Det kom ett brev adresserat till Till Livs själavårdsspalt. Brevet innehåller ett konkret bekymmer – Gustav Börjesson får möjlighet att redan nu skriva ett svar. Redaktionen hoppas att på något sätt kunna ta upp ämnet mer nästa år.
Red.
Hej! Många föräldrar har det tufft i relationen med sina tonåringar. Jag har själv erfarenhet av hur barn i tonåren väljer bort Jesus. Ibland beror det på pojk-/flickvän och/eller kompisar.
Vissa väljer sedan att leva sitt liv där Jesus inte finns med, till sina föräldrars och syskons stora sorg. Detta trots mycket förbön, goda erfarenheter av läger, konfirmation osv.
Många föräldrar har skuldkänslor och känner sig totalt misslyckade som föräldrar. Att leda sina barn på den rätta vägen fram till en evighet tillsammans med Gud är ju den viktigaste uppgiften föräldrar har!
Jag tror att det finns ett mycket stort behov av vägledning när det gäller relationen tonåring/ förälder.
Tacksam om Till Liv tar upp denna viktiga fråga!
Tonårsmamma
Kära Tonårsmamma!
Bara de som själva har barn kan förstå hur det är att ha barn, vilken plats barnen får i våra hjärtan. Det rör oss mer hur det går för våra barn än hur det blir för oss själva. När det går barnen väl är vi glada. Om det går dem illa, känner vi smärta. Om vi som är på ”den Vägen”, ser barnen gå andra vägar, blir smärtan dubbelt djup.
Det som nu skall trösta dig är att Gud känner på samma sätt. Gud klagar i samma smärta: ”Hör, ni himlar, lyssna, du jord, ty Herren talar. Barn har jag fött upp och fostrat, men de har gjort uppror mot mig” (Jes. 1:2). Detta är vad Gud har fått erfara. Han har fått se hur barnen som han har ”fött upp och fostrat”, har gått bort ifrån honom.
Det är detta Jesus framställer i en av sina liknelser: ”En man hade två söner. Den yngre sade till sin far: Far, ge mig min del av egendomen. Då delade han sin egendom mellan dem. Kort därefter packade den yngre sonen ihop allt sitt och for långt bort till ett främmande land.” Fadern såg sonen gå. Han stod där med smärtan. Han hindrade honom inte från att gå. Men varje dag väntade han på att sonen skulle komma tillbaka (Luk. 15).
Nu är Du i samma läge. Du ser att barnen, trots många goda intryck, ändå nu när de vuxit upp väljer att gå egna vägar. Du kan inte hindra dem. Såsom fadern i liknelsen lät sonen gå så blir det nu för dig.
Hur skall du ta detta? Skall du – som du skriver – ha skuldkänslor och känna dig totalt misslyckad som förälder? Nej, det skall du inte. Du har under barnens uppväxt gjort vad du kunnat för dem. Du har sett det som din viktigaste uppgift som förälder att leda dem på den rätta vägen. Och dina barn har fått många goda erfarenheter. Men nu har de vuxit upp. Nu har de sitt eget ansvar. Det vållar dig smärta att de går sin väg. Men du kan inte påverka dem. Det är på sitt eget ansvar de väljer sin väg.
Du får ställa dig bredvid den himmelske Fadern, sörja med honom och dela smärtan med honom. Du får tala med honom om dina barn varje dag. Så gjorde Monika på 300-talet när hon såg sin son gå vilsna vägar. Hon kunde inte påverka honom, men hon bad för honom. När hon klagade sin nöd för kyrkofadern Ambrosius, sade han: ”En så många böners son kan inte gå förlorad.” Och det stämde.
Monika fick se det. Hennes son vände tillbaka till Gud. Och sedan blev han till rik välsignelse. Vi känner honom som kyrkofadern Augustinus.
Låt detta vara din tröst: Gud delar din smärta. Han hör dig när du ber. Han gör dig uthållig i bönen och varm i kärleken. Och han förmår göra långt mer än allt du själv kan be om eller tänka (Ef. 3:20).
Med varma hälsningar i Kristus
Gustav Börjesson