Förtrösta på Gud under motgång och lidande

 

Betydelsen av en övertygelse

Som människor tar vi lätt över åsikter. Vi lär oss av omgivningen vad vi ska tro och hur vi ska agera, men vi vet inte alltid varför. Vi är inte övertygade – och det håller så länge livet inte blir alltför tufft.

Men när livet ställs på sin spets kommer frågorna. Då räcker det oftast inte med känslor eller åsikter. Då är det en förmån att vara övertygad om att det finns tillräckliga och goda skäl att tro att Gud finns – även när känslorna protesterar. Då skriker vi inte ut i ett tomt universum, utan kan brottas med någon. Vi kan rikta vår vrede och förtvivlan mot Gud.

Betydelsen av förtröstan

Att erkänna smärtan. Vår relation till Gud fördjupas av ärlighet. Vi får därför erkänna vår sorg, vrede och smärta. Han vet ju redan allt – och har själv erfarenheter av att lida och frestas. Han är ju en Gud med sår. Dessutom är inte världen längre som Gud vill. Vi ska därför inte försöka vänja oss vid den – det vore att förolämpa Gud, eftersom han sörjer och är arg över det onda.

Men det är svårt att erkänna smärtan. Så länge vi flyr från den kan den delvis undvikas. Vår energi går då åt till att hålla den undan. Vi gör saker – t.ex. ringer en vän, tröstäter eller ser på film – inte för att njuta, utan för att fly smärtan. Alternativt gör vi oss okänsliga. I båda fallen får vi svårare att ta till oss och njuta av allt fantastiskt från skapelsen som fortfarande lyser igenom. Därför vill Gud att vi sörjer och klagar, för att vi också ska kunna njuta och glädjas.

Att erkänna längtan. Eftersom vi är skapade för en annan värld – är våra hjärtan sprängfyllda av längtan, inte minst i mötet med lidandet. Därför vill Gud att vi utgjuter våra hjärtan inför honom. Samtidigt är det riskabelt att erkänna längtan. Den är ju så stark – ju mer längtan, desto större rädsla för besvikelse. Därför tenderar vi att dämpa längtan. Vi är inte ärliga – och då distanserar vi oss från Gud. Vi sluter hjärtat – och blir mindre levande. Därför vill Gud att vi öppnar våra hjärtan för honom, så att vårt inre kan få liv.

Att erkänna målen. Eftersom vi är skapade för en annan värld – är vi som fiskar i öknen: Vi längtar efter det som inte längre är tillgängligt. I stället för att andas in en ocean av kärlek är det i relationer alltid två egoister som rivs mot varandra. Vi försöker därför desperat manövrera genom livet med så lite smärta som möjligt och med mesta möjliga glädje. Under uppväxten formas efterhand en övertygelse om hur vi kan överleva på egen hand. Vi sätter upp ett mål: Om jag bara är duktig och lyckas … Om jag bara är andra människor till lags … Om jag bara klarar mig själv … Om jag bara undviker att misslyckas … Om jag bara … Denna ”livsregel” börjar omedvetet styra våra liv och den påverkar allt vi gör, oberoende av om det handlar om vilket samtalsämne vi väljer, vad vi har på oss, vem vi blir förälskade i, vad vi äter … Det blir den kraft som styr våra liv. När något hindrar oss från att nå ett uppsatt mål blir vi frustrerade. Reagerar vi starkare än vad som är befogat, beror det på att mer står på spel än vad vi tänkt oss. Handlar ”livsregeln” om att vara duktig och perfekt, kan en bränd middag eller misslyckad arbetsuppgift plötsligt bli frågor om liv och död.

När lidandet drabbar blir vi arga – inte enbart över det onda som hänt oss (att vi t.ex. blivit sjuka) utan också över att våra mål blockerats. Ofta kan den frustrationen vara väl så stark. Det blir därmed tydligt vart vi är på väg. Våra försök att överleva på egen hand, utan Gud, blir uppenbara – och det är så smärtsamt att se.

Att erkänna försvaren. Eftersom vi är skapade för ett annat liv – behöver vi hantera den verklighet vi nu lever i. Vi har då tre alternativ:

• Förtvivlan när vi ser verkligheten.
• Försvar så att vi inte ser verkligheten.
• Förtröstan på att Gud är tillräcklig för att vi ska kunna överleva och hantera verkligheten samtidigt som vi sörjer det förvridna. Han är då den ende vi behöver, även om vi längtar efter oändligt mycket mer.

Tyvärr föredrar vi försvar. Vi lämnar den verklighet där Gud är Gud och gör oss en egen där vi har kontroll. Vi skapar en värld, som blir som vi vill ha den, genom att ’förneka sanningen’ (Rom. 1:18–32). En oerhört smärtsam konsekvens av lidandet blir därför alla illusioner av verkligheten och av oss själva som brister. Vi tycker ju så mycket bättre om ’vår egen värld’. Därför är det först när livet ställs på sin spets som illusionerna spricker.

Att gå in i kampen. Följden blir en intensiv kamp med den Gud som vi är övertygade om finns, men som vi upplever har svikit oss. Inför honom får vi vara ärliga med vår sorg och vrede – och både erkänna smärtan och bejaka längtan – och söka tröst hos honom. Vi får erkänna våra mål inför honom och be om öppnade ögon, så att vi ser hur destruktiva de är för oss, för omgivningen och för Gud – och be om nåden att börja dö bort från dem. Vi får bekänna våra illusioner och be om modet att börja se verkligheten som den är – och be att Gud använder lidandet till att befria oss och göra oss mer levande. Vi får också be om nåden att förtrösta, trots att det inte finns några garantier för att inte mer lidande ska drabba oss.

För vi har ju ingen kontroll över honom! Han är inte ”snäll”, då hade han gjort som vi ville, utan ”god”! Det hade varit så mycket enklare om han varit snäll, men han är inte ”en tam katt utan ett vilt lejon” (C.S. Lewis). Vi får be om nåden att släppa kontrollen och förtrösta – inte på läkarna, statistiken eller smärtlindringen – utan på honom som håller oss i sin hand.

George McDonald skriver om ett ungt par som fastnat i en forsande flod.

”Jag är så rädd”, flämtade hon.

”Vi är i Guds armar”, svarade Ian. ”Han håller oss.”

”Är du säker på att vi inte ska drunkna?”

”Nej, men på att vattnet inte kan ta oss ur Guds armar.”

Det handlar inte om hur det går eller om hur mycket tro vi har, utan om var vi befinner oss.

 

Betydelsen av nåden och källan

När både bilden av vem jag är och min livsinriktning framträder tydligare, blir behovet av nåden desperat: Att upptäcka förlåtelsen! Att krypa in i Guds famn och erkänna undret att jag blivit mottagen! Att sola mig i Guds varma leende – som hans älskade barn!

I den positionen kan något nytt hända. Eftersom den Treenige bor i varje kristen finns ”strömmar av levande vatten” inom oss. Källan är inmonterad! När vi slutar kämpa för att överleva och i stället slappnar av i Guds kärlek kan vattnet – mitt i smärtan och sorgen – börja strömma.

 

Betydelsen av perspektivet

Då finns det också möjlighet att be om nåden att se verkligheten med Guds ögon och ändra perspektiv, att få rätt fokus.

• Vi behöver inte längre kämpa i ’vågorna’ – det klarar vi inte av. De är för höga. Vi får i stället vila på klippan, på Kristus. Vi får ha blicken fäst på honom – det är ju han som har lovat bära oss genom lidandet.
• Då befinner vi oss i ett mycket större sammanhang. Handlar vårt liv om här och nu, blir egna mål allt vi kan sträva mot. Är vi däremot insatta i ”den stora berättelsen”, deltar vi på segrarens sida i ett kosmiskt drama!

Vi har då också en uppgift: att lära känna och älska Gud. Och det är ett mål som aldrig kan blockeras. Vad som än händer finns den möjligheten kvar! Vi kan älska Gud oavsett om vi är friska eller sjuka, oavsett om vi får familj eller ej, oavsett om … Då blir allt som händer – ur det perspektivet – bara nya möjligheter!

• Vårt största problem blir då inte lidandet. Det är våra envisa försök att överleva på egen hand som är den mest destruktiva kraften i våra liv. Det är ju den som förstör mest!!! Denna insikt ger nytt perspektiv på situationen – och hopp: Vi är ju i Kristus, där ingenting kan skilja oss från Guds kärlek! (Rom. 8:31–39)

 

Betydelsen av en gemenskap

I mötet med lidandet är det slutligen ovärderligt med en gemenskap som visar äkta omsorg och som vågar dela sorgen och smärtan, så att vi tillsammans drivs till Kristus.

Henrik Gustavsson

Psykolog och teolog