skäl. Han ställdes nu fredlös, utstött ur både kyrkan och riket. På vägen hem blev han kidnappad och förd till slottet Wartburg, där han bodde ungefär ett år. Hans gynnare kurfurs­ten Fredrik tyckte att det var klokast att låta honom försvinna för en tid.

På Wartburg översatte han Nya testamentet till tyska. Några år senare översatte han också Gamla testamentet. Från Luthers penna flöt under årens lopp en ström av skrifter – Stora och Lilla katekesen, postillor, bibelutläggningar, teologiska stridsskrifter och mycket annat.

 

En tydlig bekännelse formuleras

Tidevarvet var stormigt. Till de kyrkliga motsättningarna kom starka politiska spänningar. Ett slags stillestånd mel­lan Rom och reformationens folk ingicks i Augsburg 1530. Där lades Augsburgska bekännelsen fram. Den författades, liksom dess Apologi, till största delen av Luthers vän och kollega Filip Melanchthon. Fronten gick inte bara mot Rom. Det uppträdde radikala ”svärmare”, som ville göra rent hus med allt ”det gamla” och gärna grep till våld för vad de trodde vara evangeliets sak. Sådana män inspirerade bland annat till ett svårt bondeuppror 1525.

 

Reformationen sprids och blir befäst

Reformationen nådde långt utanför Tyskland. Till och med i Italien kunde man på 1500-talet läsa böcker och höra förkunnare, som var helt ”lutherska”. Här i Sverige slog evangelisk lära och kyrkoordning igenom under Gustav Vasas tid, och vår reformation fick sin slutliga bekräftelse vid Uppsala möte 1593. En liknande process ägde rum i våra grannländer.

I det tyskspråkiga Schweiz, och i det franskspråkiga, uppkom rörelser som i viss mån löpte parallellt med den tyska, under ledning av Zwingli respektive Calvin. Rörelserna liknade var­andra och etablerade också ett brett samarbete. Försöken till nära samverkan med den lutherska sidan lyckades sämre.

I Frankrike kallades reformvännerna hugenotter. De var en tid många, men de förföljdes svårt, och Frankrike förblev under Rom. I Holland segrade däremot reformationen, präglad av Cal­vin.

I England blev den anglikanska kyrkan ett mellanting, med i huvudsak evangelisk lära men med mycket bevarat av gammal gudstjänstform.

Reformationen konsoliderade efterhand sin ställning i Tyskland. Det skedde mödosamt, under många stridigheter. Somliga kanske nödvändiga, andra troligen inte. Några teologer strävade efter att mycket noggrant dra upp skiljelinjer mellan ”luthersk” lära och Calvins eller Roms. Andra sökte bevara och vidga det område där olika fraktioner kunde enas. De flesta ”evangeliska av Augsburgska bekännelsen” enades kring den samling bekännelseskrifter som kallas Konkordieboken. Där finner man, utöver de gamla bekännelserna och den augsburgska, också Luthers katekeser, Konkordieformeln och de s.k. Schmalkaldiska artiklarna. Konkordieboken fick normerande betydelse långt utanför Tyskland.

 

Motreformation från Rom

Reformationen hade dragit bort stora landområden och mycket folk från Roms myndighet. Man ordnade gudstjänstlivet som man själv ville utan att fråga Rom om lov. Givetvis lät inte de påvetrogna det här ske utan att gå till motangrepp. Vad man kallar ”Motreformationen” började vid 1500-talets mitt och fortsatte ett århundrade. Man fordrade obruten lojalitet mot Rom och mot kyrkans alla antagna dogmer. Men man bekämpade en hel del missbruk. Man tog itu med slapphet och omoral bland ’de andliga’ och gjorde upp med det grövre förvärldsligandet inom kyrkan.

Ett starkt vapen i motreformationens tjänst blev jesuitorden, grundad av Ignatius Loyola.

Kyrkomötet i Trient (Trento) skapade en bas för motreformationen. Detta mötes beslut har fått stor betydelse, ända till våra dagar. När man granskar katolsk lära och praxis i dag, efter vår tids Vatikankoncilier, brukar man jämföra med dokumenten från Trient.

Ett härligt evangelium som påverkar vardagen

Vilka varaktiga frukter skördade vi nu av reformationen? Att frälsningen är av nåd, det lärde Rom också, men att den är av bara nåd, bara för Kristi skull, bara genom tron, utan gärningar – det lyfte reformatorerna fram. Att rättfärdiggörelsen är syndernas förlåtelse räckt åt den ogudaktige, det lärde vi av reformationen. Att Skriften har auktoritet, det visste man förut, men att bara Skriften gäller – inga lärostolar, kyrkomöten och traditioner, det kom fram med reformationen. Den för Skriften främmande dyrkan av Maria och helgonen försvann. Påven avkläddes sin självtagna härlighet. Präster, munkar och nunnor utgjorde inte längre en särskild kristen klass. Skillnaden mellan lag och evangelium stod klar. Den kristnes roll i världen, i vardagens sysslor och under världslig överhet, blev tydlig på ett nytt sätt.

Slöjorna revs undan, och ljuset från Kristi härlighets evangelium strålade klarare.

Börje Svensson

Predikant, Eket