Saliga – är de saktmodiga

De sitter där på berget, fattigfolket från Galileen. De är dubbelt trängda.

När David och Salomo regerade kunde varje israelit sitta under sin egen vinstock och sitt eget fikonträd (1 Kung. 4:25). Men så är det inte längre. Nu ligger det mesta av landets jord i händerna på storgodsägare. De bor i städerna och sköter jorden genom en förvaltare som styr över både tjänare och daglönare. De småbönder som finns kvar har svårt att klara sig. På grund av importen från andra länder får de dåligt betalt för sina produkter. Ofta tvingas de gå till godsägaren och be om lån (jfr. Luk. 16:5ff). Och om skörden slår fel ett år, då kan de tvingas gå ifrån sin jord. Vad kan de göra? De kan bara vänta på hjälpen från Gud.

Men också i sin tro är de trängda. De lagkloka ser ner på dem. De dömer dem för att de inte följer de äldstes stadgar. Men hur ska en småbonde eller en daglönare mitt i kampen för sin existens kunna uppfylla alla dessa krav? De lagkloka lägger tunga bördor på dem (Matt. 23:4). När de inte orkar med dem, får de domen över sig: ”den här hopen som inte känner lagen, den är förbannad” (Joh. 7:49).

På detta sätt är de dubbelt trängda. Och vi kan känna oss hemma bland dem. För också vi är trängda. Också vi kan jämföra det som var förr med det som är nu. Förr gällde Guds bud här i västerlandet och i vårt eget folk. Även om buden inte blev efterlevda, så gällde de som normer för samhället. Men så är det inte längre. Det som nu gäller i samhället är majoritetens uppfattning, det som de flesta anser och menar. Och när vi försöker hävda Guds bud får vi höra att vi inte hänger med i utvecklingen.

Och även i kyrkan kan vi känna oss trängda. Vi har fått Ordet. Vi har fått det med oss – kanske från barndomen, från söndagsskolan, från konfirmationsläsningen eller från gudstjäns­terna. Vi har lärt oss att tro på Ordet så som vi har fått det och så som vi har det i Bibeln. Men nu märker vi att Ordet blir satt i fråga eller utlämnat åt ”tolkningar”. Och när vi håller fast vid det så som vi har fått det, då lyssnar man inte på oss.

Så är det. Vi är trängda, vi liksom småfolket från Galileen. Och vi förmår inte ändra på läget. Vad kan vi göra? Vi får tro och be. Vi får vänta på hjälpen från Gud.

Men nu är Jesus här med Guds rike. Och plötsligt blir rollerna omkastade. Det är inte Makten som får detta rike. Det är inte Rikedomen. Det är inte den egna Rättfärdigheten. Nej – ”saliga de saktmodiga”, säger Jesus, ”de skall ärva jorden”. De som bara har Gud att ty sig till. De saktmodiga. De skall ärva Guds rike. ”Var inte rädd, du lilla hjord”, säger Jesus, ”ty er Fader har beslutat att ge er riket” (Luk. 12:32).

Men törs vi tro på detta? Är det verkligt? Ja, det är det. Det ser vi på Jesus! Det var så Jesus vandrade här på jorden – i saktmod. Han hade knappa villkor. Han visste inte på morgonen var han skulle sova på kvällen. Han gjorde inte propaganda för sig, hans röst hördes inte på gatorna (Matt. 12:19). Han kallade människorna att dela detta saktmod med honom: ”Tag på er mitt ok och lär av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk av hjärtat” (Matt. 11:29). Och när han höll sitt intåg i Jerusalem såg folket honom komma ”saktmodig, ridande på en åsna, på en arbetsåsnas fåle” (Matt. 21:5).

Så fortsatte Jesus ända till slutet. ”När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist” (1 Petr. 2:23). Han dog på ett kors. Och det såg ut som om han förlorat allt. Men det var tvärtom – det var denna hans väg som ledde fram till seger och härlighet.

Nu kallar han oss att tro på honom och vandra med honom. Det är på den vägen vi får ärva riket med honom. Visst – vi är trängda. Men mitt i vårt betryck ”vittnar Guds Ande med vår ande att vi är Guds barn. Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom” (Rom. 8:16f).

Ja, saliga är de saktmodiga – de får ärva riket.

Gustav Börjesson

Prost, Sätila