Till Liv börjar nu en serie med bibelstudier över Apostlagärningarna. Ta fram Bibeln och läs avsnitten! Tänk dig att du är en av lärjungarna och är med i det som händer. Låt dig smittas av deras Jesus-glädje och missionsiver – samme Jesus och samme Ande är verksam ibland oss i dag.
Apostlarnas gärningar – Andens verk (1:1–5)
Om allt som Jesus gjorde och lärde handlar Lukas evangelium. Berättelsen spänner över ungefär trettio år. Apostlagärningarna handlar om allt vad den helige Ande gjorde och lärde, genom apostlarna, under den följande trettioårsperioden. Det finns ett starkt samband mellan evangelierna och Apostlagärningarna. Inte bara tidsmässigt. Inte bara geografiskt. Inte bara kulturellt. Nej, det starkaste sambandet är att huvudpersonen är samma: Jesus. I en bemärkelse försvinner han ur skeendet redan i Apostlagärningarnas inledning, men genom sin Ande, i de första kristnas bekännelser och i lärjungarnas undervisning är han närvarande och står i centrum genom hela berättelsen.
Hela boken är en ’dubbelexponering’, där man först kanske mest lägger märke till de mänskliga huvudrollsinnehavarna Petrus, Stefanos, Filippos, Paulus och så vidare, men samtidigt som det är apostlarnas gärningar som beskrivs så är det Guds verk som hela tiden målas upp i det som händer och i bokens många (sam-)tal. Man kan fråga sig om detsamma gäller för en kristen människa i dag. Ser människor runtomkring dubbelexponeringen? Går det att se Guds verk i ditt och mitt liv?
Guds plan! (1:6–8)
När de är samlade frågar lärjungarna Jesus: Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel? Fortfarande resonerar de mer utifrån sina egna tankar och föreställningar än utifrån allt som Jesus gjorde och lärde. Flera år hade Jesus undervisat dem, de hade fått vara med om och se så mycket, senast händelserna i Jerusalem. Men ändå är de begränsade. Deras begränsning har tre dimensioner. De förväntar sig att Jesus ska göra något, att det bara handlar om Israels folk och att detta något ska ske nu.
Jesus svarar dem att det är Faderns plan som gäller! Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Världshistorien ligger i hans hand. Och där ska lärjungarna låta den ligga. I den följande versen kommer ett viktigt ”men”, ett av Bibelns alla underbara ”men”.1 Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns. Jesus vänder på lärjungarnas resonemang. Han bryter deras tankemässiga begränsning. Det är inte han och Israel och nu som gäller. Nej, det är de och hela världen enligt Guds tidplan.
Jesus återvänder till himlen (1:9–12)
Nu fullbordas det som Jesus kom till jorden för att göra. Hans död och uppståndelse följs av att han tas upp till himlen och sätter sig på Faderns högra sida. Jesus upphöjs och välkomnas tillbaka till sitt himmelska hem, likt en stridshjälte som återvänder hem efter ett framgångsrikt fälttåg, likt ett hockeylag som tagit OS-guld.
Lukas berättar två gånger om Jesus himmelsfärd. Till det yttre handlar det om ett avsked, och samtidigt har det väldigt mycket med närvaro att göra: Sonens närvaro i den himmelska härligheten som förutsättning för Andens närvaro på jorden. Lärjungarna förvånas över himmelsfärden, men är glada och bekänner Jesus som Gud: De tillbad honom (och en jude tillber endast Gud) och vände tillbaka till Jerusalem i stor glädje.2
Jesus sätter sig på Faderns högra sida, bestiger sin tron och börjar regera riket som inte känner geografiska, språkliga eller kulturella gränser. Himmelsfärdsberättelsen blir också en löftesberättelse. Han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.
Fyllnadsval i lärjungagruppen (1:13–26)
Återigen sitter de där, i rummet en trappa upp. Petrus, Johannes, Jakob, Andreas, Filippus, Thomas, Bartolomeus, Matteus, Jakob, Alfeus son, Simon Ivraren och Judas, Jakobs son – de hade varit med hela tiden – och tillsammans med dem några kvinnor som också följt Jesus, och så Maria och hans bröder. Vad ska de göra nu?
De ber! Det står att de höll endräktigt ut i bön. Ordvalet avspeglar kampen. Ännu visste de inte hur Guds plan skulle förverkligas. Kanske var de skrämda av Jesus märkliga ord: Ända till jordens yttersta gräns. Hur skulle det ske? De hade inte egen kraft att gå, och de bad tillsammans om Herrens ledning.
En dag är de ännu fler samlade. Men en fattas, Judas Iskariot. Jesus hade valt honom precis som han valt de andra elva, gett honom samma förtroende, kärlek och respekt. Nu saknas han. Vad var det som hade hänt med Judas? Lärjungarna förstår inte. De går med sin fråga till Skrifterna och finner i Psaltaren två korta fraser som hjälper dem att se, att också detta hade Gud förutsett och haft i sin hand. Hans gård skall bli öde, ingen skall bo där. Fortfarande förstår de inte helt detta med Judas, men de böjer sig och finner tröst i Skrifterna. Orden ”Hans ämbete skall en annan få” antydde att Judas plats skulle ges åt en annan och man utser Mattias, som också han följt Jesus från dopet i Jordan till uppståndelsen. Bön och lottdragning var deras sätt att överlämna utväljandet åt Herren. Snart skulle de få del av honom själv, och Anden skulle leda dem så att lotten inte längre skulle behövas.
Anden kommer (2:1–13)
I Jerusalem samlas man till högtid. Ett dån hörs från himlen, som en storm, och eldslågor faller. Vad är detta? Det är den helige Ande som gör entré med dunder och brak. Anden, som varit verksam ända sedan skapelsen, har valt att uppenbara sig på olika sätt tidigare. Ibland kommer Gud smygande.3 Men nu är det något nytt, och det markeras på ett sätt som väcker uppmärksamhet. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk. Varför just främmande språk? Det fanns gångbara språk som lärjungarna kunde ha använt: arameiska, hebreiska, grekiska och latin. Det fanns knappast någon i Jerusalem som inte kunde något av dessa. Ändå var det en mångfald av språk som blev tecknet. Det har att göra med uppdraget, till jordens yttersta gräns. I Jerusalem fanns judar från romarrikets alla hörn – och nu hör de sitt eget språk talas. De blir nyfikna på samma sätt som svenskar utomlands hajar till när de hör någon tala svenska. Vad är det som pågår?
Svaret är uppfyllelse. Lärjungarna har blivit uppfyllda av den helige Ande. Men inte bara lärjungarna uppfylls utan också Skriften och Jesus löften om att sända Anden, Hjälparen. Låter vi den helige Ande fylla oss, så att också vi kan tala till människor på deras språk, så att de förstår, så de hajar till?
En mäktig predikan (2:14–41)
Petrus har tidigare talat som ledare inom lärjungagruppen. Nu blir han också dess frimodiga ansikte utåt. Vilken förvandling den helige Ande kan åstadkomma! Den fege Petrus talar plötsligt inför tusentals judar: Lyssna nu på mina ord! Han förklarar Andens ankomst utifrån Joels profetia och fortsätter med en djup, bibelförankrad Jesus-förkunnelse, som avslutas med det högsta av anspråk för Jesus räkning: Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och Messias.
Hur kommer folket att reagera? Ska de åter ropa ”korsfäst, korsfäst”? Nej, den andeledda förkunnelsen träffar åhörarnas hjärtan, med kirurgisk precision, och de frågar: Bröder, vad skall vi göra? Den första missionsbarriären är bruten, den mellan lärjungagruppen som följt den jordiske Jesus och judarna som förkastat honom, eller inte mött honom. Omvändelse och dop blir vägen in i den kristna gemenskapen, och längs den vägen går tre tusen personer den första pingstdagen. Halleluja!
Erik J Andersson
Missionär, Peru