Dopets vikt – en biblisk motivering
ALL makt. ALLA folk. Döp dem, lär dem. ALLA bud. ALLA dagar.
Det är på denna plats – i mitten av de fyra majestätiska ALL/ALLA – som vi möter Jesu befallning om dopet (Matt. 28:18ff.). Anspråken är sådana att de endast kan göras av honom som är Gud och människa i en person. Vikten av dopet framgår inte endast av dopbefallningens placering, utan även av att det förbinds med den treenige Gudens namn: döp dem i Faderns, Sonens och Andens namn.
I våra egna liv och i vår tid har vi samma kamp att föra som man hade under reformationen, nämligen att låta dopet vara centralt, stort och viktigt. Hur viktigt dopet var för reformatorerna framgår inte minst av att det finns med i de fem huvudstycken, som man menade sammanfattade den kristna tron. Luther stryker under, att till skillnad från alla människobud i kyrkan, är dopet en Guds befallning och instiftelse. Om Gud har befallt något, så ska människan akta detta verk högt. ”Vi skola alltså icke mena, att det här är fråga om en så lättvindig sak som att taga på sig en ny rock. Ty det ligger den högsta makt uppå, att man aktar dopet såsom något förträffligt, härligt och stort. Detta framför allt gäller nämligen vår strid och kamp …”1
För att få en beskrivning av vad som sker i dopet, ska vi gå till Romarbrevet.
Korsfäst, död och begraven med Kristus
Paulus beskriver här dopet som en verklig händelse, ett skeende. Det talas om att vi har blivit ”med-korsfästa” (6:6), att vi har dött med Kristus (6:8) och att vi har blivit ”med-begravda” (6:4). Dopet är inte bara en symbol utan en faktisk handling. Denna handling är något som vi så att säga utsätts för, dvs. det är primärt någon annan som handlar. Att bli korsfäst och begravd är inget man gör med sig själv. Så är det även i dopet: Gud handlar med oss i dopet.2 Den yttre handlingen speglar detta: man döper inte sig själv, utan man döps (passivum).
Paulus uttrycker det så, att den gamla människan blir korsfäst och att synden nu har berövats sin makt. Det är inte nog med att detta nu har skett, utan vi behöver veta det för att få en rätt självuppfattning: Så skall också ni se på er själva: ni är döda för synden och lever för Gud i Kristus Jesus (6:11). Undervisningen ska inskärpa det och tron griper om det. Det är genom dopet och tron som människan tar emot allt det goda som Kristus har vunnit. Gud utför sin gärning och frälser oss på detta sätt (Mark. 16:16).
Uppstånden med Kristus
Genom dopet går en människa från död till liv: Ni som var döda men nu lever … (Rom. 6:13). Denna händelse kan också kallas en ”ny födelse” (Tit. 3:5). När Paulus i Rom. 6 utvecklar vad som har hänt, visar han hur denna övergång från död till liv samtidigt betyder att synd och orättfärdighet – som hör ihop med död – mister sin makt. Det finns visserligen kvar synd i en kristens liv, men likväl är dess makt bruten (jfr Joh. 8:34ff.). I Kristus finns frihet och liv.
Den frihet som genom dopet har vunnits ska fyllas med det som är rätt och sant och gott. Våra lemmar ska ställas i rättfärdighetens tjänst, till helgelse. Med Lilla katekesens ord: ”Dagligen skall en ny människa framkomma och uppstå, vilken i rättfärdighet och helighet skall leva inför Gud i evighet.” Så är dopet ett livsprogram, där den gamla själviskheten och jag-centreringen en gång har brutits och nu dagligen ska brytas.
Torbjörn Johansson
Lektor, Församlingsfakulteten i Göteborg