I fokus

”I går flög åter flaskor och stenar genom luften i Ro­stock.” Nyligen kunde vi följa G8-mötet i medierna, ett toppmöte mellan de mäktigaste människorna i världen. Mötet var kantat med stor förväntan hos många, men hos andra med vrede och lust att krossa och förstöra. Det har handlat om de rika ländernas inflytande på framtiden: klimatfrågor, migrationspolitik och fattigdomsbekämpning – oerhört angelägna frågor som förtjänar vårt intresse. Men jag är rädd att det blir som en av G-mötenas grundare Helmut Schmidt sade: ”Ett enda stort mediespektakel.” Det som skulle bli substans blir mest yta och kulisser.

Jag vill därför sätta fokus på ett annat toppmöte, med begränsad men tillförlitlig medial exponering – inte många andra möten från den tiden är så väl dokumenterade. Det ägde rum i en sal i övre våningen i ett hus i Jerusalem för närmare 2000 år sedan. Det mötet har fått genomslag utöver världen på ett närmast ofattbart sätt. Det mötet har förändrat vardagen och den ekonomiska situationen i åtskilliga länder. Men det har först och främst ändrat ledares och andra människors sinnen och livshållning – ja, deras ”hjärtan”. Poängen är att all förändring måste börja i människors hjärtan och innefatta ett ställnings­tagande till Kristus Jesus.

De som samlades i Jerusalem var Jesus och hans lärjungar. De skulle äta kvällsmat, och Jesus hade chockat dem genom att tydligt visa att han var deras tjänare genom att tvätta deras fötter. Jag undrar hur många fötter som Vladimir Putin och George Bush tvättade i den ”heliga dammen” i Rostock? Jesu lärjungar där i Jerusalem bar också på längtan efter och hopp om något helt nytt. De levde i en tid av oro och förvirring, en tid då det inte var ovanligt att människor var för sig gjorde anspråk på att säga och tänka det enda rätta. Till dem sa Jesus: Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig (Joh. 14:6).

I grunden är det precis på samma sätt i dag. Pluralismen härs­kar. Människan är sig lik. Och tack och lov – Jesus är också sig lik. Han är centrum i kristendomen. Det betyder att kristen tro och kristet liv, för att vara äkta och trovärdiga, måste ha Kristus i centrum. Därför vill jag lite kaxigt hävda det som kristna sagt i alla tider: Jesus är det enda verkliga alternativet.

När jag läst de olika tidningsartiklarna, har jag slagits av att de olika aktivistgrupperna utanför maktens korridorer i Heiligendamm ofta var angelägna om att få sin egen särskilda profil och beteckning framförd, t.ex. ”Attack” eller ”Motkraft”, allt för att ingjuta mod och handlingsvilja hos de egna och kanske rädsla hos fienden.

Med de första människorna som tog emot sanningen och livet, budskapet om Jesus, var det annorlunda, de antog ingen beteckning. Till en början kallades de faktiskt inte för kristna utan för ”de som var på den vägen”. Det betyder att när människor talade om de kristna, då visste de att den gruppen var på väg – var i rörelse. Så är det än i dag. De kristna, Guds folk, är en rörelse, är på väg. De har inte tagit sitt namn för att ingjuta mod och handlingsvilja – de har fått sitt namn som gåva (och kanske öknamn från några läppar) efter mannen som visade mod och handlingsvilja på en avrättningsplats utanför Jerusalem. Alltsedan dess behöver ingen mer dö den eviga döden. Sådant ger mod för nutid, framtid och evighet, samt handlingsvilja och grund för klok hantering även av sådana frågor som behandlades i Heiligendamm.

Anders Månsson

Åklagare och ordf. i ELM Syd, Ängelholm

Foto: lightstock.com / Tina Vanderlaan