Aposteln Paulus fick möta Jesus Kristus och det förändrade honom helt. Han fick ett nytt liv, och ett mål att se fram emot. Så kan det vara även för oss.
Paulus skrev troligen brevet till filipperna efter att i 30 år ha tjänat Herren och under den tiden gått igenom många prövningar, svårigheter och försakelser. Därför är det förvånande att finna att han fortfarande talar om en hunger och törst efter att nå målet för det kristna livet. Paulus var en man med ett enda fokus – han hade ett mål och en ambition: han jagade framåt för att fullborda det uppdrag Herren hade frälst honom till. Han berättar för oss hur han levde. Så här var det:
Jag glömmer det som ligger bakom
Vi kan på många sätt komma ihåg Guds nåderika handlingar mot oss i det förgångna. Gång på gång bör vi påminna oss själva om dem (Ps. 103:2). Men vi kan inte leva i det förgångna och vi måste lära oss konsten att glömma det som inte är värt att komma ihåg.
Misslyckanden och synder i det förgångna är förlåtna. Det var Guds initiativ att lösa vårt största problem, synden, genom sin Sons försoningsdöd på korset. Sörj därför inte över missade möjligheter och stanna inte kvar i dina bekymmer, för detta leder bara till depression och missmod. Men även den mest utåtriktade känner vissa stunder av sin skuld – men vi ska aldrig låta det som varit hålla oss fångna. Jag har läst om en gravsten på vilken det var skrivet ett enda ord. Inget namn på personen. Inget födelsedatum. Inget dödsdatum, utan bara ett ord: förlåten. Det är vad jag är i Kristus. Lämna inte den trygga plats Gud genom sin nåd har berett för dig. Vi förnekar inte att vi har syndat, men vi är förlåtna – håll fast vid denna Guds Ords sanning (1 Joh. 1:7–9).
Vi måste också på något sätt glömma våra ’andliga förtjänster’, gamla prestationer, segrar eller framgångar. Problemet för några av oss är inte självömkan eller skuld utan högmod, men vi kallar det inte så. Men det är vad det är frågan om, om än fördolt. Visst bör vi vara tacksamma mot Gud för hans nåd i våra liv. Men vi kan inte leva våra liv på gamla tillgångar och inte heller kan vi glädja oss rätt i dag om vi stannar kvar i det förgångna. Någon har sagt: ”mättnad tar död på framstegen”. Det finns utrymme, ja, gott om utrymme för växt och förbättring, även där vi är som bäst. Sanningen är att synden finns med också i det bästa vi gör, och det finns inte något i vårt förflutna att skryta över.
Jag sträcker mig mot det som ligger framför
Det kristna livet liknas ibland vid ett långdistanslopp (1 Kor. 9:24–27) och den kristne är som en löpare som inte nått fram till målet. Loppet är inte över ännu. Därför skulle vi jaga framåt i förväntan om att nå fram och passera mållinjen. Låt oss fullborda loppet som ligger framför oss (Hebr. 12:1).
Detta är inte ”frälsning genom gärningar” – det är Guds inbjudan till oss att få erfara djupet och rikedomen i hans nåd. Det är hans kallelse till att vandra framåt, och han går framför oss. Liksom för Abraham, trons fader, blir varje dag ett äventyr med Gud då vi får bestiga nya höjder, ta i anspråk vårt arv, erövra nytt land. Vi får lita på att Herren bär oss framåt och att hans nåd är ny varje morgon (Klag. 3:23). Framtiden är lika ljus som Guds löften. Detta skulle göra oss ivriga att välkomna varje dag, fyllda av förväntan om att få upptäcka Guds nåd och välgärningar hela dagen.
Gud har också sett ut något bättre åt oss: Vi är arvingar tillsammans med Kristus och det himmelska hemmet väntar oss. Vi är ett folk med ett levande hopp och en framtid (Jer. 29:11). Därför ser vi framåt med förtröstan: det är faktiskt Gud själv som kallar oss att våga gå mot framtiden genom att ödmjukt förtrösta på honom. Det är en kallelse att lita på hans nåd varje dag i våra liv (Hebr. 4:16). Låt oss därför jaga framåt och sätta vårt hopp endast till den nåd som ska komma oss till del när Jesus Kristus uppenbaras (1 Petr. 1:13). Nåden väntar dig i framtiden. Nåden finns där innan du når dit.
Ato Endale Awgichew
Generalsekreterare i EELC
Addis Abeba, Etiopien