Peru-missionärer på nytt uppdrag

Har ni hunnit ta in att ni har kommit tillbaka från Peru?

Preben: Just nu känner jag att jag har semester. Vi har rest runt och träffat släkt och vänner, och det är mycket som händer. Men det kräver en massa energi att flytta – så det blir inte bara semester.

Helene: En missionär sa en gång, att man har landat riktigt först när man sätter upp julpynt för andra gången i samma hus. Jag kan hålla med. Då vet man lite om traditionerna. Men det är mycket som har ändrat sig under åren vi varit i Peru. Vad ska man t.ex. lägga i barnens matlådor innan de går till skolan?

Precis som när vi kom till Peru, behöver vi nu hjälp med en massa praktiska frågor om hur man gör, vad som är passande och vad man ska komma ihåg när man fattar beslut.

Preben: … också hur man umgås med andra. Kanske vi har fått med oss peruanska umgängesvanor – accepteras de i Danmark? Ja, det är mycket som man kan känna sig osäker på.

Helene: Ja, vi kan ju inte räkna med att folk talar om det för oss – alla vet ju inte att vi har bott utomlands i flera år. Så därför måste vi själva fråga. Men det kan ta emot …

 

Tycker ni att arbetet i Peru har ändrat sig sedan ni kom dit första gången?

Preben: Ja, det har faktiskt hänt en del. På predikantlistan i Chiclayo finns nu åtta peruaner och inte särskilt många med europeisk/nordamerikansk bakgrund. I dag har lokalbefolkningen hand om många av uppgifterna i kyrkan. När Henrik Birgersson var i Peru, var han bl.a. med om att starta processen med att låta peruanerna själva fatta beslut som gäller kyrkan och dess verksamhet. Det arbetet har vi varit med om att följa upp, och det fortsätter.

Till vår glädje har vi fått vara med om att peruanerna självständigt har ändrat ett beslut som vi fattade vid ett möte. Beslutet kanske togs av hänsyn till mig – missionären. Sedan har de tänkt över beslutet och kommit fram till att det ändå inte var den bästa lösningen.

Helene: Så en av de stora utmaningarna är att uppmuntra dem att komma fram med sina åsikter när något ska beslutas. Det är så att många av peruanerna i den socialgrupp som en stor del av kyrkans medlemmar tillhör, inte har vuxit upp med att deras ord och åsikter är värda särskilt mycket.

Vi är glada över att vi har fått följa kyrkans medlemmar en del av deras väg genom livet. Några av de pojkar som döptes för åtta år sedan är nu unga män på 16–19 år. Flera av dem är aktiva i kyrkan. Det är en sån välsignelse att få uppleva det!

Preben: Missionärer behövs fortfarande i Peru, även om det nu finns flera andra generationens kristna. Missionärer behövs fortfarande för undervisning och för att stödja arbetet i kyrkan – mest som mentorer eller konsulter. Många av mödrarna är analfabeter. Därför kan de inte läsa högt för sina barn ur Bibeln eller någon andaktsbok. I den peruanska folkskolan lär sig barnen inte att analysera en text, alltså att förstå mening och sam­manhang. Därför behöver vi också undervisa om det på predikantkurserna.

Det är också en stor uppgift för oss att hjälpa dem att se att Gud faktiskt kan använda deras livserfarenheter från tiden innan de mötte Jesus. De erfarenheterna ska inte bara glömmas och gömmas undan, även om den lösningen kanske verkar enklast. Många av dem har varit med om hemska saker. Men det gör dem inte mindre värda i Guds ögon. Han älskar dem och har också sänt Jesus till dem – han är också deras Frälsare!

Helene: Vi har också varit med om att lära och stötta peruanerna i att sköta allt det praktiska som hör samman med kyrkans arrangemang – från idé till förverkligande.

Innan vi lämnade Peru fick jag uppleva att en av mina drömmar gick i uppfyllelse: en kvinnogrupp har bildats i Las Lomas, och en peruansk kvinna leder den. Helene Sejergaard har nu övertagit uppgiften med att vara mentor för henne. Många gånger skulle det nog gå snabbare för Helene att själv göra jobbet än att vägleda och stötta kvinnan i arbetet. Men det ska ju inte vara missionärens kvinnogrupp, utan peruanernas egen!

 

Förändrades ni själva också under tiden i Peru?

Preben: Ja, det tror jag … eller fick vissa erfarenheter. Jag har märkt att det betyder något för mig att få arbeta nära andra människor – mycket gärna med enskilda och i små grupper, där man kan lösa uppgifter tillsammans och prata med var­and­ra.

Som missionär kan man inte avskärma sig från andra: man kommer i kontakt med många och är beroende av dem i sitt dagliga liv. Och nu önskar vi att det också ska vara så för oss här på vår nya arbetsplats – Bækkely.

Helene: Det finns inte längre så mycket som kan skrämma eller överraska mig – livet är inte så härligt som vi många gånger tror. Jag har hört kvinnor berätta för mig om hur de har blivit utsatta för incest och hustrumisshandel. Många har visat oss stort förtroende och tillit, de har öppnat dörren in till sitt eget stora och svåra lidande!

 

Vad har ni för framtidsplaner?

Preben: Vi ska ta itu med de olika uppgifter som hör ihop med föreståndarskapet på Bækkely. Vi gläder oss över att få vara med om att skapa goda, yttre förutsättningar, så att de som kommer hit ska kunna trivas.

Helene: Vi har själva haft förmånen att komma hit och träffa andra kristna på läger och möten, där det praktiska har fungerat väl. Redan har vi märkt att folk kommer hit från stan. Dem vill vi också gärna lära känna. Och så har vi ju allt det praktiska som ska skötas. Ja, vi har mycket att ta hand om och vi är glada över uppgiften! Så detta med att söka jobb som sjuksköterska respektive elektriker – det får vänta till efter årsskiftet.

Jette Riis Pedersen

Detta är ett utdrag ur en längre intervju som publiceras i Liv i troen,

ELMs tidning i Danmark. Översättning: Gunilla Davidsson, Lund