REDAKTIONEN •
Mer om Bibeln och de kristnas höga uppskattning av den finner vi i en artikel av Karl Henrik Wallerstein (”Det går att lita på Bibeln också med sitt förnuft”, Svensk Pastoraltidskrift, nr 16-2007, s. 499–504). Han börjar med att göra ett svep över kyrkans historia.
”Kristi kyrka, den allmänna och apostoliska kyrkan har i alla tider hävdat att bibeln är fullt tillförlitlig. Låt oss börja denna artikel med att läsa några citat om bibeln. Kyrkofadern Augustinus skriver följande: ’Bara till de där böckerna som kallas kanoniska har jag lärt mig att ge ära så att jag fullt och fast tror att ingen författare i de här böckerna gjorde något fel i sina skrifter … jag läser inga andra författare med tanken att det de har skrivit eller undervisat skulle vara sant bara för att de har visat sin helighet och lärdom. De mest förödande konsekvenser följer av tron att något falskt har hittats i de heliga böckerna. Om du bara en enda gång går med på att en utsaga är falsk i en så hög och helig auktoritet, kommer det inte att lämnas kvar en enda mening i dessa böcker som inte kan bortförklaras med hjälp av samma fatala tolkningsregel.’1
Tomas av Aquino, katolska kyrkans lärofader citerar i Summa Theologica Augustinus först nämnda citat och tillägger: ’Det är heretiskt att säga att någon falskhet, vilken som helst skulle finnas i evangelierna eller någon kanonisk skrift’.2 Martin Luther skriver i olika samman hang: ’Skriften kan inte ha fel. Jag tror förtröstansfullt att ingen av dess författare tog fel. För det är säkert att Skriften inte ljuger. Det är omöjligt att Skriften skulle motsäga sig själv; det bara ser så ut för tanklösa och förhärdade hycklare.’ ”3
Längre fram i artikeln finns ett avsnitt om Jesu bibelsyn:
”Det är intressant att studera Jesu syn på hans bibel som var Gamla testamentet. Det som blir tydligt är att Jesus höll skriften som sin yttersta auktoritet i samtalen med motståndare.
Jesus menar till exempel att Abraham var en historisk person – annars skulle Jesu referens i Joh. 8:56 vara meningslös. Jesus ger vägledning i etik genom att hänvisa till Gamla testamentet (Matt. 19:18, Mark. 10:19, Luk. 18:20). Jesus fasthöll att man inte kan ändra Skriften (Matt. 5:18, Mark. 7:6–13, Luk. 16:17, Joh. 10:35). Jesus höll inte bara Gamla testamentet som historiskt tillförlitligt utan såg det också som sin absoluta auktoritet i tro och handling (Mark. 7:10, Matt. 13:14, Mark. 12:36, Matt. 24:15). Gudomlig auktoritet är inkluderad i Jesu ord: ’Det står skrivet.’ Jesus såg alltså Gamla testamentet som inspirerat, utandat av Gud. Det innebär inte att de historiska författarna skulle vara passiva vid författandet. Det är inte fråga om en mekanisk inspiration, det är fråga om en helhetsinspiration där varje människas unika personlighet har fått sätta sin prägel på sin bok. Jesus har hela tiden anspelningar till Gamla testamentet (Mark. 4:29, jfr Joel 3:13; Mark. 8:18, jfr Jer. 5:21; Mark. 9:48 jfr Jes. 66:24). Dessa och många andra ställen ger intrycket att Jesus kunde sin bibel, var genom dränkt av den och höll den som sin auktoritet.”
En väsentlig anmärkning görs av Wallerstein vad gäller Bibelns tillförlitlighet i fråga om historiska uppgifter:
”Att hävda att bibeln är fullt tillförlitlig överallt, även beträffande historiska händelser, kan tyckas lite överdrivet och en del frågar kan ske varför man måste ta i så förfärligt. Man invänder och hävdar att det viktiga är att tro på bibelns frälsningshistoria.
Ändå finns det ett problem med denna ståndpunkt: Frälsningen har nämligen ägt rum i historien. Därför är historien inte oviktig i vare sig judendomen eller kristendomen. Frälsningshistorien äger rum sida vid sida med den sekulära historien. För att säga ja till bibelns huvudbudskap, som har med människans frälsning att göra, underlättar det om man också förnuftsmässigt kan tro att denna historia har ägt rum. Om historien inte skulle bära några spår av bibelns berättelser skulle det innebära trovärdighetsproblem. Förkunnelsens Kristus behöver ha förbindelse med den historiske Jesus som levde, dog och uppstod. Annars blir den kristna tron overklig, irrationell, oförnuftig. Det som utmärker den kristna tron är att den hävdar att den förkunnar något på samma gång historiskt som andligt verkligt.” En bibelsyn som tar bibelns egna anspråk på allvar behöver inte betyda en fyrkantig läsning av bibeln. Wallerstein skriver till och med att den inte innebär att man läser bibeln bokstavligt. I stället avråder han från det, när han för klarar:
”Att ha en bokstavlig bibelsyn innebär att man läser bibelordet utan en ram, utan en grammatik som gör Guds ord begripligt. Bibeln talar till exempel om att Gud ångrar sig (Jer. 18:7–10, 26:3–19, Joel 2:13, Amos 7:3) och att Gud inte ångrar sig (4 Mos. 23:19, 1 Sam. 15:29, Hos. 13:14, Rom. 11:29). Bibel ord tycks stå mot bibelord. Frågan vi måste ställa är vad som karakteriserar Guds väsen. Svaret är att det är just Guds oföränderliga väsen som ibland får honom att ångra sitt handlingssätt. Gud måste löna det goda och straffa det onda. När en syndare ångrar sig kan Gud ångra sig. Svaret är alltså att Gud kan ångra sig utifrån att Gud inte kan ångra sina löften om godhet till den som ångrar sin synd. När vi lä ser bibeln läser vi den utifrån en ram där vi ser bibeln som en enhet och tolkar bibeln utifrån Guds oföränderliga väsen.”
Sammanställt , kommenterat och bearbetat av red.
1. Robert D. Preus, The view of the Bible held by the Church: The early Church through Luther, I: Geisler N. editor. Inerrancy. 1977, s. 357–384 [St. Augustinus, Epist. 82, 1, 3; jfr. Epist. 8 (ad Hieronymum), 3, 3])
- Aquino, St. T., Summa Theologica, Vol. 1, New York, 1948, s. 8–9.)
- Svensk studiebibel, Stockholm 1998, s. 1552.)