Jag läser just nu i boken ”Jesus i Bejing” av David Aikman – där står med början på s. 106: ”’Vi tror inte att tecken och under och mirakel har slutat hända eller att den helige Andes gåvor dog ut efter den apostoliska perioden. Vi varken förbjuder eller påtvingar människor att tala i tungor och vi anser inte att tungomålstalandet är ett bevis på frälsningen.’
Men bekännelsen är tydligt premillenialistisk [dvs. lär om tusenårsriket] i sin syn på Kristi andra tillkommelse. Även om bekännelsen undviker alla uttalanden om uppryckandet och vedermödan så står det otvetydigt att Kristus efter sin tillkommelse kommer att regera i tusen år tillsammans med de heliga, dvs. de kristna som på grund av sitt lidande för sin tro när de var på jorden blivit utvalda att regera tillsammans med honom. Det råder inget tvivel om att den premillenialistiska synen på Kristi andra tillkommelse i verkligheten är den som de flesta kristna i Kina delar.”
Vad beror det på att vi i de lutherska församlingarna aldrig talar om detta när de kristna i Kina här förstår sin Bibel som otvetydig?
Käre Vän!
Tack för Din fråga och för att du aktualiserar ”Jesus i Beijing”! Det är en stark bok. Först därför att vi får läsa om väckelsen som går fram mitt i förföljelser och lidanden. Men också därför att vi får ta del av den trosbekännelse som ett antal ledare för husförsamlingsrörelserna har enats om (s. 335ff).
Nu frågar du om två ämnen i denna bekännelse. Det gäller Andens gåvor, och det gäller Kristi andra tillkommelse. Du undrar varför vi inte i våra lutherska församlingar talar om dessa ämnen på samma sätt som de kristna i Kina gör.
När det gäller Andens gåvor har läget ändrats i vår kyrka under de senaste trettio åren.
Tidigare var det sorgligt tyst om dem. Och många menade faktiskt att gåvorna hade dött ut
efter apostlarnas tid. Men en förändring har skett. Även i vår
lutherska kyrka förekommer det i dag att man ber om Andens gåvor och att enskilda kristna utrustas med dem, till tjänst för
varandra (Rom. 12:4ff, Ef. 4:7 och 12f). Här har Oasrörelsen fått vara till stor välsignelse. Undan för undan är det fler och fler som instämmer med Kinas kristna: ”Vi tror inte att tecken, under och mirakel har slutat hända.” I den nya evangelieboken har Tionde söndagen efter Trefaldighet fått just detta tema: ”Nådens gåvor”. Och tungotalet finns – som bönespråk – i vår svenska kyrka. I boken ”Ett år med Jesus” samtalar Göran Skytte och Bo Brander om detta. Brander berättar: ”Jag har inte tungotalets gåva, men jag hör många gånger studenter som när de ber talar i tungor. De gör det så försynt att nästan ingen hör det, men jag tycker det är underbart att det finns” (s. 107, del I).
Så kommer vi till det som gäller Kristi tillkommelse. Här lär de kristna i Kinas husförsamlingar att Kristus kommer i två omgångar. Först upprättar han ett tusenårigt rike (millennium). Efter de tusen åren kommer sedan den yttersta domen och evigheten.
Varför lär vi inte på samma sätt i våra kyrkor? Det är din fråga.
Vår utgångspunkt är att allt som vi förkunnar och lär – och bekänner – ska vara väl grundat i Guds Ord. Det ska stå på flera ställen i Bibeln. Och det ska utgöra ett tydligt sammanhang.
Så är det när vi tror och lär att Jesus har uppstått från de döda. Det är väl grundat i Bibeln. Vi har det berättat i alla fyra evangelierna, och sedan framställt i apostlarnas brev om och om igen. Likaså när vi lär att de döda ska stå upp. Det är också väl grundat i Guds Ord. Jesus har talat om det, apostlarna ställer fram det, och Paulus ägnar ett långt kapitel åt det (1 Kor. 15).
Men hur är det med ”tusenårsriket”? Vi läser om det i Upp. 20:1–6. Detta är det enda stället i Bibeln som tydligt talar om det. Man brukar hänvisa till några få andra ställen i Nya testamentet. Men de är svåra att tyda och kan inte bilda grund för en hållbar lära om ett särskilt fredsrike.
Låt mig nämna ett annat
exempel på något som bara nämns på ett enda ställe i Bibeln, i 2 Tess. 2. Där talar aposteln om ”laglöshetens människa”, samma gestalt som Johannes kallar Antikrist. Men här säger Paulus att det än så länge finns ett hinder som står i vägen för denne. Vi får inte veta vad detta är. Det kan samtidigt kallas ”det som nu håller honom tillbaka” eller ”han som nu håller tillbaka”.
Är det kejsaren och romerska staten? Är det Paulus och evangeliet? Är det himmelska makter? Till och med en sådan lärare i kyrkan som Augustinus erkänner: ”Jag måste säga rent ut, att jag inte vet vad han talar om.”
Vad är att göra när vi står inför sådant som bara nämns på ett ställe i Bibeln? Vi kan gå igenom det i ett bibelstudium. Men när det gäller den vanliga förkunnelsen måste vi vara återhållsamma.
Därför – fast jag hör till dem som har stor respekt för de kristna i Kina och gärna lyssnar på dem – kan jag inte följa dem i deras lära om ”tusenårsriket”.
I detta stycke menar jag att vi gör rätt när vi i våra församlingar är återhållsamma. När vi läser Upp. 20 kan vi ändå hämta tröst. En dubbel tröst. Först detta att Satan ska bli helt besegrad. Sedan detta att de som inte släpper Kristus ska få dela hans seger. Denna tröst ska vi ta till oss och hålla ut i, i vakan och väntan på Jesus.
Med varma hälsningar i Kristus
Gustav Börjesson