Vad handlar kristen tro om? Du har säkert hört en del – att någon en gång skulle ha skapat människan. Att det skulle finnas synd som ställer till problem. Att människan skulle behöva en frälsare … Läs om hur Gud tänkt Livet, hur trasigt det sen blev, men hur allt kan ställas till rätta igen.
Spegeln sprack
En dag kom jag körande på vägen. Så var det plötsligt vägarbete en sträcka och vägbanan var förminskad från bägge sidor. Här gällde det att vara försiktig. Men det hjälpte inte! Mitt i den trånga passagen fick jag möte, en jeep. Jag saktade in, höll till höger så gott jag kunde, ja, rentav stannade. Men när jeepen passerade fick sig min vänstra backspegel en touch! Den sprack helt enkelt – och jeepen bara fortsatte.
Nu har jag kört med trasig spegel på förarsidan en tid. Ett par bitar har lossnat och fallit bort och några sitter ganska löst. Jag kan se bakåt, men perspektivet i de kvarvarande bitarna är förändrat på grund av sprickorna. En del av backspegeln är bara svart, och den så kallade döda vinkeln är mycket större än förut. Visserligen kan vårhimlen speglas vackert i skärvorna, och jag anar vad som är bakom mig på vägen, men för att inte vara en alltför stor trafikfara måste jag ta det mycket försiktigt. Vilket jag glömmer ibland.
Min räddare heter Henning. Jag är ganska opraktisk och kan inte laga backspegeln själv. Men den snälle Henning på Bil & MC har lovat hjälpa mig i nästa vecka. Han sätter i en ny spegel. Allt blir bra igen.
Också livet brast
Varje människa är skapad till Guds avbild (1 Mos. 1:27). En avbild är inte detsamma som originalet. Din spegelbild är helt beroende av vad du själv gör. Om du står framför spegeln en morgon och vinkar åt din bild, och bilden svarar med att i stället klia sig i huvudet – med den andra handen! – så är det ett allvarligt fel nånstans!
Vi är skapade till likhet med Gud, men vi kan inte själva ta Guds plats. Det var frestelsen i syndafallet (1 Mos. 3:5) och alltsen dess agerar människan i Guds ställe och bestämmer själv över sitt liv. Visst finns det mycket underbart: solen som värmer, fåglarnas sång, naturens friska fräschhet en vårmorgon, ett litet barns leende, kärleken och omsorgen mellan människor. Vi kunde fortsätta uppräkningen och finna, att allt det där har Gud skapat och tänkt.
Men så finns också det andra, det som stör och oroar oss: krigen, såren, döden, grälen, slagen, hatet – och glaciärerna som smälter och så småningom gör ”jorden till en öken” (Jes. 14:17). Destruktiviteten hör ihop med att vi människor förlorat vår likhet med Gud. Avbilden har gått sönder. Ingen undkommer sitt personliga ansvar i livet, men även om vi har de bästa intentioner blir det ofta fel. Vi är fångade i vanmakten.
Bakom människan står en ond makt. Det var ormen som frestade Adam och Eva till upproret mot Gud. Djävulen har liksom tagit en sten och drämt den rätt i Guds spegelbild. Det underbara, som Gud har gett åt människan i skapelsen, har brustit och är bara skärvor. Varje skärva kan återspegla himmelens härlighet, men helheten har gått förlorad. Perspektiven är förändrat, och den döda vinkeln i livet är stor och mörk.
Nu finns det en Frälsare, en räddare
Det är Jesus från Nasaret. Han är Guds Son. Han sändes från Gud och öppnade verkstad här i vår trasiga tillvaro. Han kan laga och hela. Han gör allting nytt (Upp. 21:5). Han tar emot trasiga avbilder och förbarmar sig över dem.
Det här fick aposteln Paulus upptäcka. Innan han mött Jesus och kommit till tro på Honom som den levande, uppståndne Herren så hade han ändå en stark tro på Gud. Han var medveten om syndafallet och att det onda måste bekämpas. Men han drev den kampen i egen kraft. Han trodde, att han själv förmådde bidra till restaureringsarbetet. Men hans självtro gick sönder den också. Lagen, som Gud gett, räckte inte till att återupprätta den fallna skapelsen. Paulus var fånge i vanmakten.
Detta – och lösningen! – beskrivs tydligt i Romarbrevets sjunde och åttonde kapitel. Läs framför allt Rom. 7:14–8:1, men fortsätt med hela åttonde, och se hur mycket härligt vi får genom tron på Jesus Kristus!
Var ser vi nu Guds bild?
Vi kan svara på många sätt. Vi ser Guds bild i skapelsen. När våren väller fram med sina väldiga livskrafter, när sommaren står i sin skönaste blomning, när höstlöven glöder av färg, när snön ligger gnistrande vit under en knallblå himmel. Vi ser Guds bild i människolivet, i barn som leker och skrattar, i den varma, goda, längtande kärleken, i omsorg och närhet. Men där finns också det som grumlar bilden.
Aposteln Paulus är alldeles klar över var Guds bild syns tydligast. Guds härlighet strålar fram i Kristi ansikte (2 Kor. 4:6). I Jesus Kristus har Gud vänt sitt ansikte till oss. Han borde vända sig från oss på grund av allt trasigt och smutsigt, ont och fördärvat i människornas värld. Men han kan inte lämna dem som han har skapat till sin avbild. Han vill förbarma sig över oss, hela oss och tvätta oss rena.
Möjligheten till det blev ordnad för alla människor, när Jesus dog på korset och försonade våra synder inför Gud. Sen är det klart. Vi kan på nytt – trots att vi fortfarande är bristfulla – återspegla Guds härlighet. Det sker när vi kommer till Jesus, lär känna honom, tror på honom, umgås med honom i Bibeln, bär våra bördor till honom, försöker följa honom och efterlikna honom och lever med honom i tanken och bönen och nattvarden och gemenskapen med andra som tror på honom.
Hur kan vi veta att det är så?
Först och främst genom uppståndelsen. Därför är alla de nytestamentliga skrifterna så noga med att berätta, att Jesus blev levande igen och aldrig mer kan dö. Det är ett bevis på, att Guds räddningsplan har lyckats. Guds Son är i himmelen, vid Faderns högra sida och ber för oss (Rom. 8:34). Men samtidigt är han här på jorden, i sin kyrka, hos alla troende. Jesus lever i dag, mitt ibland oss. Gud verkar här på jorden.
Detta är sant – inte för att vi alltid känner och märker att det är så, utan för att Bibeln lovar oss detta. Gemenskapen med Jesus får vi söka på nytt varje dag. Han är med oss alla dagar. Det har han lovat, och det står han för. Gud finns vid vår sida, om vi vill ha det så. Det är ingen inbillning, det är verklighet. Han bär oss väl igenom hela livet, ända hem till himmelen, där han till sist vill samla oss alla (1 Tim. 2:4). Då ska vi få se det som vi trodde här. Då ska vi, utan sprickor eller fläckar, få återspegla Guds härlighet i all evighet.
Owe Johansson
Kyrkoherde, Kinna