Varför just evangelisk-luthersk?

Eva Appell och Lars Göran Brandt träffade en eftermiddag den gångna hösten Sam-Arne Nilsson, Anders Månsson och Markus Hector i huvudstaden – det blev ett samtal mellan några personer ur olika generationer om den bekännelse som fått ge namn till ELM, Evangelisk Luthersk Mission. Vad innebär det egentligen att vara evangelisk-luthersk?

– För mig, säger Anders, handlar det egentligen om tre ord: vila i nåd. Den evangelisk-lutherska läran är framsprungen ur en stor konflikt med enormt kraftiga avgränsningar mot diverse villoläror, och jag tänker på det ibland. Men det jag bär med mig i vardagen är glädjen över den vila som det innebär att ofta tala om Guds handlande.

Sam-Arne menar, att för att kunna definiera vad det är att vara evangelisk-luthersk i egentlig mening, måste man först avgränsa sig från all liberalteologi som också menar sig vara evangelisk-luthersk.

– Det handlar om att i teori och praktik omfatta Skriften allena, nåden allena och tron allena, säger han. Vi har fått en mycket stor skatt att förvalta!

– När man i början av Konkordieformeln listar sina auktoriteter börjar man med Skriften. Sedan nämner man de tre ekumeniska trosbekännelserna från den tidiga kyrkan och därefter de lutherska bekännelsedokumenten, förklarar Markus. Utifrån det tänker jag, att vi som evangelisk-lutherska är en del av den världsvida kyrkan. Vi står i en specifik tradition, som en del av den ”heliga allmänneliga kyrkan”.

 

Bekännelsens konsekvens

– En god sak med att vara lutheran är att man tar på sig uppdraget att aktivt pröva både sig själv och sin samtid inför Skriften, säger Anders. Men det måste också vara vår sak att formulera evangeliet för den tid vi står i.

– Ett ja till sanningen måste följas av ett nej till lögnen, fortsätter Sam-Arne. Där menar jag att den evangelisk-lutherska trosläran är suveränt tydlig. I bekännelseskrifterna är huvudfrågan rättfärdiggörelsen genom tron allena. Det är den artikel med vilken hela teologin står och faller. Där säger man nej till varje inblandning av gärningslära. Jag tycker att vi i vår tid håller på att bli mer och mer rädda för att säga ett tydligt nej till olika villfarelser. Vi ska vara så snälla …

– Det finns en front i den lutherska teologin mot både frikyrklighet och romersk katolicism, säger Markus. Den mot frikyrkligheten är främst riktad mot en upplevelsekristendom på bekostnad av Ordet. När det gäller katolicismen finns fronten väl fortfarande mot rättfärdiggörelseläran och synen på sakramenten och i viss mån mot kyrkosynen. Som lutheraner betonar vi starkt den personliga relationen till Jesus. Du måste omvändas och du behöver få en relation till Jesus. För många katoliker är det lika viktigt att du blir en del av kyrkan. Här tror jag det finns en skillnad i betoning, om än kanske inte så mycket i sak.

 

Reformationens kärnfråga

Under reformationen blev kärnfrågan alltså rättfärdiggörelsen genom tron allena. Är det ämnet lika aktuellt i dag?

Sam-Arne menar, att det är en ständig risk att det läggs villkor av något slag till evangeliet.

– Därför är kärnfrågan att det inte får ”resas skrankor kring nådens källa”, säger han. Vi har en fiende som ständigt verkar för att det ska byggas sådana hinder för människor. Därför ser jag det som oerhört viktigt att ett villkorslöst evangelium blir predikat. Men det förutsätter i sin tur en klar åtskillnad mellan lag och evangelium, vilket är en luthersk tanke.

– Det Sam-Arne säger är rätt, där är centrum, fortsätter Anders. Men när det gäller vad som bör betonas, måste vi acceptera att vi har en annan kultur att tala in evangeliet i. Annars tar vi inte Paulus på allvar – och det tror jag Luther gjorde. Vi möter t.ex. inte människor i dag som desperat frågar: ”Hur ska jag finna en nådig Gud?” Det tror jag var en viktig fråga på Luthers tid. I dag är det annat som cirkulerar i tankarna hos gemene man. Meningslösheten kanske … Paulus går extremt långt i sin anpassning när det gäller vad han är beredd att göra för att nå människor med evangeliet. Jag tänker på 1 Kor. 9:20–23.

– Jag tror att den stora frågan i dag är livsmodet, säger Markus. Reformationstiden var en väckelsetid, alltså en tid då människor kom till tro, och det var likadant på Rosenius tid. Därför förkunnade man mycket om nåden allena. Ständigt var det nya människor i kyrkan som fick höra det befriande evangeliet för första gången. Men i dag lever vi i Sverige tyvärr inte i någon väckelsetid, utan i en tid då sekulariseringen brer ut sig och kyrkan går åt andra hållet. Och då är det självklart viktigt att hålla fast vid centrum och visa vad kärnan i den kristna tron är – densamma som vid reformationstiden. Men det är också angeläget att rusta Guds folk till att leva i denna svåra tid. Vi kan inte bara tala om rättfärdiggörelsen, navet på hjulet. Utan vi måste låta det finnas många ekrar in till navet, dvs. hålla den bibliska bredden.

Jag hörde en gång Gunnar Elstad säga: ”När vi bedriver mission i utlandet, börjar vi med att ge människor mat och sedan evangeliet. I vårt land måste vi börja med att lyssna på människor, sen kan vi ge dem Ordet.”

 

Varför lutheran?

Både Sam-Arne, Anders och Markus har fått den evangelisk-lutherska tron med sig ’som ett arv’, men de har också alla aktivt valt att fortsätta vara lutheraner. Vi undrar varför och får tre personliga svar på frågan.

Markus tror inte att han skulle hitta något annat som skulle passa honom bättre, och räknar upp fyra saker som känns särskilt viktiga för honom:

– Först är det synen på Bibeln som Guds Ord och vikten av predikan. Sedan synen på att Gud finns i vardagen och att alla människor har en kallelse och uppgift. Det tredje är den lutherska övertygelsen om att även ett litet barn kan tro. Och det fjärde är människosynen – att människan på det mänskliga planet kan göra mycket gott, samtidigt som hon, inför Gud och när det gäller hennes frälsning, inte har något alls att komma med, utan är djupt fallen i synd.

– Att jag aktivt valt att stanna kvar, säger Anders, beror på att jag hört levande och sann kristendom predikas. Det har haft enormt stor betydelse för mig att se människor i min omgivning förvandlas och få en levande vardagskristendom. Evangeliet förmedlar ju inte bara teoretisk kunskap, utan förenar oss med Kristus – och det märks när det har skett!

Senare i livet har jag också glatts mycket över vissa andra saker i lutherdomen, t.ex. det här med samvetsfriheten. Eftersom jag vilar i nåd är mitt samvete fritt och kan inte bindas av människors ständiga försök att ’lägga på bördor’. När jag lägger mitt förnuft under trons lydnad, då gör jag det som en fri man, vars samvete ingen har rätt att kränka.

– Jag vill nog säga att det successivt har bekräftats att det är här jag behöver vara, säger Sam-Arne. Eftersom jag alltid vill blanda in något eget, som jag ska bära fram inför Gud, behöver jag en förkunnelse som fullständigt rensar bort och underkänner allt det jag kommer med själv, och som tydligt framställer Kristus allena för mig. Jag är alldeles övertygad om att jag måste söka denna förkunnelse på luthersk mark.

Sedan citerar Sam-Arne några ord han fäst sig vid i en alldeles ny bok, som heter Jesus i centrum – därför är jag lutheran av Daniel Preus: ”Den lutherska läran sätter Jesus i centrum, eftersom Bibeln sätter Jesus i centrum. Ingen annan bekännelse visar sådan trohet mot sanningen i Guds Ord. Ingen annan bekännelse förhärligar och ärar Kristus genom att sätta honom i centrum av allt den bekänner och lär. För den som är lutheran handlar allt om Jesus.”

 

Har bekännelseskrifterna aktualitet i dag?

Konkordieboken är en samling skrifter som skrevs på 1500-talet, och den ingår tillsammans med Uppsala mötes beslut från 1593 i SKB, Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Är de relevanta i dag?  Kan vi fortfarande hämta något ur dem?

Markus tycker att de både är och inte är relevanta.

– De är fortfarande aktuella, eftersom de hela tiden hänvisar till bibelställen när de argumenterar och på så sätt visar hur Bibeln ska tolkas, säger han. Å andra sidan lever vi i en annan tid med andra utmaningar. Vår förståelse av Skriften har både breddats och utmanats genom bibelvetenskapen, judaistiken och arkeologin. Vidare lever vi i en sekulariserad tid och måste på olika sätt tankemässigt tackla hela upplysningsparadigmet. Vi ställs inför nya etiska, filosofiska, pastorala och vetenskapliga frågeställningar. I detta kan vi nog inte räkna med tillräcklig vägledning från SKB. Den är skriven utifrån en strid mot helt andra fronter.

– Jag föreställer mig att människans grundvillkor är desamma tiderna igenom, säger Sam-Arne. Jag tycker att vi bländas lite av utvecklingstänkandet. Att det får oss att tro att våra fäder var väldigt primitiva, och ju längre tillbaka vi går desto mer primitiva finner vi dem.

Och mot den bakgrunden menar jag, att den evangelisk-lutherska trosläran är relevant därför att den lyfter fram Skriftens sanning. Och sanningen är alltid relevant.

– Det håller jag med om, säger Anders. Däremot är det också värt att notera att det kanske inte är den slutligt fulländade upptäckten av Skriften som är sammanfattad här. Utan det kan mycket väl vara så, att det finns mer att upptäcka i Skriften och att det kan kommuniceras bättre till vår tid. Alternativet är ju att man halvkanoniserar bekännelseskrifterna, SKB. Men då tror jag att Luther skulle vända sig i sin grav.

– SKB har ingen egen auktoritet, fortsätter Sam-Arne, men den är livskraftig därför att den är biblisk och hela tiden hänvisar till Skriften: ”Så står det skrivet.” När det gäller frågor som finns i nutiden, och som SKB inte tar upp, måste ju vår uppgift vara att i reformationens anda, alltså utifrån Skriften, söka svar på dem. Skapelse kontra evolution var ju t.ex. inget problem på reformationens tid. Bibelordets auktoritet var väl egentligen inte heller ifrågasatt då.

– Den evangelisk-lutherska bekännelsen har ju sin främsta förtjänst i att den hjälper oss att se linjer och huvudsanningar samt att hålla rätt kurs. Utan bekännelsen skulle det vara annorlunda, avslutar Anders.

Eva Appell och Lars Göran Brandt

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan