Trösta varandra

Bland arbetskamrater, skolkamrater, grannar och andra möter vi män­niskor i nöd och svårigheter. Också kristna vänner drabbas av lidande och bekymmer. Ofta försöker människor att dölja det; om vi frågar någon om hur det står till får vi ofta svaret: ”Jo, det är bra”, fast det egentligen inte alls är bra, utan man helst bara skulle vilja gråta.

Ofta är våra möten och relationer till varandra alldeles för ytliga och flyktiga. Därför kommer vi varandra inte så nära att vi lär oss att se och genomskåda när andra har bekymmer. Tyvärr är det också ofta så i den egna familjen och i den kristna gemenskapen.

Kan jag vara till hjälp för någon?

Jag är säker på att alla som älskar sina medmänniskor både vill och kan trösta dem. En förutsättning för att kunna trösta är nämligen att den som vill trösta känner en verklig omsorg och att det finns ett ömsesidigt förtroende. Detta borde ju finnas redan innan någon drabbas, och därför är det viktigt hur vi lever och uppför oss bland våra medmänniskor varje dag. Att kasta sig över en människa som plötsligt drabbas av något och det inte finns ett förtroende kan istället ha motsatt effekt.

Lyssna med tålamod

Vi har ofta en felaktig bild av vad det innebär att trösta någon. Det är så ofta vi står hjälplösa, för vi kan inte göra något åt det som orsakar sorgen, t.ex. ett dödsfall. Men trösten kommer inte genom att vi löser alla problemen, utan genom att vi finns där mitt i sorgen och delar den med den sörjande. Ofta behövs det bara en lyssnande medmänniska som tar sig tid.

En präst berättade en gång om hur man gjorde i Afrika, där han varit missionär, när någon mist en anhörig. Då ställde byborna upp sig i en lång rad framför hyddan där de bodde som drabbats av sorg. Sedan gick man in en och en och satte sig ner hos de sörjande och lyssnade på deras tankar och sörjde tillsammans. Sedan kom nästa in och fick höra samma sak tills alla varit inne, och på detta sätt bar man sorgen tillsammans.

Det händer nog också att vi möter människor som alltid talar om samma sak, fast vi träffar dem ofta. Det kan vara tröttsamt ibland, men det som den människan talar om är säkert något som bekymrar och tynger henne. Vi får nog inte höra hela sanningen, men det betyder säkert mycket att det finns någon som har tålamod att lyssna. Det kan du göra.

Den som fått tröst kan ge tröst

En viktig sak när jag ska försöka trösta någon är om jag själv har någon tröst för mina egna problem. Ingen går genom livet utan att ha problem, men vi har så lätt för att förtränga dem. Vi fyller kanske våra liv med annat för att slippa att ta itu med prob­lemen, eller också går vi in och försöker lösa andras i stället för att söka tröst för våra egna bekymmer. Det är så lätt att säga att hos JESUS får vi tröst i all nöd, men det ÄR sant.

Vi kan läsa i 2 Kor. 1:3ff hur Paulus fick vara till tröst för många genom sitt sätt att bära sina lidanden: Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, barmhärtighetens Fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.

Paulus talar inte mycket om vad lidandena bestod av och beskriver dem inte i detalj, men vi förstår att det har varit fråga om livsfara. Inte heller berättar han vad hans ”törntagg i köttet” innebar (2 Kor. 12), men han talar om varifrån han får kraften till att bära detta. Tron på Jesus som den som besegrat döden och har all makt i himmelen och på jorden ger honom kraft i lidandet.

Ett talande exempel är när Paulus och Silas helt orättvist blev piskade och satta i fängelse i Filippi. När de satt där i mörker, kyla, smuts och bland alla förbrytare, så kunde man väl tänka sig att den naturliga reaktionen skulle varit att banna och klaga över de människor som orsakade dem detta lidande. Paulus och Silas gjorde inte det, utan de bad och sjöng lovsånger till Gud. De bad högt, så att de andra hörde vad de bad om – lovsånger brukar ju inte vara så lågmälda. Paulus’ och Silas’ böner och lovsånger löste inte bara deras bojor, utan allas bojor lossnade och alla dörrar öppnades. Vilken fantastisk befrielse för dessa människor som satt där fängslade i mörker, smuts, lidande och skam!

Våra liv kan vittna!

Många människor vi möter är oftast inte så kunniga i Bibeln, och då är det kanske inte så lätt att berätta om bibelord som varit till tröst i olika svårigheter. Men vi får inte vara rädda för att citera Bibeln. Vi har ju själva fått tröst därifrån, eftersom det är Gud själv som möter oss där och ger oss kraft.

Hur mycket kände Paulus medfångar i Filippi till Jesus och vem han var? Ändå blev de alla lösta från sina bojor och befriade. De blev i stället fängslade av de människors frimodighet som bad och sjöng lovsånger till sin Gud mitt i lidande och elände.

Vilka intryck får våra medmänniskor av oss och vår gudstro när något besvärligt drabbar oss? Får de höra klagovisor över alla våra besvärligheter och bekymmer, när de själva kanske har det mycket värre? Är vi de som klagar över allt elände i världen och gärna talar om vad som borde göras, men samtidigt alltid ser till att vi själva klarar oss undan det värsta och aldrig tar någon risk eller gör någon uppoffring för att någon annan ska slippa ett lidande? Vårt sätt att möta vardagens besvärligheter och vår villighet att hjälpa och ställa upp för andra i svåra situationer gör säkert större intryck än vi tror. Inte så att vi inte ska låtsas om att även vi drabbas av svårigheter, men därför att vi vet var den verkliga trösten finns att hämta.

Att veta att vi har människor runt omkring oss som ställer upp för oss när det kör ihop sig är ju en stor rikedom som många av oss äger. Men det är långt ifrån alla som har det så. Är det till tröst för någon människa att du och jag finns i hennes närhet? Ger mitt liv ett intryck som vittnar om kraft, tröst och glädje också i bekymmer och lidande? Får Guds kärlek och glädjen över Jesus och vad han gjort för mig genomsyra mig och visa sig i mitt liv? Får mina medmänniskor veta att jag tror på Guds löften om bönhörelse och Hans makt att hjälpa även när det ser hopplöst ut?

BÖN: Herre, låt mig leva i din närhet, innesluten i din kärlek, och ha min tröst i dig. Låt mig få vara ett ljus i din hand till and­ra människors tröst och till din ära. Amen.

Arne Engström

Skolpastor och predikant, Åstorp